Jag älskar utlandet. Det finns något härligt i att inte se snö, i att inte behöva ha mössa. Det är ju inte riktigt sant att man inte fryser, för när man har varit en stund i solen så fryser man när det blir några grader kallare, oavsett vilken temperatur det än är. Vi tog en bild under semesterveckan där vi står under en skylt som visade 20 grader varmt. Klockan var 19.45. Eftersom det under dagen varit varmare så frös vi. Just idag längtar jag efter 20 graders värme. Jag kan ta den vilken tid som helst. Klockan 13 duger fint.

Mmmm…

Generationen vi har växt upp i har förstört allt som var heligt. Man gör därför revolt och vill återskapa de värden som generationen innan oss dissekerade. Man vill skapa den familj man hela sitt liv saknat. Kärnfamiljen är idealet som man alltid eftersträvat.

Världen kan gunga hur mycket som helst och tryggheten är känslan av att vara förfylld. Att finnas, att tro.

Vigseln är bara vår och dagen är firandet av våra löften till varandra. Det är symboliskt, för redan nu utövar vi det löfte som komma skall. Dagen då pappret ska skrivas under.

Min bröllopsklänning är en dröm. Platsen är en strand och med båda fötterna i sanden lovar jag att ta hand om dig för evigt. Jag lovar att skratta, andas och le. Jag lovar att inte arbeta för mycket. Familjen först. Jag lovar att aldrig sluta resa. Jag kommer alltid finnas vid din sida.

Min vackra man <3 Något änglalik. Just på denna bild superglad då han insett att det var förbjudet att fota i kyrkan. Tänkte inte på det. Förlåt Gud.

På tur i Mijas, en liten bergsby ovanför Fuengirola. De har vackra kullerstensgator och är mest kända för sina åsnor.

Lunch i hamnen i Benalmadena.

Poolhäng på Club La Costa. Det är här vi bor. Vi har investerat i en semesterboende här så det är ”hemma”.

Strandpromenad på kvällskvisten. Så mysigt!

Kvällen har jag spenderat med min fina vän Heleena. Vi har varit på modevisning där olika teman på skapande med blommor fanns invävt. Förutom en mysig och go stund med min fina väninna, så gav det lite inspiration till bröllopet. Allt är så gott som klart. Klänningen är inhandlad och allt det andra är fixat. Det som vi kan boka har vi bokat. Jag behöver dock lägga upp klänningen några centimeter och jag antar att det blir morgondagens uppgift; att hitta en sömmerska som har tid att hjälpa mig. Min blivande man är ännu naken dagen till ära (bröllopsdagen menar jag då förstås…).

Jag har funderat på det här med attitydberg. Har ni någonsin sett ett sådant? Det handlar om huruvida man ser hinder eller utmaningar. Själv ser jag kanske både och beroende på i vilken synvinkel man väljer att se. Jag tänker drömmar, men också arbetsliv. Livet i det stora hela kan vara en mental träning och begränsningen sitter i en själv. Vi skapar våra hinder och vår hjärna blockerar när det blir för mycket. Att se sina möjligheter kan ibland vara svårt men så länge man tittar uppåt, så infinner sig inte höjdskräcken. Jag vet, för jag tränar. Man kan också se andra berg, kanske borde man vara där. Vad det gäller kärleken är jag dock 100% säker. Jag valde rätt berg. Utsikten är fantastisk!

Vi var nyligen i Spanien. Under veckan reste vi bland annat upp i bergen. Bland bergen finns en och annan smurf. Smurfar är blå. Ja, på Malagas solkust finns en blå smurfstad. Härligt med lite sol mitt i vintern!

De elever jag mött, har inte som i filmen tagit sitt liv eller tagit med en pistol till skolan, men det är ändå frustrerande. Jag har inga bra svar, man gör det man tror är rätt. Man säger ifrån. Jag tycker ändå, känslan av att man inte räcker till är stor. Det är för få vuxna i skolan. Alltid.

När dessutom inte ens vuxna kan hålla sams, hur kan vi då begära att våra barn ska göra det?

Jag sov nästan en timma efter att jag kommit hem. Jag drar mitt strå till stacken. Jag hoppas att det räcker.

Vi var nyligen på resa i Liverpool. En alldeles fantastisk stad där vi spenderade en vecka. Anledningen var givetvis min älskade blivande mans intresse för Liverpools Football Club. Vi tittade på Premier League match och passade givetvis på att fira in det nya året där. Vi har lärt oss en himla massa nytt om denna underbara stad. Vem har tidigare sett en Super Lambanana?!

Livet har gett mig så mycket. Det växer gång på gång ur lera, likt en näckros som kämpar för att komma till ytan. Vattnet är kallt och det kommer våg efter våg, men jag kippar efter andan och mina lungor bär. Jag är en knopp som når ytan. Jag kan andas. Jag blommar.

JULAFTON 2012