Archive | november 2010

I kunskapens tjänst…

Jag vet inte om jag har nämnt det. Men jag har världens bästa elever! Att jag arbetar i kunskapens tjänst må vara sant, men sanningen är den att jag lär mig lika mycket, om inte mer. Trots att det bara är tisdag har denna veckan redan visat sig vara fylld av mycket. Det som sticker ut mest är vänskap och mod.

Vänskap är nog det finaste som finns. Det finns något vackert att se två vänner skratta så där hjärtligt så att det ekar i rummet. Något underbart över sinnesbilden av en sovande tjej mot en pojkes axel. Att lyssna på när de ger varandra råd, stöd och uppmuntran är inspirerande! Det får mig att minnas en svunnen tid. Jag har haft en sån där riktigt bra vän, Luis. Vi har gjort USA, och främst NYC tillsammans. Luis var länge min ”partner in love and crime” och jag tror att han kanske vet allt om mig. Luis och jag kunde prata om allt och sova på samma kudde utan problem. Luis var helt enkelt bäst! Världens bästa Luis!

Jag minns inte om jag lämnade kvar Luis i NYC eller om han redan åkt hem till sin tjej och Sverige innan mig, men det vi hade Luis och jag, det finns kvar där i NYC. Senast jag pratade med Luis, på telefon, var på min 25-årsdag. Sedan dess har vi bara chattat någon gång, men visst, vi har viss kontakt över nätet. Men det blir nog aldrig som det var då i USA. Men han är min vän för alltid, min bästaste Luis.

Mod är att stå upp för sig själv. Att stå upp för sina tankar i ett forum. Men mod är också att göra det som krävs, som att ta ansvar. I konversationer och diskussioner, ibland konflikter, vässa vi våra argument. Jag har alltid sagt att man bara ska ta de strider man kan vinna, men den vetskapen jag har idag gör att jag misstänker att jag inte positionerade mig rätt just då när jag myntade det uttrycket.

Ta bara de konflikter ni kan vinna, där vinsten är värd att strida för men stå alltid upp för det ni tror på. -Does this make sense? Ord kan vara värdeladdade och strid kan därför uppfattas som negativt, men i mitt sammanhang menar jag inte strid som i att ha en motståndare, för man får opponera sig men utan att trycka ned. Det krävs mod att vara sig själv och att stå upp för sig själv och sina tankar.

Här kommer the NYC Crew. Luis står strax bakom / bredvid mig.

Jag & Luis

Hur som helst, det var bara tankar.. Tankar om mod och vänskap. Har du också någon Luis? Saknar du din Luis lika mycket som jag saknar min?

Många kramar till er där ute! Framför allt till dig Luis!

Jag har en ängel i mitt rum..

Så då var det dags. Upp med alla lådor. Det är en blandning mellan förväntningar och ångest. Men nyfikenheten vinner alltid. Vilka överraskningar väntar mig från föregående år?  Vad kan jag ha köpt som fallit in i den dunkla glömskan? Jag menar givetvis julen, härligt nedpackad i ett par lådor.

Förväntningarna bygger på goda skratt med vänner under mysiga glögg-kvällar, som hos Gun & Stefan i fredags. En perfekt kväll med underhållning (Tack Scenario!), många skratt och gott att äta och dricka i goda vänners sällskap.  Ångesten har sitt ursprung i alla måsten, som att putsa fönster och att konstant spendera hela julaftonen i bilen. I år tar jag tag i allt det där – jag skiter i att putsa fönstren och jag tänker vara hemma på julafton. Inte en meter åker jag, så det så.

Efter några timmar så står hon där, ängeln i fönstret. Ute blåser full snöstorm, men inne är det varmt och mysigt. Stjärnorna lyser vackert och misströstan av att packa ner alla Buddhor uppvägs av allt ljus.  Sist upp är Leos TUBEN. Jag har köpte den i både svart och rött. I december använder vi den röda. Ja, tänk! Hunden har också julfint. Ja, efter lite fix, så är det jul åter igen.

Ja, då återstår bara utsidan. Först upp är att klä trappan och bocken i granris. Men idag är det fortfarande snöstorm så det får vänta…

Är den unga kvinnan jag?

När jag fyllde 25 fick jag en tavla av min mamma. Hon sa att den speglade mig. Första gången hon såg den, visste hon att det var mig konstnären målat. Tavlan föreställer en ung kvinna som trevande går i mörkret. Hon går i en snäv stentrappa och med sina bara händer väjer hon undan skuggorna, dimman, som försöker fånga henne. Vägen som hon går på leder mot en grotta, men den unga kvinnan väljer att titta uppåt. Och högt där uppe ser hon ser ljuset. Färgerna är starka och kvinnan är blond. Kanske är det verkligen jag? Framför allt, kanske är det den personen som faktiskt fyllde 25.

Tavlan är målad av en kvinna som inte länge lever. Hon tog tragiskt nog sitt liv. Just nu hänger den i det gamla vardagsrummet som ska renoveras och byggas ut till kök. Det är inte längre en hedersplats, utan snarare en passage till uterummet, vårt NYA vardagsrum. Den hänger dock i gott sällskap, för hela familjen Gerbera finns strax intill. Inför köksrenoveringen behöver den nog en ny ram, troligtvis i silver, och sedan får den nog sitta där i det nya köket, kanske över den vita soffgruppen framför braskaminen. Den är ju en del av mig, av mitt liv. Denna tavla, som kanske föreställer mig.