Archive | december 2010

Möjligtvis en nyårskrönika…

Det har varit ett omtumlande år -på alla sätt och vis. Mycket har varit som vanligt. Vi har spelat krocket, ätit massor av sushi och grillat! Vi har byggt –blir det aldrig klart?, rest och gått massvis med promenader med Leo. Äntligen fick jag mitt utekök och en dundergrill!  I teaterväg har vi bland annat sett Hantverkarna, Ett makalöst Bröllop och Robert Gustavsson på Rondo. Anders har dessutom skottat snö till förbannelse och jag har äntligen fått tummen ur och ansökt om min examen -tänk att det ska behövas så mycket papper… 390 poäng avklarade -tack och hej Universitetet..

Mitt arbete 2010, ja, det vill jag på det hela summera som trivsamt. Jag valde nog rätt! Mina ”ungar” är helt underbara, på alla sätt och vis. Man kan inte låta bli att le när man tänker på dem! Som den jag pratade med senast igår via facebook, ja, jösses om ni bara visste hur hans energi smittar av sig. En underbar kille, som alltid får en del av mitt skrivbord, eftersom han helt enkelt bara tog det. -HÄRLIGT! Jag ler än… Mina arbetskamrater är nog bland de bästa. Härliga Suss och våra lyckligt gifta män… Ja, hur kul som helst, både spex och allvar. Lite av er alla, har gjort gott på mig! Det har gjort mig till en bättre människa. Det uppskattar jag.

I familjen har det också varit händelserikt. Året inledde men att Nathalie och jag hade en systerlig kväll med High school Musical i staden där sola alltid skiner –jättekul. Planerna för 2011 är att vi tillsammans med mamma ska börja scrapbooka och fota. KUL! I juni tog Lillebror Dennis studenten och fick jobb som elektiker. Han jobbar jämt! -och hans f.d. fröken applåderar! =) Min gosse har blivit stor!

Och i somras kom Charlie. Hon är inte första syskonbarnet, men Emma bor så långt bort, så det blir inte riktigt det samma. Charlie kan man följa, nästan dag för dag. När Pappa far fyllde 60 var vi alla där och byggde i badrummet på ovanvåningen. Jag och han fick passa Charlie, och då pratade vi om just detta; att broder Lars bor så långt bort. Just den dagen så Pappa far sa att han inte hade några problem med att leva 15 år till, men ”15 år till efter det, det blir nog trögt”. 16 dagar senare dog han. Tack alla för all hjälp med begravningen – Carro och Niklas för vacker sång och underbart gitarrspel, Suss för underbara söta bakverk, och Nader -för att du är du! Tack för att du spelade!

Något som jag absolut vill nämna är mina underbara grannar. Inklusive jack russeln, även kallad ostbågehunden för att han är så glad jämt =) Vi har haft så mycket kul i år. Vi inledde med att bada tunna -då kan snön uppskattas, tycker jag. Vi har åkt båt, byggt staket, fällt det där satans trädet som endast jag gillade och byggt en jättetrappa. Stundvis har det varit lerigt! Vi har spelat air-hockey, gjort Göteborg otaliga gånger (Dancing Dingo here we come!) och haft en underbar longweekend på kusten. Pensionat Stale -bring it on! Vi har sett på Brolle, inte bara en gång utan flera och Stjärnklart -underbart! Dessutom har vi varit på typ ”bugg-kurs” -ha ha.. minns ni det?…hur galet som helst… För att inte tala om när vi överraskade Emma vid tolvslaget, det var kul!

Jag uppskattar också att vi åkte till Härön för att titta på min älskade Uno Svenningsson, som jag vet att ni inte uppskattar på samma sätt som jag. Vi har också lyckats med en underbar Egypten-resa, som vi gärna gör igen! Vi har också undersökt möjligheterna hos homepat Paul och jag måste nämna curry-krysset hos Jenny, vilken Gbg-helg med spårvagnskrock och annat! Heleena var också med när Kinki gick bort. Det var hon som mitt i det kaotiska föreslog att jag skulle ta med Kinki hem, och det har jag inte ångrat. Det var rätt beslut. Nu har jag en gravplats att gå till. Tack för det Heleena.

Många nya bekantskaper har förgyllt detta år. Det finns också gamla bekantskaper som har fördjupats och därmed blivit mer värdefulla. Att skapa tillit gör att man kan sätta gränser, därför har jag försökt så mycket jag kan att bekräfta andra. Många gånger har det handlat om sunt förnuft och intuition. I andra fall har jag chansat and it has paid off. Däribland finns bloggen. Och jag trivs med den! Vänner jag kort kan nämna är mina ”terapeuter” Luis, Ninni och Magister C -tack för hjälpen genom den hopplösa, dystra tiden. Jag ska snart inte gråta mer… Och Inna -tack för att du finns! 2011 blir bättre -eller hur?

Året som varit fyllt av liv och död har lämnat mig i limbo. Jag har just nu svårt för att längta efter att bli vuxen. Det finns nämligen ett gränsland där.  Det är så sant att ”boys should never be sent to bed, they always wake up a day older”, ni kan gissa filmen va? En del av mig vill inte växa upp, vill inte ha ansvar. Jag vill på något sätt fortsätta vara den jag är. Den jag var kanske, för just nu vet jag inte riktigt vem Therese är, eller vem hon borde vara. Någon sa till mig för ett tag sedan: Men Therese, du har ju allt. Du har ju det som alla vill ha. Och tro mig, jag har funderat på vad det betyder, för det kanske är sant på många sätt och vis. Därför vet jag att 2011 blir ett år med möjligheter. Det är liksom dags att börja om.. Om bara snön kunde förstå det också…

Annonser

Catmasters Nanaki

Lämna ditt bakomflutna före dig, säger Pumba  – kanske vore det något? Så här på årets sista dagar känns det som om det är dags att summera en del av årets händelser. Det första jag kommer på är att jag i år förlorade min älskade katt. Han hette Catmasters Nanaki och när han dog i somras var han 12 år gammal. Vi brukade kalla honom för Kinki.

Gör ni matematiken så kan ni räkna ut att jag inte varit i Sverige i tolv år, utan första gången jag träffade denna katt var när jag kom hem från USA. Nanaki var då redan två år. Jag kommer ihåg att han låg på trappan till mammas hus och jag hade aldrig tidigare skådat en sådan ful jättekatt! Han var ett charmtroll och vann mitt hjärta på direkten. Det hör till saken att min mamma hade en hel handfull av dessa katter, men ingen som Nanaki dock. 

Han var inte som vilken katt som helst: visst han var en raskatt, perser, utan han var världens coolaste perser. Han var kung här på gatan! Han vägrade halsband, var inte rädd för hundar och slog och jagade bort andra katter. Man fick inte lyfta honom och man fick endast kela med honom på hans villkor. Icke godkända försök belönades med bett, hugg och rivningar, gärna med samtliga fyra tassar och hårda bett samtidigt. Han hade verkligen jättetassar och världens vassaste tänder!

Det roliga var att man kunde ropa på honom precis som en hund, och han kom. Nanaki åt gärna mat hos grannkatterna, i deras hus och ur deras skålar. Han satt ibland i grannhuset och tittade på mig genom fönstret. Och ropade jag, så kom han hem givetvis. Han sov där det behagade honom och han kunde bryta sig in genom kattluckor, alla sorter, turligt nog uppskattade grannen detta.

Här ser ni honom som kattunge. Detta var på den tiden då han var avelskatt, men det har dock jag inte haft honom som, utan han har varit sällskap. Och vilket sällskap sedan!

Här poserar han med Leo och grannhunden. Blicken är bedjande : Snälla ta fotot för F-N och det fort. Jag får iväg från denna lilla ettriga Jack Russel! 

 

Okej, klart eller?

Nedan följer några av alla dessa sovställen han valt. Tyvärr hittade jag inte något foto på Nanaki sovandes i badrummets handfat. Han passade precis, fyllde väl upp till kanten!  Han sov där ofta, så jag borde ha massor av kort på det. Först upp är köksbordet:

Sedan en tupplur i posten. Han älskade resväskor också, så det fick man alltid dubbelkolla när man packade!

I grävmaskinen. Passande nog heter det bobcat.. 

Här nedan är han tagen på bar gärning sovande hos grannen på hennes vardagsrumsbord. Kan tillägga att hon har två hankatter som Nanaki inte kom överens med. ”Det kvittar la”, sa Nanaki och åt upp deras mat och tog sig sedan en tupplur.

Nybadad och blåst kille! Det gillade han.. =)

 

Ja, det var min härliga katt! Mammas lilla Kinki…

något trött efter att ha jagat pirater..

En härlig morgonkaffe och in i cyberspace för en kort stund… Det är en underbar morgon, hmm. Klockan är faktiskt efter 12 men jag är ledig. Solen skiner ute och bjussar på fantastiska stilleben i snön. Något trött efter att ha jagat pirater i flera kvällar i rad, men det råder ytterligare en promenad bot på. Johnny Depp -okej då, måste man välja någon så väljer jag Johnny Depp, därför något morgontrött.

Är man i min ålder så står ofta valet mellan honom eller möjligtvis Tom Cruise. Jag har varit på bröllop där brudens väninnor uppmanat brudgummen att han alltid kan bära brillor och skinnjacka, precis som Tom Cruise i Top Gun, för att pigga upp sin brud. Jag föredrar dock  21 Jump Street före Top Gun-repliken ”You complete me”. SUCK! Jag nöjer mig dessutom med ett foto, kläder känns överkurs.

Jag tycker nog ärligt om alla filmer Johnny Depp medverkat i. Till och med Ed Wood, som var så omdiskuterad. Och i år hade jag tur, han spelade ju i Alice i Underlandet och eftersom jag älskar det som har med litteratur att göra, och Alice, ja henne citerar jag ofta, så ser jag fram emot denna fröjd. Vet redan innan att den är bra, så är det bara.

Min absoluta favorit är nog Finding Neverland. Det är den om Peter Pan. Jag har sett den otaliga gånger, kanske främst för att jag använder den i mitt arbete. Det finns så många bra ”lines” i den. Ja, och What’s Eating Gilbert Grape -fantastisk bok dessutom, Cry-Baby, Edward Scissorhands, Don Juan, Sleepy Hollow, Willy Wonka, Donnie Brasco…. Underbart alltsammans! Jag älskar att han väljer att spela det som är lite udda. Det sticker liksom ut. Det känns som om han chansar i sitt rollval, men ändå vet man att han har valt roller med eftertanke.

Min enda reservation måste vara längden på Pirates of the Caribbean -alla delar. Jag tappar helt enkelt intresset så snart Captain Jack Sparrow försvinner ur bild. Detta gäller dock alla filmer över två timmar. Det är anledningen till att jag ännu inte lyckats sett hela Sagan om Ringen, men det är klart, böckerna var också ganska trista. De bara gick och gick och gick -hur länge kan man bara gå?! Dock var The Hobbit okej, så jag ser fram emot den; skulle inte Persbrandt vara med? hmm.. Jag löser dock tristessen med att surfa lite. Det är en ovana jag lagt till med och jag borde kanske sluta med det. Tänk när jag bara använde datorn nere, innan det trådlösa nätverket…

Lite kuriosa skulle kunna vara att jag gått på samma bartenderskola där Tom Cruise gjorde sin träning inför Cocktail, International Bartending School på Manhattan. Gamla tider det! Tillbaka till Depp innan vi skiljs åt, visste ni att han spelar gitarr? Han är fantastiskt duktig faktiskt!

Avslutar med lite härliga bilder från morgonpromenaden! Frukostterassen är begravd i snö och det gamla fönstret är vackert i vinterskrud. Avslutningsvis så frågar jag mig: visitors?

Man får inte ett par nya fötter hur enkelt som helst…

Det finns inte mycket som slår känslan av att komma hem med ett par nya stövlar. Fötterna ska bära dig igenom hela livet, därav bör du ta hand om dem. Man får nämligen inte ett par nya fötter hur enkelt som helst. Mina är dessutom lite skeva, snarare platta kanske, och förtjänar därför det bästa. I dag har de därför fått ännu en ny bekantskap.

Uppe på ett av våra två små torg i 50-skyltarnas centrum ligger en alldeles underbar butik. Jag och en väninna brukar skoja om att dit ska man helst inte gå, för det går inte att komma tomhänt därifrån. Väninnan är själv butiksägare och har förståelse för hur en lockande skyltning görs, ändå handlar hon också där. Redan utifrån väcks ett starkt begär som förnuftigt signalerar vänd, VÄND, men det går bara inte. Känslan vinner varje gång. Ska jag tillägga att det inte är särskilt billigt?

Jag hade dock funderat på dessa stövlar en tid. Det var inte ett impulsköp. På den positiva noten så kan jag tillägga att man med åldern uppskattar kvalité och det går före mångköp i klassen tag tre -billigaste varan på köpet, för sällan håller dessa köp. Jag är dessutom te-drickare och det har kostat många toppar, mest av den billiga sorten. Dessa går knappt att tvätta och bekvämlighet är väl knappast att tala om, dock är de snygga för en kväll, och ibland räcker det. Billiga stövlar går man dock inte långt i, det kan jag lova. Att stå stadigt på jorden kan därför kräva en ny söt stövel. Så är det bara…

The Path I have Chosen

Jag har blivit lovad mer än jag egentligen kunde få. Jag har sett mer än vad jag kanske borde. Och jag har möjligtvis glömt mer än vad som som faktiskt har stannat kvar. Ibland kommer bilder som jag egentligen inte trodde fanns. Bilder, ibland utan sammanhang eller innebörd. Det är bara bilder, men på något sätt blir de summan av den jag är idag.

”I am nothing special; of this I am sure. I am a common man with common thoughts, and I’ve led a common life. There are no monuments dedicated to me and my name will soon be forgotten, but I’ve loved another with all my heart and soul, and to me, this has always been enough”.

”The romantics would call this a love story, the cynics would call it a tragedy. In my mind it’s a little bit of both, and no matter how you choose to view it in the end, it does not change the fact that it involves a great deal of my life and the path I have chosen to follow”.

Alla kärlekshistorier har inte ett gott slut -är det därför vi ständigt söker efter nya? Någonstans mellan dröm och verklighet funderar jag på om det kanske var så att just jag räddade ditt liv. Du frågar mig hur jag mår. Men minns du vad, det var inte mina fötter som svävade där ovan golvet, utan det var jag som höll i ljusstaken och därför frågar jag dig, hur mår du?

Det är lika klart idag som då, fast det finns inte där så ofta. Nästan aldrig faktiskt. I stunden så hör jag hur livet rinner ur dig, hur luften försvinner och hur din röst förvandlas till ett väsande. Jag öppnar dörren med kraft. Du är blå med hans händer kring din hals. Det finns mer, mycket mer, men det räcker så just för idag. Bildernas berättelse är därmed slut.

”Start at the beginning, go through to the end and then stop”, säger The Red Queen till Alice i Underlandet. Att börja från början är givetvis det självklara stället att börja skriva på, men ändå börjar jag sällan från början. Jag finns ju redan mitt i.

”I have no complaints about about my path and the places it has taken me; enough complaints to fill a circus tent about other things, maybe, but the path I’ve chosen has always been the right one, and I wouldn’t have had it any other way”.

Jag står stadigt där jag står. Räddade jag ditt liv? Jag vet inte. Att du lever är dock viktigast, vännen min. Jag avslutar med ytterligare ett citat från Alice i Underlandet:

– ”Vill du vara snäll och tala om för mig vilken väg jag ska ta härifrån?”
– ”Det beror på vart du vill komma” svarade katten.
– ”Det spelar inte så stor roll…”, sa Alice.
– ”Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar”, sa katten.
– ”…så länge som jag kommer NÅGONSTANS”, fortsatte Alice.
– ”Åh, det kommer du att göra”, sa katten, ”bara du går tillräckligt långt”.

(Extracts from The Notebook written by Nicholas Sparks)

…jul mellan två 50-skyltar…

Ja, då har julen kommit och redan passerat… Det gick så fort. Kanske för fort? Julen har dock varit härlig! Familjen har varit här och vi har ätit gott och druckit gott. Det har varit många skratt. I år hade vi inte köpt så mycket julklappar, vilket var jättehärligt. Det bli mer personligt på så vis. Det handlar ju om att umgås och bara vara…

Idag är det en sådan där dag då man bara inte riktigt orkar. Jag sitter därför i soffan med laptopen i knät och ser på film. Mamma ville att jag skulle följa med på mellandagsrean i stan tillsammans med henne och mormor, men det fanns likson inte ork kvar i kroppen för det. Istället myser jag och bara är. Kan alltid handla lokalt… Men det får bli på morgondagens agenda. Nu behöver jag en dag i ensamhet för att finna kraft och energi. Det är som om julen tog all ork. Men foton vittnar om att vi haft kul.

Tänk, världens bästa lillebror har vuxit förbi mig! Jag frågar mig: När hände det? och Hur blev han så himla lång?

När man firar jul mellan två 50-skyltar är det obligatoriskt att gå ut på juldagen. Alla kommer hem för att fira med sina familjer och julhelgen avslutas med att man går ut. Åhh jösses, det gjorde vi! Det hör liksom julen till. Med mottot: Ett leende i varje bubbla, knäcktes flaska på flaska. Många skratt senare gav vi oss ut i kylan för att trängas på ‘lokal’.

Det blir på något sätt lite storstadskänsla över att köa in på ‘lokal’, köa till garderoben, trängas på toaletten, köa till baren och sedan köa för att komma ut i vinterkylan igen. Efterfest är sedan obligatorisk, för det är så man gör här i samhället mellan två 50-skyltar.

Själv tog jag det säkra före det osäkra & skymfade med vatten samt tog en tupplur istället för mer alkohol. Det var ljust när polischefens dotter körde mig hem (tack för det Miss K), så jag har minst sagt gjort juldagsfesten ordentligt. Jag var dock jättenöjd efter en kväll med härliga pinglor! Det är så jag önskar summera min julhelg mellan dessa två 50-skyltar.

Ett Foto I Timman

Jag är medel i EFIT. Det innebär att man under en dag tar ett foto varje timma. Låter det intressant? Då kan du hitta mer information här. Jag har haft kameran i allra högsta hugg hela dagen och här är 22 december 2010.

9.45

Nyvaken -härligt med sovmorgon på första semesterdagen!

10.45

Efter hundpromenad konstaterar vi att det finns alldeles för mycket mat i kylen. Leo fick pärlor och korv.

11.45

Julens tråkgöra -strykning. Piffar upp ‘this chore’ med Thriving Ivory.

12.45

Frukost. Idag kaffe, ägg och bananer med mjölk. Skär upp Rockey Road’en medan äggen kokar.

13.45

Brottas med julgardinerna i köket.

14.45

Tänkte fixa med granris ute. Men det var kallt. För kallt. Bär därför ner riset till pannrummet och inser att trappans räcke troligtvis endast får begränsat med granris just i år.

15.45

Sitter i bilen och har varit handlat lite. Hämtat paket till vänninan och lillebror.

16.45

Värmer mig med kaffe efter hundpromenaden. Kollar samtidigt Facebook, bloggen och drar på lite skön musik från myspace.

17.45

Middag! Enkelt… Stekt vitkål med salt och pepper… Den intogs dessutom på stående fot i dörren till toaletten där snickaren arbetade.

18.45

Kokar fudge efter ett recept som jag hittade på Internet igår.

19.45

Fortsätter med att fixa till julstämning. Kökshanddukarna är strukna och uppsatta. Nu är det bara julduken i köket som fattas och sedan är i alla fall köket klart. Musiken för att motivera mig till att få den sista strykhögen gjord är Drive Like Red, ett underbart band från Örebro, tror jag bestämt.

20.45

Sambon och jag kämpar med att få in julgranen. Den är något av en Kalle Anka-gran men det fick bli så i kylan och den enorma mängd snö vi har här. Vi livade upp det hela med att placera den på en plats där vi inte haft gran förut.

21.45

Granen är så gott som färdigklädd. Den är verkligen jättevid och hög, ca 240 cm kanske! Jag föredrar att endast ha vitt och silver i granen. Jag har ingen röd jul i det rummet som den står i. Jag har en del julpynt av glas föreställande små änglar och små vita änglar i keramik samt vita frostade kulor. Belysningen är ny för i år, men den är av samma modell som vi använde förra året. Ljuset kändes dock något kallt så nu har jag satsat på en varmare ton i belysningen.

22.45

Firar med en kall öl att granen är klädd. Skippar glas. Kollar bloggen och uppdaterar EFIT. ”Minglar” lite med Inna samtidigt på som jag över upp min turkiska. Har aldrig varit i Turkiet men gått en kurs på universitetet som gett mig språkkunskaper som jag knapphändigt övar med bekanta. Blir jag bättre -Nja..

23.45

Fixar i badrummet. Den nya toastolen är på plats. Den ser ut som en pelikan. Tänk att ett badrumsskåp kan innehålla så mycket grejer? Jag är hård -jag sorterar bort det mesta.