Att förlora

Att förlora någon kär är omskakande, förvirrande och omtumlande. Det är svårt när en familjemedlem går bort, men på något sätt är det ändå naturligt att ens föräldrar dör före en själv. Men man blir aldrig förberedd på att det faktiskt är så.

Trots att pappa far varit sjuk en länge tid, hade jag aldrig räknat med att han skulle dö. Allra minst att han skulle dö den där måndagen. Men lika sant som att löven faller och naturen skrudar om, lika oundviklig är döden. Det är så det är.

Det som är svårast är att det fanns så mycket mer att säga, så många mer samtal att ringa, så många mer fikastunder att ha, så många mer skratt att skratta. Pappa far ville verkligen leva. Han var inte redo att dö. Att himlen numera är en roligare plats är en klen tröst, för jag är inte redo att åka dit.

Trots alla dessa minnen, så känns dessa 25 år som något flyktigt, något kort. Allt flyter ihop till en ström av händelser, utan en direkt början men dock ett abrupt slut. Det finns inte längre någon logik. Det är bara tomt. Det är som om mannen i lupinerna aldrig fanns…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s