Archive | januari 2011

….som i en film, faktiskt….

M sa härom dagen att vårt liv ibland liknar en film. Jag skrattade högt. Sedan kom helgen. På lördag morgon hade alla roller fördelats och maktlöst insåg jag att vi inte fick välja vem eller vad vi ville vara, utan någon annan tog helt brutalt makten över oss och våra liv. Det finns knappast ord eller logik, utan det är mest en film som går runt, runt och runt. Samma hela tiden. Det är oförklarligt, orättvist och bara hemst. Jag skrattar inte längre.

Det som ger hopp är hjälterollen. Den som vet hur man bevarar ett liv. Hur man skyddar en vän. Han är något änglalikt, men det visste vi redan innan. Detta behövdes inte för att förtydliga det. När jag tänker på det, så har han funnits genom allt, i alla år. Det finns inte en stor stund där han inte funnit där, för oss, för älskade bror. Genom vått och torrt, genom glädje och sorg, genom liv och död. Jag tackar honom för det, denna världens underbaraste M. Du är den bästaste som finns…

Tack ni andra också, C & B, M, E, och all släkt och vänner. Tack för allt, för att ni finns där när vi behöver er.. Ni är otroliga!

Annonser

Dagbok? nää, kvällsbok snarare…

Idag sitter jag i soffan och känner mig trött. Hamnar i säng alldeles för sent. Dock sover jag bättre än jag gjort på länge, det är i allafall positivt. Jag känner mig positiv. Har idag dessutom piggat upp mig med en skål pop corn. Jag poppar på gammalt vis. Det är något Bullen lärt mig. När jag skrivit klart detta blir det att snabbt undersöka köpet av en ny digitalkamera och sedan börja smida lite Londondrömmar. Eller Londonbehov kanske? Har med mig lite arbete hem, men undrar om jag verkligen orkar. Piggare och mer alert i morgon? Det kan vara så. Mycket troligt.

Ja, då är det sista natten i huset mellan de två 50-skyltarna på ett tag. Jag ska hem till det lilla huset i backen och sova där över helgen. Lustigt nog så längtar jag hem lite. Jag är redo att pyssla lite med mina grejer. Jag är redo att flytta min garderob från köket. Redo att piffa till det som piffas kan. Dessutom ska jag inleda helgen med att gå på personalfest, och jag menar verkligen gå, för festen hålls inte långt från huset i backen. Jag har gångavstånd! Tänk att det ska bli big happening i det lilla samhället vid berget. Det ser jag fram emot. Jag hade lite uppgifter att förbereda också… Därmed dags att börja med det..

…någonstans mellan önskningar och behov…

Igår kände jag att jag nästan gick i fällan. IGEN. Hur är det möjligt? Dumma jag frågade sambon, särbon alternativt kärleken, exet, pojkvännen -ja, kärt barn har många namn- en fråga kring ett köp av en ny systemkamera. Det var en fråga där jag egentligen inte ville ha ett svar och han svarde det jag absolut inte vill höra. Det irriterade mig oerhört efteråt när jag lagt på luren för då jag insåg vad som just hänt. FÖR I HELVETE THERESE! Jag ville bli uppmuntrad och jag ville inte alls ställa det som en fråga för jag ville inte ha ett svar, speciellt inte ett svar motsatt till det jag absolut ville. Jag bannade mig själv; varför då ens ställa frågan! Turligt nog ringde han upp igen och jag fick förklara hur jag upplevde det och han förklarade sig, och det visade sig att vi missförstått varandra. Visst, en bild säger mer än tusen ord, men KOMMUNIKATION -se vad viktigt det är!

Hur gick det med systemkameran då? Jo, det är så att jag länge funderat på att köpa en. Jag tänker ännu – hur dyr ska jag ha? Det finns en elemäntär skillnad mellan önskningar och behov. Önskningar är världen dit vi flyr när vi drömmer om mer. Jag har tidigare berättat att min favoritfilm är Finding Neverland med Jonny Depp i rollen som JM Barrie, mannen som skrev böckerna och pjäserna om Peter Pan. Och det är så, att vi har mer likheter än man kan ana. Det finns så många words of wisdoms i den filmen, så många av mina egna sanningar. På många sätt och vis är jag Peter Pan eller möjligtvis JM Barrie, och ibland känner jag mig som Jonny Depp (I WISH!). Jag önskar en kamera som jag faktiskt blir nöjd med. Jag vill ha en lätt kamera som är enkel att använda. Jag har riktat in mig på en Canon, men vilken?

Behov är dock det som som är grundläggande. Det är det vi behöver för att fungera, exempelvis uppskattning, kärlek och ett socialt nätverk. Var kamera hör hemma, det vet jag inte ännu, kanske just för att jag inte har någon. Kameran är tänkt som en sysselsättning där jag kan dokumentera min vardag och de stunder jag skapar. Just nu har jag ett behov att vara stark för mig själv,  att skaffa mig nya rutiner och vanor där jag kan leva till min fulla potential. Att ta foton är något jag alltid gillat, givetvis stundvis mer och stundvis mindre och därmed har jag ett behov av en systemkamera. Inte på något sätt ett grundläggande behov, utan mer för nöjes skull. Kanske kan man nöja sig med en ny digitalkamera medan jag undersöker den perfekta systemkameran för just mig?  

My student sent me a quote from The Last Song and I think it is something to think about. Rigth now it makes a lot of sense. Miss A -Thank you for this! ”Sometimes you have to be apart from the people you love, but that doesn’t make you love them any less. Sometimes it makes you love them more”

…att våga vara hjälte…

När man flyger, så lyder instruktionen att man ska sätta mask på sig själv först och sedan hjälpa andra. Det är så i verkliga livet också, inte bara i nödsituationer. Man måste därmed vara hel i sig själv och våga ta sitt ansvar -ansvara för sig själv och andra. Jag äger därmed min del, och jag kan inte skylla på andra att någon annan inte “steppade up” och gjorde sig själv till hjälte. Jag har en del i det här.

Visst, vissa historier behöver hjältar, men det är ändå vi själva som måste offra något eller bara ge, ibland för att få något mer. Vi måste vårda oss själva, för att kunna göra andra till hjältar. Ibland behöver våra medmänniskor bara en liten polering eller en knuff och genast kan man se dem ur ett annat ljus. Genast kan de se sig själva ur ett annat ljus.

Det finns änglar också. Ni vet vilka jag pratar om. Det är dem som ser oss när vi egentligen inte vill bli sedda. Det är dem som tror på oss när vi inte själva gör det. Det är dem som motiverar oss till att göra bättre. Det är dem du vänder sig till när alla andra vägar blivit brända. Och det lustiga är, att de finns redan där väntades. De visste att du skulle komma -de väntade bara in dig…

förvirringen skingras..

Förvirringen skingras… Hmm, efter mina senaste tokiga uppbåd verkar jag ha lugnat mig. Jag verkar ha sansat mig. Det är som om jag kan tänka klart igen. Lite utrymme var vad jag behövde. Att bli hörd var också vad som behövdes. Att få prata, att få säga allt det där som behövde sägas. Jag känner inte mig längre begravd under en kvävande massa. Jag känner mig fri.

Ekonomiskt sett så backar vi. Det som jag dragit igång är inte gratis, men det är nog vad som krävs.  Det manliga släktet verkar vara en egen spieces, och man får ta till det man kan för att bli hörd, för att bli förstådd. Jag är dock ganska så säker på att jag dragit i nödbromsen i tid. Innan jag gick in i väggen och innan han jobbade ihjäl sig. Det vi har och har haft går nog att rädda. Om vi bara orkar. Om vi bara vill. 

Just nu är jag i huset och hälsar på för att passa Leo. Det har varit skönt att få gå med hunden igen. Jag har verkligen saknat honom. Dock beter han sig som en vilding hemma hos mig, så jag får mest spendera tid med honom medan jag är och hälsar på i huset. Huset där jag också planerade att leva och bo. Mitt älskade hus. Dock är inte denna tid just nu, men kanske snart. När förrvirringen retts ut, så får vi börja om från början igen. Och då kan kanske  jag bo här igen. Om vi bara vill och orkar.

Smack you awake

”The only thing more unthinkable than leaving was staying; the only thing more impossible than staying was leaving. I didn’t want to destroy anything or anybody. I just wanted to slip quietly out the back door, without causing any fuss or consequences, and then not stop running until I reached Greenland.”  
 
Jag vaknade och kände mig ensam. Ja, då ska du också vara ensam. Det är mänskligt och det är bara att ta in ensamheten och känna den. Fundera på var den kommer ifrån. Fundera på hur du ska ta dig ur den. Sitta och bara känna ensamheten. Det kan vara lätt att skylla den på andra, men det är faktiskt så att det är jag själv som styr mitt egna livsöde. Det är jag som måste fixa mig, kanske också du som måste fixa dig, och sedan kanske vi kan mötas där någonstans på vägen.
….
Allt är inte vad det ser ut att vara. Det finns djup, djupare än de djupaste vatten. Drömmar högre än de högsta berg. Det vi byggt upp saknade inte botten på något sätt, men fokus var på det vi byggde snarare än på personerna som byggde. ”In desperate love, we always invent the characters of our partners, demanding they be what we need of them, and then feeling devastated when they refuse to perform the role we created in the first place.”
 
Visst finns det flera bottnar i det hela. Att leva med någon innebär delat ansvar. ”It’s still two human beings trying to get along, so it’s going to be complicated. And love is always complicated. But humans must try to love each other, darling. We must get our hearts broken sometimes. This is a good sign, having a broken heart. It means we have tried for something.” Komplicerat ja, men brustet hjärta? Nej. Brustna drömmar snarare…
 
Har ni sett Arga Snickaren? Det kan kännas fånigt att göra den jämförelsen, men det finns faktiskt många likheter. Jag kan se paralleller till mitt liv och mina egna tankevärld. Jag vet att vi gjorde det vi trodde var rätt, det tvivlar jag inte på. Men jag tror inte att vi insåg vad det kostade. Har vi gjort det ännu? 
 
Ibland kanske man måste tappa balansen för att kunna leva balanserat. Ibland måste man gå över på andra sidan för att få gå i solen. Att vara ifrån varandra och att separera kan vara det som krävs. Om vi verkligen vill. Om vi verkligen vill göra det som krävs… Frågan är om du vill följa mig… Om du verkligen vill gå bredvid min sida… It has to be done for all the right reasons.
 
”People think a soulmate is your perfect fit, and that’s what everyone wants. But a true soulmate is a mirror, the person who shows you everything that is holding you back, the person who brings you to your own attention so you can change your life. A true soulmate is probably the most important person you´ll ever meet, because they tear down your walls and smack you awake. But to live with a soulmate forever? Nah, to painfull. Soulmates, they come in to your life just to reveal another layer of yourself to you, and then leave.” 
 
Quotes from Eat, Love, Pray by Elizabeth Gilbert 

…guld och grön ängar…

Att förlora sig själv är något som sker gradvis. När insikten kommer att jag inte längre finns svarar jag med att utföra handlingar som kan tyckas absurda. Kanske är de ett rop på hjälp. Kommunikation hade varit en lösning, men det visste vi inte då. Det var inte det som fanns att tillgå. Det fanns inte kraft att hitta en lösning.

Jag har gråtit varje dag i flera månader. Tårarna har inte tagit slut. Förlusten av en anhörig har en viss del av alla tårar, men den är inte hela sanningen, hela svaret på detta öde. Att hitta mig själv och att samtidigt vårda det jag faktiskt har blir mitt nästa uppdrag. Och jag har funnit starkt stöd för det. Jag siktar mot guld och gröna ängar..

Jag har blivit tillfrågad. Jag har blivit lyssnad på. Jag har blivit lovad guld och gröna ängar. Vi har arbetat ihop en plan i samförstånd. Jag har fått betänketid. Och nu summerar jag vad som egentligen har pågått. Jag ska må bättre. Det finns en vinst i det här, trots att det just nu känns långt borta.