…guld och grön ängar…

Att förlora sig själv är något som sker gradvis. När insikten kommer att jag inte längre finns svarar jag med att utföra handlingar som kan tyckas absurda. Kanske är de ett rop på hjälp. Kommunikation hade varit en lösning, men det visste vi inte då. Det var inte det som fanns att tillgå. Det fanns inte kraft att hitta en lösning.

Jag har gråtit varje dag i flera månader. Tårarna har inte tagit slut. Förlusten av en anhörig har en viss del av alla tårar, men den är inte hela sanningen, hela svaret på detta öde. Att hitta mig själv och att samtidigt vårda det jag faktiskt har blir mitt nästa uppdrag. Och jag har funnit starkt stöd för det. Jag siktar mot guld och gröna ängar..

Jag har blivit tillfrågad. Jag har blivit lyssnad på. Jag har blivit lovad guld och gröna ängar. Vi har arbetat ihop en plan i samförstånd. Jag har fått betänketid. Och nu summerar jag vad som egentligen har pågått. Jag ska må bättre. Det finns en vinst i det här, trots att det just nu känns långt borta.

Annonser

2 thoughts on “…guld och grön ängar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s