Arkiv | januari 2011

..allt var inte vad det såg ut att vara…

Har ni någon gång blundat riktigt hårt och önskat något? När jag blundade hårt ställde jag en fråga; och jag fick ett svar. Svaret var att något annat väntade. Sedan tog jag ett beslut, och med bestämda steg gav jag mig av. Vad som först kändes som ett tidsfördriv bland lådor utvecklades snabbt till vad som kunde tänkas vara svaret på min önskan. Det var pirrigt. Det var stort. Samtliga kriterier var uppfyllda. Jag kände mig yr. Och jag hade självklart inget att ta på mig… Men allt var inte vad det såg ut att vara. Good bye  – du var inte den du sa att du var…

Det kändes spännande, för hur kan något vara så enkelt? Fast egentligen.. Det har varit allt annat än enkelt. Vi har inte ens börjat, men vi har redan nått ett slut. Någon nämnde att jag hade knäppa funderingar, men vet ni vad, jag utför galna handlingar också! Kanske mest för att de är kompatibla, galna funderingar och knäppa handlingar alltså…

Din moral kanske säger dig att jag borde vara ensam och slicka mina sår, men vet du va, jag har varit det alldeles för länge. Det var min tur att få roa mig. CRAZY är väl ett ord väl värt att använda, för jag gick ”all in”. Jag kände att det var värt att satsa på -jag var tvungen att veta. Min tanke var att jag har ju liksom inget att förlora, men allt att vinna – men tyvärr, allt var inte vad det såg ut att vara… Tyvärr satsade jag och förlorade. Det är nämligen så att du inte finns. Du har aldrig funnits… Lite scary, men alldeles sant… Du var inte den du sa att du var, och vilken tur att jag upptäckte det så fort…

Annonser

… mera god juice till alla….

När jag var liten så brukade pappa far köpa juice och ställa den i kylen. Det fanns två sorters juice. Den ena hette JO och den fick vi blanda själva med vatten. Det var den juicen vi barn fick dricka. Den andra hette God Morgon Apelsin och den fick vi inte dricka. Den var färdigblandad. Givetvis gillde vi den bäst, vi fick ju inte dricka den! Jag har alltid undrat varför man köper juice i en barnfamilj, och då syftar jag på juice som inte får drickas, men pappa far hävdade bestämt att då skulle den ta slut -så klart! Den var ju god. Han var nog rädd att inget få. Jag har alltid funderat på varför de inte bara köpte god juice, och mer av den, då hade ju alla varit nöjda, eller?

Kanske kan det vara en ekonomisk fråga det här med juiceköpet.. Just den här historien kan vara grunden till att jag idag unnar mig det jag vill ha, oavsett pris. Jag tror faktiskt att det är så. Det finns ingen anledning till att dricka juice som man inte gillar. Än mindre köpa juice som inte är god när bättre finns att tillgå. I dag fördrar jag färskpressad juice. Jag köper apelsiner och pressar själv. Tropicana eller Brämhults kan också fungera, men mest om jag känner mig lat. I just detta fallet så kan jag tillägga att vattnet vi tvingades blanda JO-juicen med smakade fruktansvärt illa. Det kom från egen brunn på gården. Ja, det var scary!  Värst var den juice med exotisk smak, kan jag minnas -alla andras favorit, men den var alldeles för söt och sliskig. Det var en fjäril på förpackningen. Fyy, jag kan ännu inte dricka exotisk juice… Eller jo, möjligtvis med alkohol och mycket is -but only on very rare occasions.

…mitt i ungkarlslivet…

Att leva mitt i ungkarslivet har sitt pris… Jag ser på sport och min laptop är min viktigaste ägodel. Jag har konstaterat att alla fotbollskillar har konstiga namn som jag ej kan memorera, dock är det mest engelska ligan så jag kan i alla fall placera lagen regionalt -det är alltid något. Vi har sett på amerikansk fotboll och summa summarum är att vi inte kan reglerna och vi förstår inte vad det är för påsar de har på ryggen. Men vi ska lära oss -det är vårt motto. Vi konstaterade också igår kväll under handbollen att alla sydkoreaner så ganska så lika ut. Jepp, så har vi det…

Vi har alla var sin  laptop och ibland umgås vi via fb trots att vi sitter i samma hus, ibland samma rum. Vi skippar middag, men när vi väl gör oss till blir det storkok som räcker till flera extra portioner och matlådor. Grönsakerna lyser med sin frånvaro och här är det mastiga rätter med pasta och kött som gäller. Självklart superspicy! M är en underbar kock men älskade bror lever visst mest på thai-mat -tänka sig, så det gör jag också nu.

Pizzakartongerna är otaliga, men idag ska dem till återvinningen, så är det bara. Jag är dock oskyldig till samtliga. Men visst, jag har laster jag också. Dock ej av den nyttiga sorten. Hmmm. Nötter är en självklarthet i skåpet. De trängs där med köttsoppa på burk och majs.  Plötsligt är man dessutom sugen på att dricka öl alla tänkbara tider -tack och lov för folköl så man slipper fyllan – men till helgen kan bli till att gå på en skarping, tror jag. Någonstans mellan flyttlådorna kan det bli så. Ska ta tag i det onyttiga snart. SEN. Oki, lillebror är hemma. Stereon är i bott. Vi sitter vid varsin laptop med var sin folköl. Jag gillar’t! Jag mår gott! Jag är glad. Livet leker.

Samboskap

Igår hamnade jag plötsligt framför tv’n och snappade av en händelse upp en intervju med Stieg Larsson sambo. Intervjuare var den söta, söta tjejen på Tv4 som håller i söndagsmorgon, Tilde de Paula heter hon va? Självklart tog det inte länge innan frågan kring Stieg dödsbo dök upp. Stieg hade bott med sin sambo i 30, 35 år när han plötsligt gick bort.

Just då var han inte så känd, men idag har hans arbete fått labeln imperium och hans verk drar in miljoner. För att de inte var gifta så får hans sambo inte ta del av hans framgångar trots att hon var hans bollplank och livskamrat. Tilde frågar om hon verkligen tycker att sambon har rätt till verkets upphovsrätt, eftersom lagen bestämt hävdar att hon inte har det. Sambon svara att lagarna är föråldrade och att hon är den som sitter inne med historien och hur den blev till, då hennes liv också finns representerat i dessa böcker. Lagen ger dock dessa rättigheter till Stiegs far och bror. Tilde verkar inte hålla med, men säger att hon respekterar vad sambon säger. Sicken jävla kvinnofälla, säger jag högt och upprört! Hmmm…

Jag kan på något sätt relatera till vad sambon säger. Dock förstår jag lagen och missunnar inte pappan och brodern arvet, men att helt förneka 35 år av kärlek känns absurt. De var ju livskamrater i allra högsta grad. Jag har precis själv gjort en liknande resa, men jag valde att gå för att söka en större trygghet. Kanske finns en del i svaret i otryggheten av ett samboskap? Ja, jag tror att det är så. Nästa hus ska jag vara delägare i, vilket jag tror kan skapa ett större välbefinnande hos mig själv. Det skapar trygghet i relationen. Att köpa en gemesam bostad får nog bli utgångspunkten – jag är gammal nog att faktiskt äga någonting! Detta hade dock Stieg och hans sambo gjort, så deras gemensamma hem var det hon fick. Det var allt hon fick. -rättvist? Nej, jag tycker inte det.

Att få äga något själv och att äga mitt liv är genomgående en röd tråd i mitt skrivande. Det kan handla om allt från en Mini till att faktiskt äga sin vardag. Mitt tidigare liv skulle jag själv definiera som ett kappsäcksliv, och bevisligen var det också så. Jag bor i nämligen numera i påsar och lådor. Jag tror inte att jag gör en liknande resa igen, men jag kanske inte sätter mig i ett hus heller. Ett liv i lägenhet är mer fritt, och kanske ska man satsa på fler bostäder världen över istället för drömhuset -jag är ju en resande tjej, som bara råkade ta en paus framför tv’n.

dröm vs katastrof

Beslut – jag har funderat på detta med beslut. Både stora och små beslut. Man agerar och sedan väntar man på resultatet. Men då är ju redan allt förarbete gjort. Och det är förarbetet som faktiskt tar längst tid. Det är där man väger för- och nackdelar. Man bygger upp drömscenarion och man ser tänkbara katastrofer. Man värderar det man har och funderar på vad man kan få. Ibland byter man trygghet mot det okända. Ibland är det tvärt om. Det okända får får ge vika för stabilitet och kontinuitet. Nöjdheten kräver dock en balans mellan båda. Det är där man landar, där man stannar upp.

Har ni någon gång känt en sekund av tviel, just den där sekunden efter ett beslut är fattat? Jag hade några sådana beslut att ta igår. Ett ganska så stort och ett lite mindre. Det stora beslutet gjorde mig snurrig och illamående. Men det var dock ganska genomtänkt, men visst, baserat på mer känsla än förnuft, det måste jag nog erkänna. Det handlade om att kasta sig ut i det okända -ja, kanske till och med slänga sig ut – och jag bestämde mig för att chansa och våga. Så jag bara gjorde det – jag vågade för att vinna mer helt enkelt. Idag känns det beslutet underbart!

Det mindre beslutet handlade mer om ”trust-issues”. Och här bestämde jag mig för att lita på någon annan. Kanske lite åt det blåögda hållet, men jag beslöt mig även här för att chansa. -Det kanske nämligen kan vara så bra som det låter? Det kanske kan vara sant, även om det känns som något som mest kan beskrivas som overkligt? Ja, jag beslöt mig för att tro. Så jag tror. Jag hoppas på att drömmen blir sann. Det kanske faktiskt är mer än en dröm…

…låda efter låda…

Vi bär låda efter låda. Ett arbete som känns oändligt. Kaffekokaren storlek mini går tungt. Och vi har en bebis mitt i allt. Underbara Charlie, som faktiskt varit lite gnällig idag, kanske för att hon fick vaccin igår. X’ra mormor Yvonne blev inringd som passerska -problem solved!  Trots att det är tungt, slitigt och tröttsamt är det underbart att vi alla är överens om det mesta. Det är härligt!

Idag har vi skapat ett nytt vardagsrum. Vi drömmer också om ett biljardbord. Eller vi, älskade bror förstås. Så det blir ett projekt för våren. Resten av huset är officiellt kaos. Visst, det var det innan också.. Men inte av den här kalibern. Det börjar dock bli rent i vissa hörn. Syster är en fena på att fixa. Och bärhjälp åt diverse håll. Super! Det livar upp!

Okej, då var det dags att ta itu med något.. Garderoben min har samlats i köket, för att ge plats för det nya vardagsrummet som blir i gamla studion. Kläderna är bara på en kort mellanlandning och ska sorteras för att sedan flytta upp till min nya ”walk-in-closet”. Detta ska ske så snart roommate M flyttar. Suck -han blir så saknad!

Och, tänk.. Jag hittade en garderob igår. =) Ni vet reklamen när killarna skriker efter Carlsberg medan tjejer åt garderoben, ja så kände jag igår. GOTT NÖJD! Lilla huset överraskar och jag bara applåderar. Det blir bara bättre och bättre. Fri som en fågel? Till veckan är det sedan dags för mig att hämta mina saker i huset. Det ska bli skönt att ”få sig själv” samlad på ett ställe. Det ser jag verkligen fram emot! … låda efter låda…

Nedpackning av studion.

Charlie behöver roas mellan flyttlassens alla lådor!

Min garderob på tillfällig vist i köket -suck!

How to find a husband…

Ja, då ska man ge sig ut i datingvärlden. Osökt idag kommer jag att tänka på Sally Gray. Kommer ni ihåg henne? Hon som la karriären vid sidan för att ge sig ut och skaffa en man. Realityshowen hette How To Find a Husband  och jag följde den sådär av och till. Det verkade vara en galen uppgift att ge sig den på. Jag är nyfiken på om hon verkligen hittade sig en man. För nu är just detta min uppgift också. Kommer jag att lyckas bättre än henne?

Okej.. Nu är jag redo. Mer än redo. Här börjar mitt sökande efter min framtida man. Därmed kommer en efterlysning: man,  gärna med barn från tidigare förhållanden. Det är önskvärt om han vore under 40 år gammal och dessutom lång. Han ska prioriterar mig först och jobb i andra hand, men karriär är nog oväsentligt. Jag vill ha resor, romantik och god mat. Jag vill ha många skratt och frukost på sängen. Jag vill att han ska ha ett intresse för mig och min familj samt mina vänner. Jag vill att han ska älska mig över allt. Ett krav är att han vill bilda familj med mig. Bara mig. Fick jag med allt? Detta är ingen dröm. Det är ett löfte. Jag håller er uppdaterade angående mitt sökande…