Arkiv | februari 2011

The tooth fairy came last night..

Sometimes life offers you a gift way beyond a dream. Sometimes life offers you hardship and pain. The weak is being strong, The sick is being brave, The tired one is sleeping… You just go on, and somehow you get things done. To be complete and fulfilled is what matters the most.

In times of sickness, someone has to be the strong, yet the brave is filled with hope. Watching strong signs of vitality and being in the land where the toothfairy lives is completion in everyday life. In happy moments like baking a chocolate cake or just going to the park or in between dreams of treasures and newspaper-eating crocodiles, you feel really blessed. Yesterday the tooth fairy came.

Today was a lazy day and did not really ended up as we had planned. Yet we had another good day. Tonight it is time for some moroccoan cooking, cous cous with lamb. Friends to the family is coming over and I am expecting a reallt good night.  Soon the girls will be back from the pamper birthday party. Really looking forward that! Tomorrow we might do London City.

doubting the present? naaww..

Okay, sometimes life is better than just being good. Being on leave is one of those moments. I love travelling. I always have, I always will. That’s a relationship I will maintain. There’s no doubt in my mind. I will definitely explore London soon again. VERY SOON!

Today we had a lazy day – we are so tired! It might be because we went to the gym yesterday. I am hurting!! Anyway, We went to the park to feed the birds and the ducks, looked at houses around Romford and then went to Hornchurch for lunch -good, spicy Mexican food. It was great! During dinner we had a heart to heart girl-talk.

”Well is he your friend?

-Yes.

Do you snuggle?  (GIGGLES)

-Yes.  (MORE GIGGLES)

So he’s your boyfriend then?

– Hmmm. (EVEN MORE GIGGLES.. And now they can’t stop giggling… =)

..oOOo..

Snubblade over John Patrick Shanley´s pjäs Doubt:

Is it doubt (so often experienced initially as weakness) that changes things. When a man feels unsteady, when he falters, when hard-won knowledge evaporates before his eyes, he´s on the verge of growth. The subtle or violent reconciliation of the outer person and the inner core often seems at first like a misstake, like you’ve gone the wrong way and you’re lost. But this is just emotion longing for the familiar. Life happens when the tectonic power of your speechles soul breaks through the dead habits of the mind. Doubt is nothing less than an opportunity to reenter the Present.

Doubting the present? naawww…

Tonight we’re off to Zumba class. I am looking forward to it. Did I  tell you that I spotted a black Mini today with a pink Union Jack flag? I wanted it…  Still want it.. This is however Mini-country… Tomorrow I will fall in love with another one… I am not doubting that either…

Monday in Essex it is..

Monday morning and Detox week is beginning. Coffee first, then lemon water… Don’t be surprised but today I am hitting the gym -well WE are. The gym is downstairs, just outside the elevator, so there is no reason for not going there. But I am somewhat lazy, and somewhat lucky, or at least used to be when my flat stomach did not require any sit ups. I guess those days are over. I somehow got fat, but I am changing all that now. So the gym it is.  And I will buy some new track suits, because the one’s I have are falling off of me -I need a smaller size. I think we’re hitting HM for that. You gotta love HM, no matter where you are… ‘Somehow’ is not really a ‘somehow’, since I was over eating -period! I am not clueless..

I’ve only been here for a few days, and as always, I am already thinking in English. It’s natural. When you’re in Sweden it may seen a bit odd, but being here is making me remembering the old days. It is how I always used to think and speak – how me and M A speak. The girls actaully don’t know a lot of Swedish, since English is their means of communication, so here it may seem a bit rude to speak Swedish -the girls reminded us of that the other day: Please speak English!

We spent last night on the couch, just hanging out, reading, watching TV, snacking and eating good food. Here we are cuddling, me and K. She’s so cute! =)

We did some shopping today, being the Essex girls that we are.. And of course we did Costa as well.. Even though I drank a large coffee, I am tired. Shopping drives me insane.. I honestly don’t like it, but I do love clothing. And I have a lot of it. Luckily the boys don’t need a lot of storage, because I need theirs as well. And I might be bringing something from London – or I am… 

Dinner at home is coming up – M A is making fresh pasta with pesto – yummi! – and then I think we’ll be on the sofa for another night. Did I tell you I got freshly baked bread this morning? Accompanied with cheese and fresh fruit.. = ) ROMFORD IS GREAT!.

Romford is the place to be..

Okay, so London is treating me good. Det finns sa mycket att gora, so many things to do. Today is a slow day though. We hit the bookstore -I promised the girls a book each. They are great readers! A, who’s about to turn 8 is really enjoying Roald Dahl.. She was telling me yesterday about Mathilda.. Funny, that’s what’s my students at school are reading.. We did on the otherhand get another book : The wishing chair collection by Enid Blyton. Interesting – I used to read Enid when I was young. Well, everyone has, haven’t they…. My only complaint would be the laptop I’m using.. It’s from Thailand.. The lettering is a bit funny,.. And finding the questionmark is somewhat impossible.. I have found it once.. Perhaps I will again.

I have known my friend for 16 years. We were going to upper secondary school then. And some years later she met N -the greatest guy ever.. We were then living in New York. They are married now and Mr and Mrs MN A have been together for 14 years.. That’s something, isn’t it.. Their children are just the cutest girls ever. Together they have travelled the world – They’ve been almost everywhere and their latest adresses have been Bangkok, New york and when they moved to London, they were actually thinking about Japan instead. Their children have several passports and they speak at least 5 lanuages between them. They live a life where quality of life is not measured by how nice furniture you have. That’s something to strive for..

Saturday turns into Sunday. Here at the bookstore.. Great vanilla lattee! YUMMI =)

Förbannade flygplan…

Förbannade flygplan -det är så jag vill summera känslan när man vet att man snart ska flyga. Man läser flygplansstatistik, flygbolagsstatistik och lyssnar på vänner och kollegor. Det hjälper inte. Inte ett dugg. Det blir bara värre. Dessutom har jag på inrådan av mina vänner i London bokat bolaget som jag egentligen inte alls vill åka med. Ett lågprisbolag -”det är billigt, enkelt och bra!”. Nu ångrar jag mig. Gillar inte lågprisbolag. Jag frågar mig: Är det lågpris på bekostnad av vingar? Är planet ens flygbart?

Har ni sett Elvis i Glada Hudik? Ja, ensambeln skulle i allafall flyga till New York och när man väl baxat in alla skådisar på planet och sett till att de är fastspända går flygvärdinnan igenom flygsäkerheten. När hon kommer till delen där hon berättar om emergency-case landings och tar på sig den gula flytvästen för att visa hur den ska blåsas upp, ropar en medlem ur ensambeln förskräckt;  ”Men snälla, kan inte någon berätta för henne att vi ska flyga. Vi ska faktiskt flyga”… Ja, jag anser att detta är helt logiskt, flyger gör man ju i luften, även om jag vet att plan faktiskt flyter.

Mitt plan ska hålla sig i luften, det har jag bestämt. Härligast är dock ändå när man är på säker mark. Jag är egentligen inte flygrädd, utan har flugit mycket själv, speciellt under tiden då jag pendlade till New York. Men dock finns där en groende ångest, kanske liknande den som finns när man sitter instängd i en kyrka eller placerad i en evighetskö till kassan -panikångest!  

Idag har varit en dag där allt mellan jord och himmel finns, mest förbannade flygplan givetvis. Vi har myst, asgarvat åt roliga klipp från Stockholmsnatt och faktiskt arbetat en del också. En elev ska också ut och flyga, så visst, det har blivit en del res-prat. Vi ska ju båda shoppa, och London & New York har ett visst utbud som är liknande, till och med samma, så vi har diskuterat packning och övervikt. Det är härligt med lov!

Ikväll blir det världens största godispåse. Det dämpar säkert flyg-ångesten. Det är det jag vill tro för att förtjäna extra mycket godis. Jag måste dessutom packa för vi åker tidigt. Sedan lämnar jag separationshuset med en viss ångest och saknad. Men igår kväll konstaterade vi att i april, ja, kanske då, kan vi ha det nått så när trevligt och iordning hemma. Vi verkar i alla fall fått utplacerat en soffa =), eller ja, en soffgrupp. Det kommer att underlätta vårt lilla boende. Det är nämligen så att någon äger en hel del grejer som behöver hitta en plats -någon som i alla, och vi är inte direkt kompatibla. Men vi kan bli…

…kaffe, ord, galenskap och slag…

För husfridens skull uppskattar jag att älskade bror gick till sängs som en lycklig kille. Ja, han är ju min älskade bror. Brås han på mig? Ja, kanske… Och jag gick till sängs som en lycklig tjej, nyduschad och något frusen. Jag har sovit underbart! Någonstans mellan ord, galenskap och slag underifrån summerar jag arbetsdagen som gått: ” Kan vi börja med kaffe?”. Ja, det är nog bäst… Och ändå behöver jag skriva av mig. Ibland räcker det inte med enbart kaffe.

Att arbeta i en kommunal verksamhet gör att man ibland blir galen, arg och frustrerad. Och då menar jag absolut inte i mötet med elever, utan i mötet med knepiga mail, rörig ledning och trist pappersarbete. Det kräver så mycket energi och allt jag vill är ju att bara vara med eleverna. Det är det som är mest meningsfullt. Det står högt över dokumentmallar och annan jävla skit. Det är det jag har pluggat till, det som var mitt egentliga mål med över 5 års studerande.

Hade detta ”skeppet” varit en samling egenföretagare hade samtliga företagsskepp sjunkit till botten. Det är en skrämmande tanke. Men sann, för så kortsiktiga är ofta kommunala verksamheter. Detta är dock det vi måste göra, i den verksamheten vi måste vara, trots att man ibland frustrerat men ändå tålmodigt tänker att det vore lättare att gå, att driva oss själva. Men det finns en baktanke med det vi gör, ibland större än oss själva. Vi slår underifrån. Vi har mer att uträtta.

När kaffet är kallt  tycks världen utanför bli för mycket. Då gömmer jag mig. Kanske är det inte en riktig gömma, för jag kan både bli hittad och sedd. Och jag är inte ensam. Den vitbäddade sängen kan tyckas något stor och rummet kan tyckas något kallt, men det finns ändå en trygghet där. Det finns något där. Det är som om jag flyttat hemifrån, och kanske vill jag medvetet, omedvetet, vara blott under 20 igen. Jag börjar om bland lådor, stora projekt och drömmar.

När koffeinöverdosen är nära och orden tar slut inser jag att det kanske finns ett behov av att bli läst, att bli förstådd. När jag rymmer bort inser jag att det kanske finns en anledning att stanna kvar. Jag drömmer mig bort, men längtar ändå hem. Jag blundar och önskar, när jag öppnar ögonen igen inser jag att allt finns kvar. Jag ser. Jag lyssnar. Jag vet att du finns.

återfall?

Vaknar något omtumlad till en arbetande snickare. Inser att jag redan blivit väckt ett antal gånger, av änglar, drömmar och annat, men jag ligger kvar under täcket och vill inte gå upp. Det är kallt. För kallt. Blir sedan väckt via sms av en ensam arbetskollega som saknar sällskap. På väg till jobbet konstaterar jag att förhållandet till min Volvo snarast måste ta slut. Kan inte få fler återfall -vi har ju redan brutit upp minst en gång tidigare… Spolarvätskan har frusit och kanske måste höger däck fram pumpas. Det känns som om det vore enklare att bara bryta helt och istället börja om på nytt.

Det finns fler ovanor som borde brytas. Och de är inte av den nyttiga sorten. Vissa saker säger jag att jag ska sluta med, men det gör jag inte… Ständiga återfall. Nästa vecka kan kanske bli startskottet för ett hälsosammare leverne. Ja, jag vet inte. Betyder det att jag bara lurar mig själv? Ja, kanske. Har dock lovat att gå på Zumba. Kan ett Zumba-pass uppväga alla andra samtliga dåliga vanor? Ja, kanske kan jag intala mig själv det så att jag tror på det. Eller trösta mig själv med det: ”jag har i alla fall tränat”. Arbetslaget har antagit regeln att vissa ovanor ej är godkända, kanske hjälper det ett anarkisthjärta som mitt.

Jag lever i ett odemokratiskt hem. Två mot en alltid. Gårdagens fotbollsmatch kan dock summeras som trivsam. Jag tittade nästan inte alls på reklamen -som för en gångs skull stod still- och distraherades inte av målvakt med hjälm eller springande gubbar med gula flaggor. Frågor så som: Hur mycket tjänar en sådan? Är det ett heltidjobb? Vad är det för reklam -digdeep.com? uteblev. Jag är förvånad. Eller kanske var jag bara trött. Hur som helst så var det en underhållande match och för en gångs skull såg jag som sagt bollen. Kan detta bli en ny vana? Ovana?

…inre monolog utan Internet…

Jag är utan Internet.. Det känns något hopplöst… Jag har ett visst beroende. Större än vad jag trodde faktiskt. Har lånat M’s mobila trådlösa och det funkar bra men hans tangentbord är skit. Våga vägra space, säger jag bara. Detta blir därmed ingen krönika, utan mest ett kåseri. Och det kan bli James Joyce-stil, som sagt. Ska dock klämma in en punkt här och där, till skillnad från Joyces berömda inre monolog.

Har insett att jag måste planera London något. Borde faktiskt börja med det. Det blir shopping och en del sevärdheter. Längtar till Victoria Secrets… Längtar till, ja, det mesta. Har gjort London förut, men jag hann inte med så mycket då. Vi spanade då runt i Camden Town och var på reggaefestival i Notting Hill. Vi drack massor av champagne kommer jag ihåg också. Dessutom gick en dörrknopp sönder och vi blev inlåsta i syster ysters rum. Hon gjorde dessutom rasta-flätor, minns jag.

Jobbet idag har flutit på bra idag. Många glada ungar. På hemfärden blev det pizzaköp och sedan har vi slöat framför ett gäng dåliga program. Jag har dessutom fortsatt flyttandet och det blev några lådor ytterligare att ta med till huset vid bergets kant. Snickaren huserar dock här i huset så de rum vi har kvar är överbelamrade med grejer. Ikväll ska jag fortsätta expeditionen i garderoben. Inte ens hälften är inpackat men det är tyvärr redan fullt -what’s a girl to do? Hmm… Köpa nytt i London och lösa problemet vid ett senare tillfälle? Svar JA…

..på kärlekens dag..

Lördagens ljudnivån gör att jag inte hör mina tankar och emellanåt längtar jag bort till tystnanden, till stillheten, till filmen. Många skratt, kort och många glas senare är det med glädje i ögonen som jag tittar på älskade bror. Han sitter bredvid mig på sängen och plirar med pennan. Han är så söt. Han är vänsterhänt och skriver med viss strävan. Brev på brev ska placeras ut och han skrattar högt, nöjd med sig själv. Jag myser och skrattar mest. Visst, vem vill inte ha brev liggandes i trappan när man kommer hem…

Någonstans mellan söndagsmys och flyttlådor är jag tacksam för min familj. Jag är tacksam för mina älskade vänner. Jag överlever därmed två fotbollsmatcher och står ut med lata gossar. Jag njuter av Thai-mat.

Idag är jag tacksam att snickaren väckte mig i morse. Nu är det kärlekens dag och inget slår högre än att känna sig älskad. Det blir inte så mycket mer idag än att thai-sängen ska slås ihop och sedan ska jag ge mig ut på promenad. Det är kallt ute, men lilla samhället vid bergets kant ska utforskas och troligtvis går jag inte själv.

Mamma fyller år idag och kanske borde hon firas på något vis. Det är lätt att komma ihåg, för idag är det ju kärlekens dag. Bland packandet igår missade jag lillasysters födelsedag och jag missplacerade dessutom nyckeln till bilen -detta måste fixas idag innan jag går till sängs. Till helgen så väntar London mig, visst var det så? Ta väl hand om er där ute. Mer kärlek till alla!