Arkiv | 1 februari, 2011

Det är sällan en snarkande rottis mitt i …

För att slippa tänka på verkligheten flyr mina tankar till annat. Till människor jag tycker om. Till sånt som jag tycker om. Ibland tycker jag att det är så där riktigt härligt med en underbar kärleksfilm. Gärna av sorten där man får gråta några tårar. Den senaste jag kommer att tänka på är PS. I love you. Så där vackert, fint och drömskt.. Så där som kärlek kan vara. Borde vara. MEN vet ni va? Det är sällan det ligger en snarkande rottis mitt i. Kan inte minnas en enda kärleksfilm där det gjort det. Verkligheten finns inte riktigt där i dessa filmer där ”Jag älskar dig” tycks gå helt över alla rimliga gränser.

Ofta är det kamp mellan det svaga och det rika, det fina möter det alldagliga och det rika och framgångsrika möter det hopplösa och fattiga eller det vilda möter det mer tämjda.. Jag kan jämt bara nämna Förnuft och Känsla, Stolhet och Fördom, Bridget Jones och Notting Hill. Just Notting Hill är en härlig drömvärld, tycker jag. Den övervinner verkligen allt och de finner den perfekta lyckan. De får tid för varandra, inre lugn och trygghet samt barn och givetvis rikedom. De överger allt för att vara med varandra.

Tänk ändå på hur vi kanske frångår det vi alla trodde. Inte blir någon annan på något sätt, utan bara plötsligt kan summeras som något annat. Vi tänjer på vårt öde.. Jag tänker just nu på syster yster. Den rökande miljökämpande djurrättsaktivisten på ständigt resande fot är numera stationerad runt hörnet från huset mellan två 50-skyltar. Hon är mammaledig, ickerökande monsterbilsförare som besökt Kambodja några veckor. Hon har dessutom en nyhandlad klänning från dyrbutiken. Jag brukar ge mina gamla urvuxna kläder till henne och hon blir jätteglad och oerhört tacksam. Nu är det istället jag som ställt mig i kö till hennes köp. Underbart!

Jag frågade henne om hon vilje följa med mig till Kuba, men hon visste inte hur säkert det var där med tanke på baby Charlie. Självklart har hon rätt, men det visar tecken på en mogenhet lång från flickan som rymde till London och sedan vidare till Australien. På något sätt så långt ifrån det jag faktiskt trodde. Dock lika underbar och glad som alltid. Det kanske bara kallas att bli vuxen, vad vet jag. Hon har inte övergett någonting, utan bara förfinats och fått mer. Och visst, det finns en hund mitt i… Filmernas värld tar dock slut på randen till fullbordandet av äktenskapet, och jag frågar mig, vad händer egentligen sen?

Annonser