Arkiv | februari 2011

återfall?

Vaknar något omtumlad till en arbetande snickare. Inser att jag redan blivit väckt ett antal gånger, av änglar, drömmar och annat, men jag ligger kvar under täcket och vill inte gå upp. Det är kallt. För kallt. Blir sedan väckt via sms av en ensam arbetskollega som saknar sällskap. På väg till jobbet konstaterar jag att förhållandet till min Volvo snarast måste ta slut. Kan inte få fler återfall -vi har ju redan brutit upp minst en gång tidigare… Spolarvätskan har frusit och kanske måste höger däck fram pumpas. Det känns som om det vore enklare att bara bryta helt och istället börja om på nytt.

Det finns fler ovanor som borde brytas. Och de är inte av den nyttiga sorten. Vissa saker säger jag att jag ska sluta med, men det gör jag inte… Ständiga återfall. Nästa vecka kan kanske bli startskottet för ett hälsosammare leverne. Ja, jag vet inte. Betyder det att jag bara lurar mig själv? Ja, kanske. Har dock lovat att gå på Zumba. Kan ett Zumba-pass uppväga alla andra samtliga dåliga vanor? Ja, kanske kan jag intala mig själv det så att jag tror på det. Eller trösta mig själv med det: ”jag har i alla fall tränat”. Arbetslaget har antagit regeln att vissa ovanor ej är godkända, kanske hjälper det ett anarkisthjärta som mitt.

Jag lever i ett odemokratiskt hem. Två mot en alltid. Gårdagens fotbollsmatch kan dock summeras som trivsam. Jag tittade nästan inte alls på reklamen -som för en gångs skull stod still- och distraherades inte av målvakt med hjälm eller springande gubbar med gula flaggor. Frågor så som: Hur mycket tjänar en sådan? Är det ett heltidjobb? Vad är det för reklam -digdeep.com? uteblev. Jag är förvånad. Eller kanske var jag bara trött. Hur som helst så var det en underhållande match och för en gångs skull såg jag som sagt bollen. Kan detta bli en ny vana? Ovana?

Annonser

…inre monolog utan Internet…

Jag är utan Internet.. Det känns något hopplöst… Jag har ett visst beroende. Större än vad jag trodde faktiskt. Har lånat M’s mobila trådlösa och det funkar bra men hans tangentbord är skit. Våga vägra space, säger jag bara. Detta blir därmed ingen krönika, utan mest ett kåseri. Och det kan bli James Joyce-stil, som sagt. Ska dock klämma in en punkt här och där, till skillnad från Joyces berömda inre monolog.

Har insett att jag måste planera London något. Borde faktiskt börja med det. Det blir shopping och en del sevärdheter. Längtar till Victoria Secrets… Längtar till, ja, det mesta. Har gjort London förut, men jag hann inte med så mycket då. Vi spanade då runt i Camden Town och var på reggaefestival i Notting Hill. Vi drack massor av champagne kommer jag ihåg också. Dessutom gick en dörrknopp sönder och vi blev inlåsta i syster ysters rum. Hon gjorde dessutom rasta-flätor, minns jag.

Jobbet idag har flutit på bra idag. Många glada ungar. På hemfärden blev det pizzaköp och sedan har vi slöat framför ett gäng dåliga program. Jag har dessutom fortsatt flyttandet och det blev några lådor ytterligare att ta med till huset vid bergets kant. Snickaren huserar dock här i huset så de rum vi har kvar är överbelamrade med grejer. Ikväll ska jag fortsätta expeditionen i garderoben. Inte ens hälften är inpackat men det är tyvärr redan fullt -what’s a girl to do? Hmm… Köpa nytt i London och lösa problemet vid ett senare tillfälle? Svar JA…

..på kärlekens dag..

Lördagens ljudnivån gör att jag inte hör mina tankar och emellanåt längtar jag bort till tystnanden, till stillheten, till filmen. Många skratt, kort och många glas senare är det med glädje i ögonen som jag tittar på älskade bror. Han sitter bredvid mig på sängen och plirar med pennan. Han är så söt. Han är vänsterhänt och skriver med viss strävan. Brev på brev ska placeras ut och han skrattar högt, nöjd med sig själv. Jag myser och skrattar mest. Visst, vem vill inte ha brev liggandes i trappan när man kommer hem…

Någonstans mellan söndagsmys och flyttlådor är jag tacksam för min familj. Jag är tacksam för mina älskade vänner. Jag överlever därmed två fotbollsmatcher och står ut med lata gossar. Jag njuter av Thai-mat.

Idag är jag tacksam att snickaren väckte mig i morse. Nu är det kärlekens dag och inget slår högre än att känna sig älskad. Det blir inte så mycket mer idag än att thai-sängen ska slås ihop och sedan ska jag ge mig ut på promenad. Det är kallt ute, men lilla samhället vid bergets kant ska utforskas och troligtvis går jag inte själv.

Mamma fyller år idag och kanske borde hon firas på något vis. Det är lätt att komma ihåg, för idag är det ju kärlekens dag. Bland packandet igår missade jag lillasysters födelsedag och jag missplacerade dessutom nyckeln till bilen -detta måste fixas idag innan jag går till sängs. Till helgen så väntar London mig, visst var det så? Ta väl hand om er där ute. Mer kärlek till alla!

..annorlunda är bra..

En älskad vän sa härom dagen att annorlunda är bra. Jag vågar nog påstå att annorlunda är underbart. Det var ju inte så här jag trodde det skulle bli, men jag vet att det var så här det blev för att det var menat att vara. Jag finns här och nu. I en positiv bemärkelse blev jag kallad knepig och jag frågar mig vad det betyder. Hur kan knepig vara något bra? Tillbaka sa jag att du är skum, för jag vet inte vad du tänker. Vissa människor kan man läsa bra, det är en fördel jag ofta har, men det syns inte när jag ser på dig vad du tänker. Men jag flätar in dig ändå -annorlunda är bra, eller hur?

Barndomens väg ekar emellanåt. Huset här drar till sig minnen. Drar till sig vänner och släktingar. Alla har vi vår historia. Och givetvis är vi alla pratglada och delar den. Jag har nog kanske inte alltid valt den enkla vägen. Min väg har dessutom kantats av karaktärer som inte heller valt enkla vägar. Man drar till sig det man behöver antar jag, med det undantag att när jag växte upp, så valde andra åt mig. Visst är det så att jag egentligen inte hade något val, utan livet vi levde blev som det blev. Det blev sammanflätat. I alla bemärkelser av detta ord. Och visst, några föll bort på vägen.

If you really knew me or if you know me, så vet du vad jag pratar om. Jag minns ibland mer än andra, för det är så jag såg det, det är min historia, men ändå så minns jag oftast ingenting. Det mesta har jag förträngt. Både bra och dåliga saker. Men hur vet man egentligen vad som är dåligt? -det är ju bara summan av allt och det har lett upp till den plats där jag står just nu. Det skulle jag aldrig kalla dåligt. Igen, det är så det blev. Det finns bilder. Det finns glada minnen. Från allas vinklar, kanter och håll. Alla vi som är sammanflätade. Själv flätar jag lite till. Det är ju så det är, så som jag växt upp, så som jag gör. Jag är präglad av mitt ursprung, hur långt jag än rymt ifrån det.

För er familjeteoretiker som endast räknar kärnfamiljen som familj har nog inte gått en meter i  mina skor. Och det är sorgligt, för ni vet i så fall inte vad ni har missat. Syster yster sa härom dagen att vi lika gärna kunde ha varit helsyskon, för vad är skillnaden egentligen? Vi tänkte och fann ingen. Vi fann bara varandra och den tid vi levt ihop. Vi fann bara vägen där som har lett till att vi finns närmare varandra än vad vi någonsin varit. Och visst, med vår stora kärlek så är familjen större. Vi släpper sällan våra familjemedlemar, och gör vi det, så brukar de ändå hitta sin väg tillbaka till oss. På ett sätt eller ett annat. Hur långt vi än färdas så kommer vi ändå närmare varandra, på ett eller annat sätt.

Nu sitter jag i ett rum fullt av skivor. Hela livet finns här samlade i backar från bryggeriet. Andras liv också -kanske allas liv? När pappa far dog gjorde vi det som andra prioritet att de skulle finnas kvar, första var att älskade bror skulle få bo kvar här. Det var pappas stora önskan. Tänk att jag finns här nu också, det hade han aldrig trott. Men jag hade ringt hit ändå, precis som jag gjorde den dagen då jag verkligen behövde. Jag har dock ibland kallat skivorna en börda,  jag sa att de tog plats och att de kanske borde hitta ett nytt hem, men ju mer tid jag spenderar med dessa skivor minns jag det som var. Jag minns allt bra. Det finns där. Bland titlar, backar och hyllor. Hela livet och det som komma skall. De är därmed en gåva. Annorlunda är bra.

…My time to stand…

Äntligen är det helg. Det betyder att jag får sova så länge jag vill på morgonen. Och det behövs för på nätterna funkar det så där.. Turligt nog bäddade jag ned mig en stund efter jobbet så jag kan i allafall hålla mig vaken ikväll, en stund. Hade tänkt att gjort så mycket mer, men snön gjorde att jag valde att åka hemåt istället. Nu sitter jag här och funderar på var i röran jag ska börja. Så därför börjar jag här. I min privata röra i mitt huvud.

Imorgon blir det åter att packa låda efter låda i huset mellan två 50-skyltar. Huset jag numera bor i håller på att renoveras och all min skit här och där hjälper ju inte direkt. Varken för huset eller mitt huvud. På söndag blir det dessutom värre för äntligen tänker jag med hjälp av älskade kusin och syster yster hämta lite mer grejer. Det hjälper dock mitt huvud, även om det sker på bekostnad av ordning. Kanske sover jag bättre när jag får ligga i min egna säng? Ja, måste få veta i alla fall.

Idag glädjs jag åt den röda fina kaffekokaren på bänken. Jösses, den är ju jättesöt. Kaffet får dock står över ikväll. Jag tar mig istället en Corona, för det är faktiskt godare än kaffe.Vi måste flytta runt möbler här och det är väl bara att sätta igång. Snickarn kommer på måndag och han behöver ett rum där han kan skära gips -vet ni hur mycket gips dammar? Jag vill dock påstå att tapeternas tid redan är förbi och vad han än gör så kan det knappast bli värre. Jag inser dock att detta är priset för att få ytterligare ett renoverat badrum, så därför glädjs jag åt det faktum att det blir en dammig vecka. Något gott väntar oss!

Fick en video skickad av en god vän idag med meddelandet: Tänkte på dig… Kram o ha en bra helg. Jag blev jätteglad. Precis vad man vill höra på morgonen. Texten stämmer rätt så bra in vid vidare eftertanke. Visst är det my time to stand, and I can’t be no one else… Tack Linn -för allt!

…Pappa Henry har talat…

Det är härligt med besök! Kaffekokaren modell mini går varm. Dock har jag fått besked om att den nya har kommit. Imorgon ska jag med stor förväntan hämta den. Idag har pappa Henry talat. Vi har lyssnat. Det fanns mycket att få. Mycket att lära. Mycket att prata om. Man vänder sig dit man kan. För att bli upplyst och för att få svar. Att prata om  saken gör det enklare, det bryts ned i bitar så att man kan förstå. Det gör det hanterbart.

Kopp efter kopp. Vi minns huset som det var. Tiderna som var. Vi har skrattat och diskuterat. Alla vi som bor eller har bott i lilla huset i backen. Alla vi som hört tågen. ”Detta huset har en viss bokstavskombination”, skrattar pappa Henry och vi instämmer. Det slutade snöa och blev mörkt, men samtalet bara fortsatte mellan tvätt, disk och snöskottning. Tiden gick och kaffet sinade. Turligt nog finns det mer kaffe att köpa i närheten, så det blev några koppar till. Och vi är inte klara ännu. Vi tar oss en kopp till…

…I will speak of you gently…

En kall Corona i samband med värdelösa tv-program. Tecknade serier främst. Jag har funderat en del kring dessa tecknade serier. Det är talande bebisar med jättehuvuden, talande hundar och mammor med blått hår. Fördelen som jag ser är att man behöver inte mycket tankeverksamhet för att se dem. Man skrattar liksom automatiskt. De är ganska brutala och språket är något hårt, men visst, ‘punchlinena’ är ganska många och rätt roliga. Det är någon form av umgänge då samborna är något beroende av dessa, så jag klagar egentligen inte. Det är en lustig upplevelse snarare, och kanske inte helt värdelös vid vidare eftertanke. 

Måste bekänna att jag själv har skrivit ett examensarbete kring användandet av serietidningar i pedagogiskt syfte. Undersökningen visade att pedagoger ofta valde bort serier på grund av att de ansågs våldsamma och jag och min underbara väninna kontrade med att det gör väl den ”finare” litterära kanon också -innehåller våld alltså. Vi pekade bland annat på giftmord i exempelvis Hamlet. Massmedia idag behöver jag väl inte ens nämna. Jag läser knappt dagstidningar längre, av samma orsak. Då är kanske tecknat att föredra, för det är ju inte på riktigt och man skrattar mycket mer.

Vissa saker är dock av mer verklig karaktär. Älskade lillebror har dock humorn i behåll. Även när han hade som ondast försökte han hålla stämningen uppe. Och han lyckades. Det var på gott och ont. Alla har vi våra försvarsmekanismer. Jag skriver och idag nynnar han Takida. Frasen lyder ”I will speak of you gently even after the fight”… Jag ler, behöver jag säga mer?

Idag under middagen diskuterade vi toapappret med dikter. Har ni sett den reklamen? Har ni köpt toapappret? Det måste kräva väldigt mycket för att framställa dessa och det är väl en raid enbart för att Alla Hjärtans Dag närmar sig. Jag tyckte att det kanske vore spännande att köpa för att se vad som faktiskt stod skrivet, B bekymrade sig över priset och menade att det säkert kostade överpris medan M tyckte att vi har ju redan Kalle Anka pockets på toa, så det borde väl duga. Lillebror konstaterade att Alla Hjärtans dag innebär att både mamma och lillasyster fyller år.