Arkiv | februari 2011

..annorlunda är bra..

En älskad vän sa härom dagen att annorlunda är bra. Jag vågar nog påstå att annorlunda är underbart. Det var ju inte så här jag trodde det skulle bli, men jag vet att det var så här det blev för att det var menat att vara. Jag finns här och nu. I en positiv bemärkelse blev jag kallad knepig och jag frågar mig vad det betyder. Hur kan knepig vara något bra? Tillbaka sa jag att du är skum, för jag vet inte vad du tänker. Vissa människor kan man läsa bra, det är en fördel jag ofta har, men det syns inte när jag ser på dig vad du tänker. Men jag flätar in dig ändå -annorlunda är bra, eller hur?

Barndomens väg ekar emellanåt. Huset här drar till sig minnen. Drar till sig vänner och släktingar. Alla har vi vår historia. Och givetvis är vi alla pratglada och delar den. Jag har nog kanske inte alltid valt den enkla vägen. Min väg har dessutom kantats av karaktärer som inte heller valt enkla vägar. Man drar till sig det man behöver antar jag, med det undantag att när jag växte upp, så valde andra åt mig. Visst är det så att jag egentligen inte hade något val, utan livet vi levde blev som det blev. Det blev sammanflätat. I alla bemärkelser av detta ord. Och visst, några föll bort på vägen.

If you really knew me or if you know me, så vet du vad jag pratar om. Jag minns ibland mer än andra, för det är så jag såg det, det är min historia, men ändå så minns jag oftast ingenting. Det mesta har jag förträngt. Både bra och dåliga saker. Men hur vet man egentligen vad som är dåligt? -det är ju bara summan av allt och det har lett upp till den plats där jag står just nu. Det skulle jag aldrig kalla dåligt. Igen, det är så det blev. Det finns bilder. Det finns glada minnen. Från allas vinklar, kanter och håll. Alla vi som är sammanflätade. Själv flätar jag lite till. Det är ju så det är, så som jag växt upp, så som jag gör. Jag är präglad av mitt ursprung, hur långt jag än rymt ifrån det.

För er familjeteoretiker som endast räknar kärnfamiljen som familj har nog inte gått en meter i  mina skor. Och det är sorgligt, för ni vet i så fall inte vad ni har missat. Syster yster sa härom dagen att vi lika gärna kunde ha varit helsyskon, för vad är skillnaden egentligen? Vi tänkte och fann ingen. Vi fann bara varandra och den tid vi levt ihop. Vi fann bara vägen där som har lett till att vi finns närmare varandra än vad vi någonsin varit. Och visst, med vår stora kärlek så är familjen större. Vi släpper sällan våra familjemedlemar, och gör vi det, så brukar de ändå hitta sin väg tillbaka till oss. På ett sätt eller ett annat. Hur långt vi än färdas så kommer vi ändå närmare varandra, på ett eller annat sätt.

Nu sitter jag i ett rum fullt av skivor. Hela livet finns här samlade i backar från bryggeriet. Andras liv också -kanske allas liv? När pappa far dog gjorde vi det som andra prioritet att de skulle finnas kvar, första var att älskade bror skulle få bo kvar här. Det var pappas stora önskan. Tänk att jag finns här nu också, det hade han aldrig trott. Men jag hade ringt hit ändå, precis som jag gjorde den dagen då jag verkligen behövde. Jag har dock ibland kallat skivorna en börda,  jag sa att de tog plats och att de kanske borde hitta ett nytt hem, men ju mer tid jag spenderar med dessa skivor minns jag det som var. Jag minns allt bra. Det finns där. Bland titlar, backar och hyllor. Hela livet och det som komma skall. De är därmed en gåva. Annorlunda är bra.

…My time to stand…

Äntligen är det helg. Det betyder att jag får sova så länge jag vill på morgonen. Och det behövs för på nätterna funkar det så där.. Turligt nog bäddade jag ned mig en stund efter jobbet så jag kan i allafall hålla mig vaken ikväll, en stund. Hade tänkt att gjort så mycket mer, men snön gjorde att jag valde att åka hemåt istället. Nu sitter jag här och funderar på var i röran jag ska börja. Så därför börjar jag här. I min privata röra i mitt huvud.

Imorgon blir det åter att packa låda efter låda i huset mellan två 50-skyltar. Huset jag numera bor i håller på att renoveras och all min skit här och där hjälper ju inte direkt. Varken för huset eller mitt huvud. På söndag blir det dessutom värre för äntligen tänker jag med hjälp av älskade kusin och syster yster hämta lite mer grejer. Det hjälper dock mitt huvud, även om det sker på bekostnad av ordning. Kanske sover jag bättre när jag får ligga i min egna säng? Ja, måste få veta i alla fall.

Idag glädjs jag åt den röda fina kaffekokaren på bänken. Jösses, den är ju jättesöt. Kaffet får dock står över ikväll. Jag tar mig istället en Corona, för det är faktiskt godare än kaffe.Vi måste flytta runt möbler här och det är väl bara att sätta igång. Snickarn kommer på måndag och han behöver ett rum där han kan skära gips -vet ni hur mycket gips dammar? Jag vill dock påstå att tapeternas tid redan är förbi och vad han än gör så kan det knappast bli värre. Jag inser dock att detta är priset för att få ytterligare ett renoverat badrum, så därför glädjs jag åt det faktum att det blir en dammig vecka. Något gott väntar oss!

Fick en video skickad av en god vän idag med meddelandet: Tänkte på dig… Kram o ha en bra helg. Jag blev jätteglad. Precis vad man vill höra på morgonen. Texten stämmer rätt så bra in vid vidare eftertanke. Visst är det my time to stand, and I can’t be no one else… Tack Linn -för allt!

…Pappa Henry har talat…

Det är härligt med besök! Kaffekokaren modell mini går varm. Dock har jag fått besked om att den nya har kommit. Imorgon ska jag med stor förväntan hämta den. Idag har pappa Henry talat. Vi har lyssnat. Det fanns mycket att få. Mycket att lära. Mycket att prata om. Man vänder sig dit man kan. För att bli upplyst och för att få svar. Att prata om  saken gör det enklare, det bryts ned i bitar så att man kan förstå. Det gör det hanterbart.

Kopp efter kopp. Vi minns huset som det var. Tiderna som var. Vi har skrattat och diskuterat. Alla vi som bor eller har bott i lilla huset i backen. Alla vi som hört tågen. ”Detta huset har en viss bokstavskombination”, skrattar pappa Henry och vi instämmer. Det slutade snöa och blev mörkt, men samtalet bara fortsatte mellan tvätt, disk och snöskottning. Tiden gick och kaffet sinade. Turligt nog finns det mer kaffe att köpa i närheten, så det blev några koppar till. Och vi är inte klara ännu. Vi tar oss en kopp till…

…I will speak of you gently…

En kall Corona i samband med värdelösa tv-program. Tecknade serier främst. Jag har funderat en del kring dessa tecknade serier. Det är talande bebisar med jättehuvuden, talande hundar och mammor med blått hår. Fördelen som jag ser är att man behöver inte mycket tankeverksamhet för att se dem. Man skrattar liksom automatiskt. De är ganska brutala och språket är något hårt, men visst, ‘punchlinena’ är ganska många och rätt roliga. Det är någon form av umgänge då samborna är något beroende av dessa, så jag klagar egentligen inte. Det är en lustig upplevelse snarare, och kanske inte helt värdelös vid vidare eftertanke. 

Måste bekänna att jag själv har skrivit ett examensarbete kring användandet av serietidningar i pedagogiskt syfte. Undersökningen visade att pedagoger ofta valde bort serier på grund av att de ansågs våldsamma och jag och min underbara väninna kontrade med att det gör väl den ”finare” litterära kanon också -innehåller våld alltså. Vi pekade bland annat på giftmord i exempelvis Hamlet. Massmedia idag behöver jag väl inte ens nämna. Jag läser knappt dagstidningar längre, av samma orsak. Då är kanske tecknat att föredra, för det är ju inte på riktigt och man skrattar mycket mer.

Vissa saker är dock av mer verklig karaktär. Älskade lillebror har dock humorn i behåll. Även när han hade som ondast försökte han hålla stämningen uppe. Och han lyckades. Det var på gott och ont. Alla har vi våra försvarsmekanismer. Jag skriver och idag nynnar han Takida. Frasen lyder ”I will speak of you gently even after the fight”… Jag ler, behöver jag säga mer?

Idag under middagen diskuterade vi toapappret med dikter. Har ni sett den reklamen? Har ni köpt toapappret? Det måste kräva väldigt mycket för att framställa dessa och det är väl en raid enbart för att Alla Hjärtans Dag närmar sig. Jag tyckte att det kanske vore spännande att köpa för att se vad som faktiskt stod skrivet, B bekymrade sig över priset och menade att det säkert kostade överpris medan M tyckte att vi har ju redan Kalle Anka pockets på toa, så det borde väl duga. Lillebror konstaterade att Alla Hjärtans dag innebär att både mamma och lillasyster fyller år.

…det är mer livat vid bergets kant än vad man kan tro…

Hmm, gårdagen blev lite annorlunda än mot vad jag trodde. Det var allt från dåliga nyheter till bara trevligt mys. Något annorlunda men ändå okej, mycket var okej. Det finns lite liv här i huset i backen igen, men ändå är det inte lika glatt som förut. Nya minnen behöver skapas innan man kan se tillbaka på det som något galet som bara hände, mer behöves göras innan det blir trivsamt igen och idag har vi tagit några steg mot det. Eller ja, älskade bror hoppar och vi andra går. 

 Jag trodde att jag skulle sova bättre eftersom M har kommit hem, men på något sätt blev det mindre sömn än föregående natt. Det är ju som bekant mer livat vid bergets slut än vad man kan tro. Det är helt otroligt vad många tåg det går och vad många lastbilar som kör förbi… Inatt lär jag sova av ren utmattning, så måste det vara…

The chef returns…

Ny vecka, nya utmaningar. Jag har plockat ned allt vad gardiner heter och jag börjar känna en viss glädje över att 80 & 90 – talet  snart är ett minne blott. Min inredning passar kanske inte huset, men det finns ändå en viss charm i att det nya möter det gamla. Ha, nu skrattar jag högt.. En viss charm, jo visst. Detta kära hus har en viss charm, en viss (s)liten charm. 

På ett bord står pantern som syter yster bestämt ville behålla men mystiskt nog lämnade kvar här hos oss. Visst, jag har själv rosa elefanter i garderoben, men som sagt, de står i garderoben. Jag har för länge sedan vuxit ur skinnsoffor men jag måste medge att jag föredrar Ms soffa som står upp och ned (skumma flyttkillar det där) gentemot pappa fars oxblodsfärgade fladdermusgrupp med infält trä. Den är något skrämmade och inte alls skön. En jättemöbel. Hmm, jag gör dock som killarna säger, eftersom tv’n ändå består mestadels av sportkanaler och annat som jag inte ens kan nämna vid ord. Manlig domän helt enkelt.

Det som blir allra bäst med denna vecka – och ja, det vet jag redan innan veckan börjat – är att the chef will return! Vad kan slå det? Jag väntar med spänning på middagarna som komma skall, och jag har fått ett hett tips att det blir tacos första kvällen. MUMS!  Hmm.. Jag undrar om han kan baka bröd också, för scones vore inte fel! Såg att väninna fixat ihop några och myste med en kopp te. Det vill jag också göra!  Jag hoppas dessutom  på goda nyheter om älskade bror -och det slår självklart tacos vid vidare eftertanke… Jag hoppas innerligt att han inte behöver en operation utan att han kan läka på egen väg, både inre och yttre sår…

du står en bit bort

Trött. Det har varit helg så man borde vara utvilad, men tyvärr har jag sammanlagt bara fått en natts sömn istället för två. Det är svårt för man ligger och lyssnar efter ljud hela tiden. Tänk vad många tåg det rullar vid bergets kant. Du kanske undrar varför jag sover här då, kanske hade det varit enklare att sova någon annanstans. Jo du förstår, det är så det måste vara. Man orkar inte sova borta hur många nätter som helst. Det löser liksom inte situationen. Jag måste sova här så att älskade bror förstår att det är okej. När han vet det, då kommer han också att sova här. Det är ju så det borde vara. Jag tror dock att det blir bättre så snart M kommer hem. Det var ju faktiskt okej tills han åkte.

…….

Som vanligt spelar mina tankar mig ett spratt. De går alltid längre än verkligheten. Jag rosenkantar det som varit och placerar framtiden i ett drömskt scenario där alla är vinnare, på ett eller annat sätt. Om jag hade ändrat något i den verklighet jag befinner mig i, så hade jag tagit det från början ändå. Mitt liv är som det är, det är så jag ser mig. Så jag summerar den resa jag gjort. Men visst, kanske skippat vissa bitar, men då kanske det inte hade varit det som är nu. Det är inte så det blev skrivet, utan mer så det föll ut. Så kanske är det därmed snart skrivet, sagt och gjort…

Jag ser dig inte. Jag äger inte dina beslut, för du har själv format din egen väg. Att den kantades av min väg är något att ta till vara på, hur osannolikt det än ”may” te sig. Det finns mer att säga för detta är bara början. Varje nytt beslut leder in på en ny väg med nya utmaningar. Kanske leder den mot något helt annat, men du fanns ändå här för den tiden som var. Vem vet hur det blir sedan.

Jag skulle vilja säga till dig att det var så det blev, för att det var så det skulle vara. Det fanns andra vägar att gå, men detta är den enda väg jag funnit. Det enda rationella som finns i denna situation -om det nu ens går att se det som rationellt… Det är här jag står just nu. Och du står en bit bort, fast att du faktiskt varit närmare. Både i livet och i tiden. Logik -kanske inte. Det må vara så att du inte är här, men det är ändå så att vi alla tagit beslut som lett upp till detta. Det vi lever nu är summan av det hela.

en livslång romans? Ja, det var så det blev..

Den enda livslånga romansen man kan ha är med sig själv. Därför måste man vara noga med vad man säger till sitt jag. Mia Törnblom skriver att man ska säga bra saker till sig själv varje dag -och har man inget bra att säga, så ljug. Tillslut har man ljugit så länge att man själv tror på det! Jag tror att hon väljer ordet ljuga för att det låter lite fult, lite förbjudet. Att intala sig själv är kanske mer det ord jag fördrar -men visst, det andra har mer power för det får oss att tänka till. Det känns något otillåtet och därmed kanske också mer inbjudande.

Ibland har man siktat bland stjärnorna, ibland har man letat efter bad boy’en att förändra, man har sökt både när och fjärran -och ändå hamnar man alltid tillbaka där man startade, fast i en ny förbättrad version. Kanske skulle benämningen gå under en rastlös själ med mottot: det som kanske borde vara faktiskt aldrig blev och kanske var det så det skulle vara. Ja, det är så jag resonerar ständigt och jag vet inte om du ens förstår mina tankar. Det enklaste är att bara konstatera att det var så det blev.

Visst, man skapar sitt eget öde, men ändå kan man aldrig bortse ifrån alla de avstamp från andra vi snubblat över eller de steg vi varsamt lyfts över med handen hållande hårt i någon annans. På något sätt hittar man ändå alltid hem igen. Hur långt bort man än rymmer. Det är nog därför inte en slump att jag bor i pappa fars hem. Jag har hela tiden varit på väg dit; jag kanske inte bara vetat om det…”Where ever I lay my hat…”. Det var så cirkeln slöts för att sedan börja om på nytt, vad som än som ligger bakom. Det var så det blev.

De behov man har ändras med tiden. Utveckling leder till nya kunskaper och kräver därmed nya utmaningar. Visst kan man stanna upp och bara vara, men oftast är det då en inre utveckling av sig själv som sker. Det finns rörelse oavsett om man ligger sömnlös i en alldeles förstor säng eller i en alldeles förliten tom okänd bädd. Det finns kunskaper att vinna även om det kanske inte lockar och det finns lärdomar i allt oförklarligt som händer. Det kan föra människor närmare, men det kan också bli avbrottet på det som varit. Innan allt hamnar på plats känner man förvirring, men efter en tid, visst så konstaterar man; det var så det blev. Och känns det hopplöst så ljug, det är så det måste vara. Det finns en anledning till att det var så det blev.

…bland klädhögar och annat…

Sömn har inte varit alla förunnade den senaste veckan. Äntligen har jag dock sovit i mer än tre timmar i sträck! Somnade långt innan 00 och vaknade runt 6. Det snöar ute, men bara för att jag har sovit skapligt så tänker jag inte gnälla om det. På något sätt har jag överlevt arbetsveckan, och igen, jag har nog inte varit den piggaste läraren. Däremot så har jag världens bästa elever, så är det bara och det hjälper. Det vita ute får mig att längta efter våren och det enda vemodiga jag kan finna med vår är att då blir det snart student. Men i bakhuvudet vet jag ändå att det är det man arbetar mot, att få släppa ut dem i arbetslivet. Det är en helt ny värld som väntar dem där, redo att upptäckas och utforskas. Själv hoppade jag av skolan sista terminen innan studenten för jag kände mig liksom redan klar att ge mig ut i vida världen.  

Jag ligger uppe i sängen och kanske borde jag sova bort hela helgen. Det hade inte gjort något och det kan vara så att jag faktiskt behöver det. Har egentligen inte lust till så mycket mer, men antar att det blir småplock ändå hela helgen. Möjligtvis borde jag försöka få ihop kläderna som ligger både här och där. De är mina, älskade brors, Ms, syster ysters, hennes killes och pappa fars.. Ja jösses, är det någon mer som har kläder här? Svaret på det är ja! Insåg just i skrivandets stund att jag, B och älskade bror skrattade åt en påse med spinningkläder igår som ligger nere i hallen bland en massa skit på väg ut. Kläderna tillhör B’s mamma. Shit alltså… Någon mer som har kläder här?

När jag väl fått allt på plats måste jag gå till attack mot galgarna. Jag avskyr att ha olika galgar. Det finns värre saker, jag vet, men livet förenklas av likartade galgar, så är det bara. Just nu föredrar jag dem i trä från det blågula varuhuset. I huset mellan 50-skyltarna hade jag vita i min garderob och mörkbetsade i hallen. Hmm.. Men nu börjar jag om på nytt så man får inte vara kräsen. Det finns nämligen en viss lycka och frihet i att släppa alla borgerliga ideal och istället gå mot det enkla och minimalistiska. Kanske blir man något gladare också… Bara en tanke… Kanske borde jag fira smältkompotten av udda galgar?

 

as I close my eyes…

Det finns så mycket som kanske borde sägas, men just idag sätter jag punkt. Det finns så många lådor som kanske borde packas upp, men i takt med att orkidéerna dör arbetar min hjärna på högvarv för att finna logik och mening. Lådorna får därmed stå och jag huserar runt med det som är så där halvklart och gör det mindre halvklart. Tankarna snurrar runt i en sorts evighet med små korta avbrott av telefonsamtal, dagdrömmeri och annat… as I close my eyes I see your eyes.. I dream of your face.. I dream of your smile.. -utan korrekt syntax eller logik..

Inna påminde mig om Kierkegaard härom dagen: ”Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.” Visst är det så, den som inte förstår det har i så fall aldrig chansat och vågat. Jag vill inte ha det ogjort, jag vill snarare ha mer. Jag behåller därför mer än vad jag egentligen hann att få. Och jag tror att jag gör det för rätt anledning. Jag ångrar ingenting. Det finns bara mer att vinna.

L lyfte tanken att varje dag borde vara en fredag, så därmed; god eftermiddag älskade fredag före fredag. Det finns så mycket som skulle kunna göra denna fredag före fredag till en perfekt fredag. Mina sambor är båda utflugna men jag slutar inte hoppas på att de snart ska komma hem, för det vore en perfekt fredag! Idag är jag dock tacksam för att min kära arbetskollega bjöd på hemlagad lunch och att snälla mamma är på väg hit med semlor- min kock är nämligen utflugen, så jag svälter mig själv för att det är enklast. Det är också underbart att värken börjar släppa och kanske blir det därmed snart dags att flytta klart. Det finns fortfarande så mycket som borde packas.. as I close my eyes känner jag att jag uppskattar att få sova i huset i backen igen…