Arkiv | 14 maj, 2011

att komma för nära elden, trots att man är obotlig optimist…

Idag är det svårt att sätta ord på hur jag mår. Har en gruvande känsla i kroppen. Kanske är det alla ”borde’n”, dock en bättre definition än ”måsten”, för jag känner mig passiv fast att det inte finns någon anledning till att vara det. Det finns så mycket att vara glad för, vilket göra att man brottas med något oförståeligt. Det kanske är min natur. LEVNADSÅNGEST? Ja, delvis.

Jag älskar hett, kommer för nära elden och bränner mig. Likt en fenix återuppstår jag ur aska och ständigt rör jag mig mot ljuset. Det är en balansgång, och hur balanserad jag än är, så finns det ingen garanti för att jag kommer helskinnad därifrån. Jag debatterar alltid om åt vilket håll jag ska gå, trots att det bara finns vägen framåt. Man är något av en byronisk hjälte, även om jag inte alltid orkar axla hjälterollen.

Igår tittade jag runt på elevers projektarbeten och ett flertal handlade om ätstörningar. Där fanns en 7 frågor, nästan som en liten tipspromenad och tragiskt nog fick jag 7 av 7. Alla rätt borde man glädjas åt, men inte kring detta ämne. Det är tragiskt. Men jag är nog frisk mer i betydelsen än att vara sjuk. I alla fall fysiskt, men kanske inte psykiskt. För jag rymmer dit ibland, kanske för att orka annat. Det är en fint smyckad gång mellan självförtroende och självkänsla, speciellt om överjaget får säga sitt.

Fördelen med att vara jag, är att det rinner av mig lika fort som det kommer. Jag är en obotlig optimist som verkligen vill leva, vill älska och vill njuta. Det dunkla varar inte länge, utan kanske bara behövs som en katalysator där jag ställer mig i spegeln och granskar mig själv. Jag funderar över mina beslut och försöker acceptera mig själv och se till de möjligheter jag faktiskt erbjuds.Idag blir det en toppenbra lördag! Det blir till att heja på älsklingen och uppleva en lagfest i vårt hus, spännande! Helgen handlar mest om att bara umgås i goda vänners lag…

Annonser