årets sista krönika

Det  är nog så att detta är årets sista post. Nyår står för dörren, vinden viner ute och tiden tickar fram till ett nytt år. Det sägs att klockor ringer, men jag har aldrig hört några. Bara nedräkningen 10, 9, 8, 7… Jag stannar på 7, för det är det nummer jag gillar bäst. Mitt år hade många likheter med vädret. När det var mörkt var det mörkt och sakta men säkert ljusnade det. Däremellan fanns en massa tung snö att förflytta, men familj, grannar och vänner hjälpte till med att hålla uppfarten snöfri.

När våren kom blossade en kärlek upp, likt de knoppar som brister. På hösten städade vi rent och nästade för vårt egna boende. Med sommarens lycka i ryggen kände vi att vi var redo att stå på egna ben utan älskade bror. Vi var redo att bara rå om oss. Det var en förlust på många sätt, men vinsten är varandra med ringar på våra fingrar och drömmar om bröllop på sagolika platser. Att älska Mr M har varit en av årets bästa upplevelser. Att få vakna vid hans sida är alldeles underbart!

Året har innehållit en del sorg och 2011 som år har absolut definierat familjeförhållanden och markerat skillnaden mellan släkt och familj. Familj håller man närmast. När domen äntligen föll var det en lättnad och ändå en sorg. Inget straff är någonsin tillräckligt för att väga upp för alla sömnlösa nätter, för alla tårar och för all uppgivenhet som händelsen du orsakade. Men tanken på att jag har mer räcker för du finns inte längre. Jag uppskattar dock att du ringde för du är släkt, så jag respekterar det, men dina handlingar gör att jag alltid kommer gå åt ett annat håll, och det är bort från dig, dit du inte längre är välkommen. Det är synd att det blev så här på livets resa och jag summerar det som att det borde inte hända oss. Det skulle aldrig ha hänt.

2011 har också bjudit på många resor. Mr M och jag har trampat runt i regnet i London. Mr M briljerade i tunnelbanan och jag vägrade The London Eye. Jag har nu lovat honom att vi åka tillbaka och fixa detta, kanske med pappa i släptåg. Jag skriver pappa, och even though förlusten över pappa far är stor har jag  ju dock min pappa kvar i livet, vilket jag är tacksam för. Mr M och han kan prata på ett sätt som jag aldrig lyckats med. Det gillar jag. Det gör att jag kommer närmare honom jag med. Kanske kan han följa med oss på en resa, då han  nämligen drömmer om London. Kanske kan det bli verklighet 2012?

Några veckor efter London styrde vi kosan mot Spanien. Vi bilade runt med sikte på Torrevieja. Det var en upplevelse på många mil och vi hade mycket kul. Några veckor senare åkte vi till Dublin. Dublin fångade våra hjärtan och vi var nyligen där igen då det är en fantastisk stad som har mycket att erbjuda. Att medelåldern i Dublin ligger på 26 år kan vara en anledning, men att det var min födelsedagspresent från Mr M är nog den främsta. När Mr M fyllde år firade vi med två veckors semestrande i Turkiet. Underbart det också! Salta bad och massvis med sol. Vi hade dessutom planerna på att besöka Kina så här över nyår, men den resan bokade vi om på grund av många anledningar. Det blir ett äventyr för 2012 istället. 2012 är året då drömmar blir verklighet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s