Arkiv | mars 2020

När får jag veta mitt distrikt?

Jag har vaknat upp i en värld något apokalyptisk. Det känns som om att jag är deltagare i en bok eller möjligtvis en film. Jag befinner mig i gränslandet av Hunger Games. Jag väntar på att bli tilldelad mitt distrikt. Jag tar bussen till The Capital, och jag åker nästan ensam i en öde värld genom ett landskap som vittnar om att våren faktiskt har kommit.

Vi trängs inte på bussen. Alla sitter tysta med goda avstånd och varningsskyltarna hänger tätt så att man inte ska glömma vad som faktiskt pågår. Jag är tacksam att min kusin ofta delar vägen med mig, då hon som oftast väljer att se världen mer positiv och låter sig inte påverkas på samma sätt.

Väl framme, istället för att bli deltagare i ett spel, blir jag mer normaliserad eftersom skolans värld inte gjort några förändringar ännu i den formella strukturen. Jag möter mer människor än vad rekommendationen egentligen säger. Vi sitter tätare än vad rekommendationen säger. Vi äter matbuffé och vi står i kö. Vi ingår i folksamlingar. Det finns en trygghet i att allt är som vanligt, men ändå våndas jag i att det är galenskap ändå.

Mitt ansvar är att vara hemma vid minsta symptom men i övrigt att fortsätta som vanligt, med parentesen att jag ska förbereda för en eventuell stängning. Men allt är inte som vanligt. Jag blev senast härom dagen tilldelad informationen att jag som kommunalt anställd kan behövas i andra sammanhang. Så här i efterhand kan jag inte låta bli att fundera på om jag just blev tilldelad mitt distrikt.

I affärerna har folk hamstrat varor och jag blir påmind om boken Slutet. Där väntar man på att en komet ska komma och förinta jorden. Det är sommar och alla förbereder sig på kometens ankomst i september. Vissa människor väljer att försöka leva som vanligt medan andra förbereder sig för livets slutskede. Boken har med de större frågorna; Vad vill du göra den sista tiden? Vem vill du vara med när allt tar slut?

Efter statsministerns tal slötittade jag på Agenda på SVT och jag blev så irriterad över Kerstin Hessius tankar kring tid. Vem kan sätta en sluttid på en spridning av ett virus som sprids på vår planet? I boken Slutet kan man finna viss tröst i att det slutgiltiga slutet har en tidpunkt. Där, i den pre-apokalyptiska världen, brottas man istället med frågan; Hur känns det att veta exakt vilket klockslag du ska dö?

Just idag sitter jag hemma. Jag kände mig tät i bröstet och tung i huvudet. Vad som är vad är svårt att urskilja men att jag behövde vara hemma var ändå definitivt. Tidens vingslag från Decamerone gör sig påmind. Dessa människor flydde sig undan pesten och roade sig med att berätta historier för varandra. Mina tankar har kanske inget samband men jag sammanfogar dessa glimtar då det är mitt sätta att ta mig igenom min vardag. Det känns som om att moder jord faktiskt blev förbannad över människans uppförande och skickade oss alla i rumsarrest för att tänka över vad vi gjort. Och här sitter vi nu och funderar.

Hemma i min säng kan jag skratta åt det faktum att det verkar som om både Greta Tunberg och Donald Trump har delvis fått som de vill. Människor flyger mindre och gränserna är stängda. Jag känner glädje åt kanalen i Venedig och jag oroas för alla företagare som kanske måste stänga sina företag. Jag är tacksam för alla som sliter i vården. Jag beundrar mina kollegor i skolorna som sliter hårt denna tid. Jag känner tacksamhet för den fina stämning som ändå funnits i skolan. Tacksam för livet. Tacksam för min familj. Tacksam för Sverige. TACKSAM.