Arkiv

När får jag veta mitt distrikt?

Jag har vaknat upp i en värld något apokalyptisk. Det känns som om att jag är deltagare i en bok eller möjligtvis en film. Jag befinner mig i gränslandet av Hunger Games. Jag väntar på att bli tilldelad mitt distrikt. Jag tar bussen till The Capital, och jag åker nästan ensam i en öde värld genom ett landskap som vittnar om att våren faktiskt har kommit.

Vi trängs inte på bussen. Alla sitter tysta med goda avstånd och varningsskyltarna hänger tätt så att man inte ska glömma vad som faktiskt pågår. Jag är tacksam att min kusin ofta delar vägen med mig, då hon som oftast väljer att se världen mer positiv och låter sig inte påverkas på samma sätt.

Väl framme, istället för att bli deltagare i ett spel, blir jag mer normaliserad eftersom skolans värld inte gjort några förändringar ännu i den formella strukturen. Jag möter mer människor än vad rekommendationen egentligen säger. Vi sitter tätare än vad rekommendationen säger. Vi äter matbuffé och vi står i kö. Vi ingår i folksamlingar. Det finns en trygghet i att allt är som vanligt, men ändå våndas jag i att det är galenskap ändå.

Mitt ansvar är att vara hemma vid minsta symptom men i övrigt att fortsätta som vanligt, med parentesen att jag ska förbereda för en eventuell stängning. Men allt är inte som vanligt. Jag blev senast härom dagen tilldelad informationen att jag som kommunalt anställd kan behövas i andra sammanhang. Så här i efterhand kan jag inte låta bli att fundera på om jag just blev tilldelad mitt distrikt.

I affärerna har folk hamstrat varor och jag blir påmind om boken Slutet. Där väntar man på att en komet ska komma och förinta jorden. Det är sommar och alla förbereder sig på kometens ankomst i september. Vissa människor väljer att försöka leva som vanligt medan andra förbereder sig för livets slutskede. Boken har med de större frågorna; Vad vill du göra den sista tiden? Vem vill du vara med när allt tar slut?

Efter statsministerns tal slötittade jag på Agenda på SVT och jag blev så irriterad över Kerstin Hessius tankar kring tid. Vem kan sätta en sluttid på en spridning av ett virus som sprids på vår planet? I boken Slutet kan man finna viss tröst i att det slutgiltiga slutet har en tidpunkt. Där, i den pre-apokalyptiska världen, brottas man istället med frågan; Hur känns det att veta exakt vilket klockslag du ska dö?

Just idag sitter jag hemma. Jag kände mig tät i bröstet och tung i huvudet. Vad som är vad är svårt att urskilja men att jag behövde vara hemma var ändå definitivt. Tidens vingslag från Decamerone gör sig påmind. Dessa människor flydde sig undan pesten och roade sig med att berätta historier för varandra. Mina tankar har kanske inget samband men jag sammanfogar dessa glimtar då det är mitt sätta att ta mig igenom min vardag. Det känns som om att moder jord faktiskt blev förbannad över människans uppförande och skickade oss alla i rumsarrest för att tänka över vad vi gjort. Och här sitter vi nu och funderar.

Hemma i min säng kan jag skratta åt det faktum att det verkar som om både Greta Tunberg och Donald Trump har delvis fått som de vill. Människor flyger mindre och gränserna är stängda. Jag känner glädje åt kanalen i Venedig och jag oroas för alla företagare som kanske måste stänga sina företag. Jag är tacksam för alla som sliter i vården. Jag beundrar mina kollegor i skolorna som sliter hårt denna tid. Jag känner tacksamhet för den fina stämning som ändå funnits i skolan. Tacksam för livet. Tacksam för min familj. Tacksam för Sverige. TACKSAM.

2020

Blev påmind idag om hur mycket jag en gång älskade att skriva. I ett samtal kom Eat Pray Love upp. Just när den kom , köpte jag vartenda ord. För det var precis så jag kände just då. När jag sen såg filmen, fick jag samma känsla. Min känsla, fast någon annans röst, någon annans ord.

Skummade några gamla inlägg i kväll och hittade ganska snart inlägget där jag samlat mina tankar. Till henne som skrev det inlägget vill jag påminna hur rätt magkänslan hade. Tacksam, för hur jag hittade rätt. Lycklig, för att nu är vi igång och sparar till vår resa till Bali. Cirkeln ska slutas, givetvis med Mr M vid min sida.

https://thereseskoogh.wordpress.com/2011/01/23/smack-you-awake/

Välkommen 2019

Livet som småbarnsförälder innebär mycket kärlek men också många prövningar. Det sker i det stora men också i vardagens mindre bestyr.

Granens vita kulor och glasänglar decimeras medan Spiderman i tomteform samt rosa katter och bugande enhörningar tar plats. Livets gång – acceptans och njutning.

I takt med det, förändras även jag. Med tanke på tiden, kanske förädlas jag. Om jag som ung reste mig likt fenix, växer jag nu i samma takt som våra barn. Jag formas till mamma – acceptans och njutning.

Tiden går fort men det är livets gång och jag njuter av Spiderman i tomteform. Lyckan som den gav är större än det mesta. Kärlek – acceptans – njutning.

Välkommen 2019!

My Story – now and then

Mr M och jag tittade på dokumentären om Avicii förra veckan. I den skildras så tydligt hans psykiska ohälsa. Jag måste understryka att Avicii själv var väldigt tydlig med hur han mådde men det framgår att så många i hans närhet ändå inte riktigt förstod. Inte ens de som stod honom närmast. Har du inte sett dokumentären om honom så råder jag dig till att göra det – AVICII True Stories.

I fredags så fann man musikern Avicii död. Han var ung, hårt arbetande och talangfull. Även om vi ännu inte vet hur Avicii dog, kan man i dokumentären urskilja att han pressade sig själv till det yttersta. Han stannade aldrig upp och plockade ihop sig själv. ”Tillslut vet man inte vems lycka man jagar.” Kanske var det så att det blev hans fall.

Nu efteråt har det gjort väldigt ont i mig, för alla vi som varit där vet hur det känns. Efter att dessutom ha läst en ung kvinnas blogginlägg My story om psykisk ohälsa så känner jag att även jag bör dela med mig.

Jag är en av alla de människor som lever i psykisk ohälsa. Det började redan för länge, länge sedan. I många år var min blogg ett sätt att lätta på trycket och bearbeta mitt liv. Så därför vänder jag mig nu hit; A room of my own – when the outside world seems to be too much.

Som ung körde jag ett liv ” living in the fast lane”. I NYC arbetade jag non stop i 4 år. Jag hade semester en gång, en vecka.

I mötet mellan mellan att vara odödlig till att inse att livet faktiskt har ett värde, föll jag. Det slog hårt när den insikten nådde mig. Det krashade ner, likt tornen som stod i staden jag kallade mitt hem.

Tiden som följde bestod av val. Val för att ta mig framåt. Ta mig framåt hel. Att jag levde så på gränsen var inget som bekymrade mig förrän den dagen jag blev förälder. Mina val drabbade plötsligt inte bara mig. Mina begränsningar kunde i framtiden begränsa livet för vårt barn. Alkohol kunde inte längre hjälpa mig.

Under terapin fick jag lära mig att känna. Jag fick lära mig att lyssna. Jag fick lära mig att andas. När jag insåg att det inte fanns någon magic solution blev det plötsligt greppbart. Kort sagt, jag hade gjort min hjärna sjuk och bara jag kan göra den frisk igen. Det kan bara gå i MIN hastighet. There is no easy answer and no magic pill to make it all go away. Lösningen finns inte någon annanstans.

Idag har jag lärt mig att gå bredvid min ångest. Den får besöka mig, men jag fortsätter att gå. Jag kan boka upp mig utan att känna mig stressad. Jag letar inte längre flyktvägar i större lokaler och jag vågar att gå och handla. Jag vågar att stå i kö. Jag vågar att besöka ett köpcentra. Många av dessa saker har varit helt omöjliga i nästan 20 år.

Mycket har jag lärt mig igen och övat utan oro. Men jag har också misslyckats och tvingats starta om. Jag har ännu vissa begränsningar med folksamlingar, vajerräcken och höjder. Jag kan känna mig trängd. Men det är greppbart och under arbete. Jag har en bit kvar.

När skrivandet funnit mig igen

Summerar en fin helg. Lite städ, lite lek och äntligen grillat. Vi är fortfarande förkylda. Jag har ledvärk och ont i bihålorba, barnen hostar och Mr M har extrem hosta.

Och ja, jag tänkte starta upp bloggen igen. Jag känner att skrivandet funnit mig igen ❤

Baby M

Vårt andra barn kom till oss en vacker dag i maj. 19 maj 2015.

Baby M

Vi var så säkra på att Baby M var en flicka. Vi kunde inte tro våra ögon när sköterskorna visade vår bebis. En pojke.

Livet blev komplett och barndrömen om en blond man med blå ögon och två barn, blonda och lockiga blev till verklighet.

Tack livet för denna gåvan!

Baby T

Livet som var bättre blir bäst. Att få ett barn är livets största gåva. Man älskar innan, men att gemensamt ha skapat något och se det i sin fulländade skrud är helt fantastiskt.

Lilla baby T föddes sent på söndagen den 26 jan. En gudagåva. Hon har sin pappas underbara hjärtformade näsborrar, hans öron och vad vi ännu kan se, hans ögonfärg. Munnen är min, likaså hennes mörkblonda hår. Dock har jag ljusare ögonbryn, så hennes måste vara ett arv från sin far, eller möjligtvis morfar. En kärleksgåva!
Älskad från allra första stund.

image

image