Arkiv

My Story – now and then

Mr M och jag tittade på dokumentären om Avicii förra veckan. I den skildras så tydligt hans psykiska ohälsa. Jag måste understryka att Avicii själv var väldigt tydlig med hur han mådde men det framgår att så många i hans närhet ändå inte riktigt förstod. Inte ens de som stod honom närmast. Har du inte sett dokumentären om honom så råder jag dig till att göra det – AVICII True Stories.

I fredags så fann man musikern Avicii död. Han var ung, hårt arbetande och talangfull. Även om vi ännu inte vet hur Avicii dog, kan man i dokumentären urskilja att han pressade sig själv till det yttersta. Han stannade aldrig upp och plockade ihop sig själv. ”Tillslut vet man inte vems lycka man jagar.” Kanske var det så att det blev hans fall.

Nu efteråt har det gjort väldigt ont i mig, för alla vi som varit där vet hur det känns. Efter att dessutom ha läst en ung kvinnas blogginlägg My story om psykisk ohälsa så känner jag att även jag bör dela med mig.

Jag är en av alla de människor som lever i psykisk ohälsa. Det började redan för länge, länge sedan. I många år var min blogg ett sätt att lätta på trycket och bearbeta mitt liv. Så därför vänder jag mig nu hit; A room of my own – when the outside world seems to be too much.

Som ung körde jag ett liv ” living in the fast lane”. I NYC arbetade jag non stop i 4 år. Jag hade semester en gång, en vecka.

I mötet mellan mellan att vara odödlig till att inse att livet faktiskt har ett värde, föll jag. Det slog hårt när den insikten nådde mig. Det krashade ner, likt tornen som stod i staden jag kallade mitt hem.

Tiden som följde bestod av val. Val för att ta mig framåt. Ta mig framåt hel. Att jag levde så på gränsen var inget som bekymrade mig förrän den dagen jag blev förälder. Mina val drabbade plötsligt inte bara mig. Mina begränsningar kunde i framtiden begränsa livet för vårt barn. Alkohol kunde inte längre hjälpa mig.

Under terapin fick jag lära mig att känna. Jag fick lära mig att lyssna. Jag fick lära mig att andas. När jag insåg att det inte fanns någon magic solution blev det plötsligt greppbart. Kort sagt, jag hade gjort min hjärna sjuk och bara jag kan göra den frisk igen. Det kan bara gå i MIN hastighet. There is no easy answer and no magic pill to make it all go away. Lösningen finns inte någon annanstans.

Idag har jag lärt mig att gå bredvid min ångest. Den får besöka mig, men jag fortsätter att gå. Jag kan boka upp mig utan att känna mig stressad. Jag letar inte längre flyktvägar i större lokaler och jag vågar att gå och handla. Jag vågar att stå i kö. Jag vågar att besöka ett köpcentra. Många av dessa saker har varit helt omöjliga i nästan 20 år.

Mycket har jag lärt mig igen och övat utan oro. Men jag har också misslyckats och tvingats starta om. Jag har ännu vissa begränsningar med folksamlingar, vajerräcken och höjder. Jag kan känna mig trängd. Men det är greppbart och under arbete. Jag har en bit kvar.

Annonser

Mobbning i alla former…

Det har varit en tung dag idag i skolan. Vi lärare fick se en film om mobbning och sedan prata om detta. Jag tyckte det var ytterst jobbigt då jag i alla år som lärare mött så många socialt utsatta elever. Jag gråter, för det tar inte slut. Det finns överallt. I olika skikt. På olika platser. På olika sätt.

De elever jag mött, har inte som i filmen tagit sitt liv eller tagit med en pistol till skolan, men det är ändå frustrerande. Jag har inga bra svar, man gör det man tror är rätt. Man säger ifrån. Jag tycker ändå, känslan av att man inte räcker till är stor. Det är för få vuxna i skolan. Alltid.

När dessutom inte ens vuxna kan hålla sams, hur kan vi då begära att våra barn ska göra det?

Jag sov nästan en timma efter att jag kommit hem. Jag drar mitt strå till stacken. Jag hoppas att det räcker.

Julmys

Det är första kvällen på julens ledighet. Bocken är fluffigare än vanligt och julgranen som vi köpt i den lokala blomsterbutiken står utanför. Imorgon väntar småpiffet, likaså galenskap som att tapetsera det sista i köket.

Jul kommer i dagarna tre och det är vi som bjuder till kalas varje eftermiddag. Kylen är fylld och jag har ikväll gjort andra satsen fudge. Idag avslutade jag arbetsdagen med en spraytan och nu ligger jag och känner mig som en pepparkaka som ivrigt väntar på att älsklingen ska komma ur duschen.

image

                    

image

image

image

image

Love…

Det ligger lite vit snö på marken och Leo har precis varit ute och gjort snöänglar. Jag har haft dagen för mig själv. Mr M är och jobbar extra, så att vi ska få mer att njuta av under vårt bröllop.

Nästan alla detaljer är på plats. Stranden, datumet, ringarna och kanske till och med klänningen. Det vill ju till att den passar.

Mycket av min fritid har gått till att bygga mitt företag. Jag har hittat min nisch och jag har kvinna efter kvinna byggt min arbetskrets. Det finns mer kvar och jag har knappt börjat men jag är ändå stolt för det jag har skapat.

Idag på en dokumentär sa en vis man att man kan döda drömmaren men inte drömmen. Visst är det sant?  Martin Luther King fick betala med sitt liv, men hans dröm lever. Jag lever min dröm. Love.

image

image

image

Längtan

image

Imorgon är det dags att gå på Awards Night. Det är trevligt och man ser fram emot det. Jag längtar lite. Mer än vanligt uppmärksammar man då glada och fina hårt arbetande kollegor.

Det ska bli kul och jag ser fram emot att få min stege – min första stege! Jag kommer att fira detta med ett öppet hus hemma i Hem Ljuva Hem. Kul! Ja, lite fotboll och sen dags att slipa på findetaljerna.