Arkiv

..allt var inte vad det såg ut att vara…

Har ni någon gång blundat riktigt hårt och önskat något? När jag blundade hårt ställde jag en fråga; och jag fick ett svar. Svaret var att något annat väntade. Sedan tog jag ett beslut, och med bestämda steg gav jag mig av. Vad som först kändes som ett tidsfördriv bland lådor utvecklades snabbt till vad som kunde tänkas vara svaret på min önskan. Det var pirrigt. Det var stort. Samtliga kriterier var uppfyllda. Jag kände mig yr. Och jag hade självklart inget att ta på mig… Men allt var inte vad det såg ut att vara. Good bye  – du var inte den du sa att du var…

Det kändes spännande, för hur kan något vara så enkelt? Fast egentligen.. Det har varit allt annat än enkelt. Vi har inte ens börjat, men vi har redan nått ett slut. Någon nämnde att jag hade knäppa funderingar, men vet ni vad, jag utför galna handlingar också! Kanske mest för att de är kompatibla, galna funderingar och knäppa handlingar alltså…

Din moral kanske säger dig att jag borde vara ensam och slicka mina sår, men vet du va, jag har varit det alldeles för länge. Det var min tur att få roa mig. CRAZY är väl ett ord väl värt att använda, för jag gick ”all in”. Jag kände att det var värt att satsa på -jag var tvungen att veta. Min tanke var att jag har ju liksom inget att förlora, men allt att vinna – men tyvärr, allt var inte vad det såg ut att vara… Tyvärr satsade jag och förlorade. Det är nämligen så att du inte finns. Du har aldrig funnits… Lite scary, men alldeles sant… Du var inte den du sa att du var, och vilken tur att jag upptäckte det så fort…

Men inte hopplös(t)…

Allt kanske inte är eller ser ut vad det kan vara. Nu ska jag vara mer ärlig än vad du kanske tål, men tyvärr är det bara så. Detta är ju mitt rum -A Room of My Own, och du får gärna komma med råd eller tankar men kom ihåg att jag är av den stöniga typen så jag går ju ändå min egna väg. Jag tänker inte vara medpassagerare längre. Jag tänker styra mina beslut med mer omsorg. Det är den ärligheten jag har lovat mig själv.

Ja, jag skriver för jag vill kanske att just du ska se mig, men mest vill jag bara se mig själv. Det här är min resa att hitta den jag är. Det här är mitt liv och därför ska jag uppfylla de önskningar jag har. Det är vad som krävs av mig för att jag ska vara lycklig.

Jag har inlett året med tunga beslut, byggda på tankar som kanske funnits men ändå inte kommit upp till ytan. Jag har bara fortsatt, slått bort och gått raskt vidare. Jag valde trygghet på bekostnad av någonting annat, för att det var vad jag behövde just då. Jag är tacksam för det. Det har varit bra. Det har varit roligt. Det kanske är något sent, men här kommer mina drömmar för året. Kanske inga resolutions, men det är ändå vad jag i mitt hjärta vet ska hända. Jag kanske är barnlös, huslös, billös, hundlös och ogift men jag har ändå drömmar som jag bara måste uppfylla i år. Det är inte hopplöst. Jag är inte utan hopp. Jag är inte hopplös. Jag vet att något väntar på mig där ute. Något som är menat för mig. Jag har sett det i stjärnorna, både här och i Egypten. Och jag visste att mina innersta önskningar blev hörda då nyårsraketerna small. Jag bara vet att det är så.  

If you really knew me, ja, vi har pratat om detta förut, you would know why I’m moving on. You would now that I am never married and that I have no kids, even though I perhaps wanted to. It never worked out that way and I couldn’t tell you why. I am moving on – because I think I might deserve another shot a life, don’t you think so too?

Första löftet ger jag till mina vänner och till mitt intresse för resor. I det liv jag levt har mina vänner inte prioriterats. Jag har alltid hittat en vän i en ny kontakt som på något sätt tilldelats mig i den värld jag varit. Något som jag i efterhand upptäckt är att mina riktiga gamla vänner har sällan ansett som värdefulla. Det är därför viktigt att jag vårdar de kontakter jag verkligen bryr mig om, för utan vänner har jag ingenting. Jag har alltid rest mycket, och i tvåsamheten fortsatte det. Det är aldrig lätt att vara ensam när man är två. Kan det till och med vara en större ensamhet? När jag träffar min blivande man -och ja, jag vet att det är så, är det därför viktigt att han priotriterar mig och mina intressen. Det är grunden för att jag ska må bra, för att jag ska förverkliga mig själv. Min blivande man – ja, det har jag sett i stjärnorna och jag såg i mitt inre hur mina önskningar uppfylldes medan nyårsraketer small. Jag vet att det är så. Det finns en familj menad även för mig.

Ett utav mina stora behov är att träffa vänner. Därför har jag inlett året med att förgylla min vardag med en resa. Jag ska träffa vänner jag inte sett på länge och har jag redan bokat resan. Det känns underbart! Det är människor som sett mig växa, sett mig göra misstag men som alltid har valt att se det vackra i mig. Även när jag själv misslyckas att göra så.

Den senaste tiden har jag fått ett otroligt stöd. Tack till alla er som ställt upp, när ni trodde att jag behövde en vän. Tack för att ni såg mig. Tack för att ni finns.

The Path I have Chosen

Jag har blivit lovad mer än jag egentligen kunde få. Jag har sett mer än vad jag kanske borde. Och jag har möjligtvis glömt mer än vad som som faktiskt har stannat kvar. Ibland kommer bilder som jag egentligen inte trodde fanns. Bilder, ibland utan sammanhang eller innebörd. Det är bara bilder, men på något sätt blir de summan av den jag är idag.

”I am nothing special; of this I am sure. I am a common man with common thoughts, and I’ve led a common life. There are no monuments dedicated to me and my name will soon be forgotten, but I’ve loved another with all my heart and soul, and to me, this has always been enough”.

”The romantics would call this a love story, the cynics would call it a tragedy. In my mind it’s a little bit of both, and no matter how you choose to view it in the end, it does not change the fact that it involves a great deal of my life and the path I have chosen to follow”.

Alla kärlekshistorier har inte ett gott slut -är det därför vi ständigt söker efter nya? Någonstans mellan dröm och verklighet funderar jag på om det kanske var så att just jag räddade ditt liv. Du frågar mig hur jag mår. Men minns du vad, det var inte mina fötter som svävade där ovan golvet, utan det var jag som höll i ljusstaken och därför frågar jag dig, hur mår du?

Det är lika klart idag som då, fast det finns inte där så ofta. Nästan aldrig faktiskt. I stunden så hör jag hur livet rinner ur dig, hur luften försvinner och hur din röst förvandlas till ett väsande. Jag öppnar dörren med kraft. Du är blå med hans händer kring din hals. Det finns mer, mycket mer, men det räcker så just för idag. Bildernas berättelse är därmed slut.

”Start at the beginning, go through to the end and then stop”, säger The Red Queen till Alice i Underlandet. Att börja från början är givetvis det självklara stället att börja skriva på, men ändå börjar jag sällan från början. Jag finns ju redan mitt i.

”I have no complaints about about my path and the places it has taken me; enough complaints to fill a circus tent about other things, maybe, but the path I’ve chosen has always been the right one, and I wouldn’t have had it any other way”.

Jag står stadigt där jag står. Räddade jag ditt liv? Jag vet inte. Att du lever är dock viktigast, vännen min. Jag avslutar med ytterligare ett citat från Alice i Underlandet:

– ”Vill du vara snäll och tala om för mig vilken väg jag ska ta härifrån?”
– ”Det beror på vart du vill komma” svarade katten.
– ”Det spelar inte så stor roll…”, sa Alice.
– ”Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar”, sa katten.
– ”…så länge som jag kommer NÅGONSTANS”, fortsatte Alice.
– ”Åh, det kommer du att göra”, sa katten, ”bara du går tillräckligt långt”.

(Extracts from The Notebook written by Nicholas Sparks)

The Soft Parade

Jag vågar påstå att jag är en av få som konfirmerat mig för att få studera religion. Jag antar att jag kanske ses som kristen, men jag har för länge sedan gått ut ur kyrkan. I mitt sökande efter religion som svaret på livets stora gåta blev jag initierad pagan. Jag har alltså studerat Wicca, har ett pagan name och a  Book of Shadows. Men någonstans mellan The Soft Parade och hip hop scenen i New York försvann all min tro. Inte hoppet, men min tro.

Jag sökte sedan stöd för min existens hos Nichiren Buddhisterna.  Mantrat Nam Myho Renge Kyo från Lotus Sutra blev vardagsmat och tankar kring cause and effect förgyllde min vardag. Det handlade om att se sig själv som en spegel som bara behövde putsas för att bli ”klar”, för att bilden av sig själv skulle gå fram utan att vara söndrig, trasig or tarnished.

Jag har efter detta blivit blessed av den historiska Buddha Sakyamunis reliker. De finns nu i den 152 meter höga bronsstatyn Maitreya  i Indien. Maitreya är framtidens Buddha och dess budskap är inre frid och en fredligare jord. Maitreyastatyn är ett monument för den andliga världen och visionen är att statyn bidrar till att skapa fred på alla nivåer i samhället genom utövandet av allomfattande kärlek.

I hjärtat av Maitreyastatyn finns denna samling reliker som jag välsignats med. Reliker är ädelstenar, pärlor och annat som hittats i askan från kremerade andliga mästare från de tibetanska, kinesiska och indiska traditionerna av buddhismen. Denna välsignelse betyder att jag är ett steg närmare nirvana -det ni!

I allt detta sökande, vad kom jag då fram till? Jo, jag fick tyvärr inte den religiösa uppenbarelse jag eftersökte. Jag har ett intresse för religion men jag överlämnar numera utövandet till andra. Ödesteroin lutar jag mig åt ibland då det känns relevant men samtidigt är jag för mycket realist med få ideologiska utopier. Jag gillar ofta svartvit logik och har svårt för rättesnören där makt finns som övergripen nämnare. Mitt nirvana skapar jag därmed själv.

Medmänsklighet, skratt och kärlek är nog mitt enkla grundsvar. Att se in i sin egna spegelbild. Att hitta en likasinnad. Eller kanske att bli bemött och bekräftad, trots att man är varandras motsatser. Det är det man letar efter, när det kommer till vänskap och kärlek. När man väl har det, kan det dock bli svårt att se sig själv. En person flyter samman med en annan och man kanske inte blir två individer längre. Det gäller då att ändå finna sig själv på nytt.

Jag är nöjd idag, så jag bjuder på en härlig quote:

We were given: Two hands to hold. Two legs to walk. Two eyes to see. Two ears to listen. But why only one heart? Because the other was given to someone else. For us to find.

-som inledningen till en amerikansk kärleksfilm… Do I need to say more?

Ps. Läste en sådan härlig fan fiction idag på bloggrundan: Watch your step, my heart is broken. Borde inte småle åt ett sådant statement, men det gjorde jag.

Ps 2. Om ni inte har sett The Soft Parade så gå och gör det -det är värt flygbiljetter och tid. De får mig att överväga ett liv som groupie.

There’s a little bit of Lennon in all of us..

På självaste John Lennon-dagen, ja just idag är det 30 år sedan han blev skjuten, slår verkligheten ner på mig form av en Da Vinci-kod. Att allting hänger ihop, ibland mer än vad man först kan tro. Ibland går man till djupet och blir överraskad, ibland inser man förtvivlat motsatsen. Det är som att summan av allt jag är, redan finns. Fast någon annanstans.

Jag är medlem i en ekokasse. Det betyder att jag får ekologiska råvor hem. Får, nja inte riktigt, betalar för att få ekologiska varor. Sist kvar i kylskåpet av alla grönsaker igår var dessa jordärtskockor. De ser inte mycket ut för världen kan jag lova, utan de är mest knöliga, jordiga och totalt färglösa. Därför har jag aldrig köpt dem i butik. Visst, burksorten är jag bekant med. Den har jag intagit på något pizzahak snabbt ditslängd i mitten av en Quattro Stagioni, men aldrig mer än så. Men allt är inte vad det först ser ut att vara. Behöver jag berätta att jag blev positivt överraskad? Denna lilla knöl blev fantastiskt god kokt med smör på. Nu önskar jag fler jordärtskockor i ekokassen! 

Jo, och den där Da Vinci-koden, som har sitt samband med Lennon, uppenbarade sig plötsligt i form av en sång Ps. I Love You. Denna sången, skriven -62 blev sedan en bok, som sedan blev en film, som helt befriad av sitt ursprung hamnade i mina händer. Att tre minuter av musik kan resultera i en 400 sidor lång bok känns som ett mysterium värdigt att själv upptäcka!

För inte länge sedan hände även motsatsen, att en sång korsade min väg, A Rose for Emily -tack för den Magister C! Det hör till saken att jag tänker i bilder. Och när jag hörde denna underbara låt, så såg jag den i bilder. Det var bara det att det inte var mina egna inre bilder, utan jag kände igen dem som en novell, vilket det också var. Detta ter sig dock som ett mindre mysterium, för mig i alla fall.

I New York bodde och arbetade jag i närheten av Dakota building. Just idag samlas det mycket människor utan för denna byggnad där John Lennon och Yoko Ono bodde för att tända ljus och lägga blommor. Mitt emot i Central Park ligger också en park dedikerad Strawberry Fields och där man har en minnesplatta som det står Imagine på, likaså här samlas människor. Själv hade jag blöjor när han dog, men det finns som sagt lite Lennon in all of us. Jag uppskattar musiken (främst den som är inspelad i Mono hade pappa far förtydligat, så jag gör det). Kan tänka mig att nästan varenda pub på Upper West Side spelar just John Lennon-låtar, ja, The Beatles-låtar i allmänhet, just idag. Jag refererar dock till vinyl, och det har väl knappast pubar idag.

Avslutningsvis så finns det flera ord som förföljt mig i drygt en vecka nu, kanske längre. Den första är Crowley, som jag inte helt satt in i en tankekedja ännu; men tro mig, jag ska! Det andra är Adastra. Och detta har jag studerat nogrannt. Det visade sig tillhöra en fras på latin : Ad Astra Per Aspera och betyder: To The Stars by Hard Ways. Detta fann jag medan jag lyssnade på Working Class Hero (alla versioner som någonsin spelats in, typ) och läste John Lennons sista intervju där han uttryckligen sa att han inte ville bli känd as another ” dead hero”. Suck…

Hands of a Hero?

Plötsligt mindes jag en bild från det förflutna. Ett svartvitt fotografi. Det kom upp plötsligt i en konversation och jag vet inte riktigt varför men det kändes viktigt just då. Konversationen handlade om händer. En hand, två händer. Finns det något så intressant som händer? Jag har gjort ett snabbt letande efter detta fotografi, men jag hittade det inte. Vad jag hittade var däremot ett foto på detta inramade fotografi. Det finns säkert där i lådorna av minnen, för jag minns det så väl. Jag minns att jag tyckte om det.

Just dessa händer har skapat underverk. De har långa musikaliska fingrar. De har producerat en imponerande mängd och de har varit levebrödet för många. I min picture journal står det: Introducing my NR:1 Hero of 1998 -Fluffy. Hero? Är detta verkligen Hands of a Hero? Ja, det blir nog en byronisk sådan i så fall, för jag minns inga hjältedåd. Han var duktig på det han gjorde, men det sa jag nog aldrig till honom. Han var nog redan medveten om det, så det behövdes nog inte uttryckas i ord.

När jag var liten brukade pappa far spela orgel för mig. Jag kunde ibland somna på soffan medan han spelade och när jag vaknade igen, satt han fortfarande där och spelade trots att det gått timmar. Just det barndomsminnet har jag upplevt igen, fast det var de byroniska händerna som spelade. Är det definitionen av ett hjältedåd? Knappast, men kanske tyckte jag det då.

När jag träffade Fluffy presenterade han sig som något som har med elektricitet att göra. Det är ett härligt minne av ett intressant möte. Hans artistnamn har något med hans enorma hår att göra, men jag döpte honom till Fluffy, för i mina ögon var det mer fluffigt än någonting annat. Det är Fluffy som gett mig namnet Reese. När jag skapade den här bloggen, bestämde jag mig ganska så snart för att den inte skulle heta Reese -jag har alltid hetat Reese. Det har varit så länge nu. 

The Hands of a Hero? Nej, det är inte vad jag minns. Det är inte så jag i efterhand summerat vår bekantskap. Men just då visste jag heller inte det jag vet idag. Gamla foton visar på galenskap och många skratt. Och de där händerna, ja, de kunde verkligen spela.

Farväl New York

En varm sommardag i augusti satt jag på trappan utanför min lägenhet i stan. Väskorna stod bredvid mig, packade och klara.

”Klarar vi det här, så klarar vi nog allt. Det är ju inte så länge…”

Men vad som från början var meningen att endast ta sex månader, förvandlades till en evighet, för alltid. Jag får ofta frågan varför jag lämnade New York för att istället bosätta mig i det lilla samhället mellan två 50-skyltar och sanningen är den, att det gjorde jag inte. Det bara blev så.

Jag älskade New York, och New York City älskade mig! Men det slentriana livet gjorde sig märkbart efter fyra år av ”concrete living”. Jag blev redo att gå in i någonting nytt. Jag var trött på restauranglivet, på krogbranchen och på bartenderlivet. Jag var trött på Champagne, Cosmopolitans och sena kvällar. Trött på limosiner, Guestlists och shopping. Trött på modeller, musiker och skådespelare. TRÖTT!

Planen när jag lämnade New York var att komma tillbaka till min lägenhet och mitt jobb, men att också börja plugga mode och marknadsföring på FIT, Fashion Institute of Technology. Jag skulle bara hem och fixa lite, så som gymnasieexamen och studielån. Det blev lite mer än så… Jag tog farväl av New York.