Tag Archive | Ängel

återfall?

Vaknar något omtumlad till en arbetande snickare. Inser att jag redan blivit väckt ett antal gånger, av änglar, drömmar och annat, men jag ligger kvar under täcket och vill inte gå upp. Det är kallt. För kallt. Blir sedan väckt via sms av en ensam arbetskollega som saknar sällskap. På väg till jobbet konstaterar jag att förhållandet till min Volvo snarast måste ta slut. Kan inte få fler återfall -vi har ju redan brutit upp minst en gång tidigare… Spolarvätskan har frusit och kanske måste höger däck fram pumpas. Det känns som om det vore enklare att bara bryta helt och istället börja om på nytt.

Det finns fler ovanor som borde brytas. Och de är inte av den nyttiga sorten. Vissa saker säger jag att jag ska sluta med, men det gör jag inte… Ständiga återfall. Nästa vecka kan kanske bli startskottet för ett hälsosammare leverne. Ja, jag vet inte. Betyder det att jag bara lurar mig själv? Ja, kanske. Har dock lovat att gå på Zumba. Kan ett Zumba-pass uppväga alla andra samtliga dåliga vanor? Ja, kanske kan jag intala mig själv det så att jag tror på det. Eller trösta mig själv med det: ”jag har i alla fall tränat”. Arbetslaget har antagit regeln att vissa ovanor ej är godkända, kanske hjälper det ett anarkisthjärta som mitt.

Jag lever i ett odemokratiskt hem. Två mot en alltid. Gårdagens fotbollsmatch kan dock summeras som trivsam. Jag tittade nästan inte alls på reklamen -som för en gångs skull stod still- och distraherades inte av målvakt med hjälm eller springande gubbar med gula flaggor. Frågor så som: Hur mycket tjänar en sådan? Är det ett heltidjobb? Vad är det för reklam -digdeep.com? uteblev. Jag är förvånad. Eller kanske var jag bara trött. Hur som helst så var det en underhållande match och för en gångs skull såg jag som sagt bollen. Kan detta bli en ny vana? Ovana?

….som i en film, faktiskt….

M sa härom dagen att vårt liv ibland liknar en film. Jag skrattade högt. Sedan kom helgen. På lördag morgon hade alla roller fördelats och maktlöst insåg jag att vi inte fick välja vem eller vad vi ville vara, utan någon annan tog helt brutalt makten över oss och våra liv. Det finns knappast ord eller logik, utan det är mest en film som går runt, runt och runt. Samma hela tiden. Det är oförklarligt, orättvist och bara hemst. Jag skrattar inte längre.

Det som ger hopp är hjälterollen. Den som vet hur man bevarar ett liv. Hur man skyddar en vän. Han är något änglalikt, men det visste vi redan innan. Detta behövdes inte för att förtydliga det. När jag tänker på det, så har han funnits genom allt, i alla år. Det finns inte en stor stund där han inte funnit där, för oss, för älskade bror. Genom vått och torrt, genom glädje och sorg, genom liv och död. Jag tackar honom för det, denna världens underbaraste M. Du är den bästaste som finns…

Tack ni andra också, C & B, M, E, och all släkt och vänner. Tack för allt, för att ni finns där när vi behöver er.. Ni är otroliga!

…att våga vara hjälte…

När man flyger, så lyder instruktionen att man ska sätta mask på sig själv först och sedan hjälpa andra. Det är så i verkliga livet också, inte bara i nödsituationer. Man måste därmed vara hel i sig själv och våga ta sitt ansvar -ansvara för sig själv och andra. Jag äger därmed min del, och jag kan inte skylla på andra att någon annan inte “steppade up” och gjorde sig själv till hjälte. Jag har en del i det här.

Visst, vissa historier behöver hjältar, men det är ändå vi själva som måste offra något eller bara ge, ibland för att få något mer. Vi måste vårda oss själva, för att kunna göra andra till hjältar. Ibland behöver våra medmänniskor bara en liten polering eller en knuff och genast kan man se dem ur ett annat ljus. Genast kan de se sig själva ur ett annat ljus.

Det finns änglar också. Ni vet vilka jag pratar om. Det är dem som ser oss när vi egentligen inte vill bli sedda. Det är dem som tror på oss när vi inte själva gör det. Det är dem som motiverar oss till att göra bättre. Det är dem du vänder sig till när alla andra vägar blivit brända. Och det lustiga är, att de finns redan där väntades. De visste att du skulle komma -de väntade bara in dig…

Jag har en ängel i mitt rum..

Så då var det dags. Upp med alla lådor. Det är en blandning mellan förväntningar och ångest. Men nyfikenheten vinner alltid. Vilka överraskningar väntar mig från föregående år?  Vad kan jag ha köpt som fallit in i den dunkla glömskan? Jag menar givetvis julen, härligt nedpackad i ett par lådor.

Förväntningarna bygger på goda skratt med vänner under mysiga glögg-kvällar, som hos Gun & Stefan i fredags. En perfekt kväll med underhållning (Tack Scenario!), många skratt och gott att äta och dricka i goda vänners sällskap.  Ångesten har sitt ursprung i alla måsten, som att putsa fönster och att konstant spendera hela julaftonen i bilen. I år tar jag tag i allt det där – jag skiter i att putsa fönstren och jag tänker vara hemma på julafton. Inte en meter åker jag, så det så.

Efter några timmar så står hon där, ängeln i fönstret. Ute blåser full snöstorm, men inne är det varmt och mysigt. Stjärnorna lyser vackert och misströstan av att packa ner alla Buddhor uppvägs av allt ljus.  Sist upp är Leos TUBEN. Jag har köpte den i både svart och rött. I december använder vi den röda. Ja, tänk! Hunden har också julfint. Ja, efter lite fix, så är det jul åter igen.

Ja, då återstår bara utsidan. Först upp är att klä trappan och bocken i granris. Men idag är det fortfarande snöstorm så det får vänta…