Etikettarkiv | diary

Man får inte ett par nya fötter hur enkelt som helst…

Det finns inte mycket som slår känslan av att komma hem med ett par nya stövlar. Fötterna ska bära dig igenom hela livet, därav bör du ta hand om dem. Man får nämligen inte ett par nya fötter hur enkelt som helst. Mina är dessutom lite skeva, snarare platta kanske, och förtjänar därför det bästa. I dag har de därför fått ännu en ny bekantskap.

Uppe på ett av våra två små torg i 50-skyltarnas centrum ligger en alldeles underbar butik. Jag och en väninna brukar skoja om att dit ska man helst inte gå, för det går inte att komma tomhänt därifrån. Väninnan är själv butiksägare och har förståelse för hur en lockande skyltning görs, ändå handlar hon också där. Redan utifrån väcks ett starkt begär som förnuftigt signalerar vänd, VÄND, men det går bara inte. Känslan vinner varje gång. Ska jag tillägga att det inte är särskilt billigt?

Jag hade dock funderat på dessa stövlar en tid. Det var inte ett impulsköp. På den positiva noten så kan jag tillägga att man med åldern uppskattar kvalité och det går före mångköp i klassen tag tre -billigaste varan på köpet, för sällan håller dessa köp. Jag är dessutom te-drickare och det har kostat många toppar, mest av den billiga sorten. Dessa går knappt att tvätta och bekvämlighet är väl knappast att tala om, dock är de snygga för en kväll, och ibland räcker det. Billiga stövlar går man dock inte långt i, det kan jag lova. Att stå stadigt på jorden kan därför kräva en ny söt stövel. Så är det bara…

Annonser

If you Really Knew me

Barn är en gåva inte alla förunnat. Än så länge lånar jag barn. Det fungerar bra för mig, för då kan man lämna tillbaka dem. Jag lever fortfarande Sex and The City-life, men det är ett ämne som kanske kan fördjupas vid ett annat tillfälle. If you really knew me, I would want you to know that… Idag är jag nämligen något melankolisk. Lite trött dessutom, men det är väll ganska så väntat efter Nobelfest och ett underbart julbord. Knäck den klädkoden om ni kan!

Det bästa idag är att jag har fått utmärkelsen världens bästa barnvakt. HA! Det ni! Jag har myst med mosters älskling, världens goaste Charlie.  Att spendera tid med Charlie var vad jag behövde. Hon har så härlig fokus! Ett papper kan vara superspännande för att sedan bli katastrofalt tråkigt. Däremellan pendlar hon mellan pussar och massvis med skratt. Hon dansar gärna också! Idag har vi mest spelat Elton John och sjungit Imse Vimse Spindel. Här ser ni henne. Ja, det är en hon-Charlie!

Charlie föddes den 11 juli i år. Vi hade då väntat på henne länge. Hon skulle nämligen komma på midsommar. Min systers uppdrag var att föda och mitt uppdrag var att passa hunden. Vi tog båda våra uppdrag på djupaste allvar, skulle tro att jag fick det bästa uppdraget och Eja det viktigaste. Men hur som helst, kära syster Eja och Andreas fick Charlie. Och idag var hon min några timmar.

Om du verkligen kände mig, vad skulle du då behöva veta om mig? Vad vill jag att du ska veta om mig, för att du ska förstå mig? Jo, jag har funderat på det, eftersom jag såg If you Really Knew me på MTV. I programmet samlas ungdomar och arbetar med attitydförändringar. De har samtalsgrupper där de inleder med: If you really knew me, you would know that… och sedan ombeds varje person avslöja något om sig själv. Genom dessa samtal ges de möjligheten att se varandra för vad de är och lyssna till vilka rädslor de har.

Jag funderar dock på om bekräftelsen är överordnad förståelsen. Att kunna lyssna behöver inte innebära att förstå. Den empatiska förmågan kräver kanske förståelse, dock utan projiceringar. Den empatiska förmågan kräver inlevelse. Vad är skillnaden mellan förståelse och inlevelse? Du behöver inte ”walk a mile in my shoes”, eller?

If you really knew me, you would recognize this day as a very low day. Den är dyster, tung eller kanske mer melankolisk. Min nivå motsvarar min playlist för dagen. Den innehåller Pink Floyds Wish you Were Here, Hey You, The Moody Blues Nights in White Satin, NIN & Johnny Cash Hurt och Procol Harum A whiter shade of pale samt annat smått och gott från Hendrix och Zeppelin.

För att pigga upp mig själv har jag dessutom addat John Mayer, The Kinks och The Doors plus att jag dricker kaffe och äter choklad. Sen är det ju klart, eftersom jag i grunden är en optimist som tillfälligt lever i en svacka, så kan jag inte låta bli att skratta åt texten till Elenore, The Turtles;  

Elenore, gee I think you’re swell
And you really do me well
You’re my pride and joy, et cetera
Elenore, can I take the time
To ask you to speak your mind
Tell me that you love me better

PRICELESS! Att rimma ‘swell’ med ‘well’ i en mening som inleder med ‘gee’ och dessutom få in ett ‘et cetera’ är ju helt underbart!

Rätten att äga en Mini

För länge sedan gjorde jag slut med min Volvo. Den har servat mig väl. Men helt plötsligt så avtog min kärlek. Det var när den började förfalla, bit för bit. Friheten jag kände när vi först träffades, byttes ut mot tvekan. Den som alltid var så pålitlig hade helt plötsligt bytts ut till något annat, något osäkert. Så därmed gjorde jag slut. Vi bröt upp, min Volvo och jag.  

Kärleken till Mini har funnits länge. Det är bra med små bilar. Det är praktiskt. Jag drömde länge om en Bubbla, men jag har insett med åren att en Mini passar mina behov bättre. I samband med mitt uppbrott bestämde jag mig för Operation: Rätten att äga en Mini. Och det är den jag utövar nu.

Idag har jag gjort slut med ytterligare en Volvo. I protest mot rätten att äga en Mini har sambon kört hem en ny fin Volvo. Han har ersatt den med min gamla och den står på samma parkeringsplats. Den är toppmatad och därmed dubbelt så dyr som den Mini jag önskar och knappast miljövänlig. Den är dessutom alldeles förstor och man hör riktigt hur den propagerar för Villa, Vovve och Volvo med plats för barnstol. Det är en fyrhjulsdriven familjebil med ett jättelikt bagageutrymme.

Vad som kunde ha varit ett ömt kärleksmöte förbyttes snart till suckar. Vi kom på kant innan vi ens lärt känns varandra. Det var inga problem att starta bilen, men sedan gick det inte att få ur nyckeln när jag väl ville går ur och därmed låsa bilen. Det konstaterades att jag satt i nyckeln åt fel håll och nu sitter nyckeln fast i bilen. Hur kan det ens finnas ett rätt och ett fel håll när bilfaan startar ändå? Det kan inte vara en kvinna som designat den bilnyckeln….

Jag har tid på verkstaden klockan 8.00 imorgon. Idag har den dessutom i protest gett sig faan på att inte låta mig stänga vänster framdörr. Därför har jag nu dumpat ytterligare en Volvo. It’s finished. FINITO. It’s over, för att citera en gammal kärlek.

Finn ett fel

Finn ett fel…

Decembers intåg…

Härliga december!

Morgonen började med minus 22. Ja, -22. Kallt så in i bänken… Men det var en bra dag. Suss och jag pyntade och gjorde fint… Supernöjd! Sen följde trivsamt arbete med kollegior i andra arbetslag! Sedan drog jag igång ett larm och fick fart på kollegior som redan tagit kvällen.. Detta följdes av mötet med den livsfarliga hunden som Leo bara måste skälla på.. Så där lagom kul när det är halkigt ute. Men jag summerar dock promenaden som ytterst trivsam, eftersom Heleena var med!  När jag kom i från kylan skar jag mig i tummen på Vanish-burken.. Sedan krånglade kvällsarbetet -kunde inte fixa det jag lovat.. SORRY! Tänk att det blir så ibland.. Från superdag till supersurr.. Men kvällen avslutades på ett bra sätt -Pepp från Luis! Ja, tänka sig! Det man efterfrågar får man… Tack bästa Luis! YOU ROCK!

I kunskapens tjänst…

Jag vet inte om jag har nämnt det. Men jag har världens bästa elever! Att jag arbetar i kunskapens tjänst må vara sant, men sanningen är den att jag lär mig lika mycket, om inte mer. Trots att det bara är tisdag har denna veckan redan visat sig vara fylld av mycket. Det som sticker ut mest är vänskap och mod.

Vänskap är nog det finaste som finns. Det finns något vackert att se två vänner skratta så där hjärtligt så att det ekar i rummet. Något underbart över sinnesbilden av en sovande tjej mot en pojkes axel. Att lyssna på när de ger varandra råd, stöd och uppmuntran är inspirerande! Det får mig att minnas en svunnen tid. Jag har haft en sån där riktigt bra vän, Luis. Vi har gjort USA, och främst NYC tillsammans. Luis var länge min ”partner in love and crime” och jag tror att han kanske vet allt om mig. Luis och jag kunde prata om allt och sova på samma kudde utan problem. Luis var helt enkelt bäst! Världens bästa Luis!

Jag minns inte om jag lämnade kvar Luis i NYC eller om han redan åkt hem till sin tjej och Sverige innan mig, men det vi hade Luis och jag, det finns kvar där i NYC. Senast jag pratade med Luis, på telefon, var på min 25-årsdag. Sedan dess har vi bara chattat någon gång, men visst, vi har viss kontakt över nätet. Men det blir nog aldrig som det var då i USA. Men han är min vän för alltid, min bästaste Luis.

Mod är att stå upp för sig själv. Att stå upp för sina tankar i ett forum. Men mod är också att göra det som krävs, som att ta ansvar. I konversationer och diskussioner, ibland konflikter, vässa vi våra argument. Jag har alltid sagt att man bara ska ta de strider man kan vinna, men den vetskapen jag har idag gör att jag misstänker att jag inte positionerade mig rätt just då när jag myntade det uttrycket.

Ta bara de konflikter ni kan vinna, där vinsten är värd att strida för men stå alltid upp för det ni tror på. -Does this make sense? Ord kan vara värdeladdade och strid kan därför uppfattas som negativt, men i mitt sammanhang menar jag inte strid som i att ha en motståndare, för man får opponera sig men utan att trycka ned. Det krävs mod att vara sig själv och att stå upp för sig själv och sina tankar.

Här kommer the NYC Crew. Luis står strax bakom / bredvid mig.

Jag & Luis

Hur som helst, det var bara tankar.. Tankar om mod och vänskap. Har du också någon Luis? Saknar du din Luis lika mycket som jag saknar min?

Många kramar till er där ute! Framför allt till dig Luis!