Tag Archive | döden

Kära pappa far

När dina andetag försvann, uppstod tystnaden. Ditt skratt hörs inte längre, utan bara fragment. Det är inte alltid bilderna passar ihop. Det är inte alltid jag ser dig.

Dina goda råd minns jag. Men följer jag dem? Det är så ofta som du fattas oss. Jag har lärt mig att vi alla sörjer olika. Det finns en tid för nu och då. Ingen väg eller sorg blir den andra lik. Om jag saknar dig, vad gör då inte dina andra älskade barn. Om jag ibland behöver dig, hur mycket behöver då inte dem dig?

Din hand var kall och blå. Maskinen tystnade och endast syster ysters hulkande hördes när pipet plötsligt höll en jämn ton. Dina andetag avtog.

….som i en film, faktiskt….

M sa härom dagen att vårt liv ibland liknar en film. Jag skrattade högt. Sedan kom helgen. På lördag morgon hade alla roller fördelats och maktlöst insåg jag att vi inte fick välja vem eller vad vi ville vara, utan någon annan tog helt brutalt makten över oss och våra liv. Det finns knappast ord eller logik, utan det är mest en film som går runt, runt och runt. Samma hela tiden. Det är oförklarligt, orättvist och bara hemst. Jag skrattar inte längre.

Det som ger hopp är hjälterollen. Den som vet hur man bevarar ett liv. Hur man skyddar en vän. Han är något änglalikt, men det visste vi redan innan. Detta behövdes inte för att förtydliga det. När jag tänker på det, så har han funnits genom allt, i alla år. Det finns inte en stor stund där han inte funnit där, för oss, för älskade bror. Genom vått och torrt, genom glädje och sorg, genom liv och död. Jag tackar honom för det, denna världens underbaraste M. Du är den bästaste som finns…

Tack ni andra också, C & B, M, E, och all släkt och vänner. Tack för allt, för att ni finns där när vi behöver er.. Ni är otroliga!

Catmasters Nanaki

Lämna ditt bakomflutna före dig, säger Pumba  – kanske vore det något? Så här på årets sista dagar känns det som om det är dags att summera en del av årets händelser. Det första jag kommer på är att jag i år förlorade min älskade katt. Han hette Catmasters Nanaki och när han dog i somras var han 12 år gammal. Vi brukade kalla honom för Kinki.

Gör ni matematiken så kan ni räkna ut att jag inte varit i Sverige i tolv år, utan första gången jag träffade denna katt var när jag kom hem från USA. Nanaki var då redan två år. Jag kommer ihåg att han låg på trappan till mammas hus och jag hade aldrig tidigare skådat en sådan ful jättekatt! Han var ett charmtroll och vann mitt hjärta på direkten. Det hör till saken att min mamma hade en hel handfull av dessa katter, men ingen som Nanaki dock. 

Han var inte som vilken katt som helst: visst han var en raskatt, perser, utan han var världens coolaste perser. Han var kung här på gatan! Han vägrade halsband, var inte rädd för hundar och slog och jagade bort andra katter. Man fick inte lyfta honom och man fick endast kela med honom på hans villkor. Icke godkända försök belönades med bett, hugg och rivningar, gärna med samtliga fyra tassar och hårda bett samtidigt. Han hade verkligen jättetassar och världens vassaste tänder!

Det roliga var att man kunde ropa på honom precis som en hund, och han kom. Nanaki åt gärna mat hos grannkatterna, i deras hus och ur deras skålar. Han satt ibland i grannhuset och tittade på mig genom fönstret. Och ropade jag, så kom han hem givetvis. Han sov där det behagade honom och han kunde bryta sig in genom kattluckor, alla sorter, turligt nog uppskattade grannen detta.

Här ser ni honom som kattunge. Detta var på den tiden då han var avelskatt, men det har dock jag inte haft honom som, utan han har varit sällskap. Och vilket sällskap sedan!

Här poserar han med Leo och grannhunden. Blicken är bedjande : Snälla ta fotot för F-N och det fort. Jag får iväg från denna lilla ettriga Jack Russel! 

 

Okej, klart eller?

Nedan följer några av alla dessa sovställen han valt. Tyvärr hittade jag inte något foto på Nanaki sovandes i badrummets handfat. Han passade precis, fyllde väl upp till kanten!  Han sov där ofta, så jag borde ha massor av kort på det. Först upp är köksbordet:

Sedan en tupplur i posten. Han älskade resväskor också, så det fick man alltid dubbelkolla när man packade!

I grävmaskinen. Passande nog heter det bobcat.. 

Här nedan är han tagen på bar gärning sovande hos grannen på hennes vardagsrumsbord. Kan tillägga att hon har två hankatter som Nanaki inte kom överens med. ”Det kvittar la”, sa Nanaki och åt upp deras mat och tog sig sedan en tupplur.

Nybadad och blåst kille! Det gillade han.. =)

 

Ja, det var min härliga katt! Mammas lilla Kinki…

Att förlora

Att förlora någon kär är omskakande, förvirrande och omtumlande. Det är svårt när en familjemedlem går bort, men på något sätt är det ändå naturligt att ens föräldrar dör före en själv. Men man blir aldrig förberedd på att det faktiskt är så.

Trots att pappa far varit sjuk en länge tid, hade jag aldrig räknat med att han skulle dö. Allra minst att han skulle dö den där måndagen. Men lika sant som att löven faller och naturen skrudar om, lika oundviklig är döden. Det är så det är.

Det som är svårast är att det fanns så mycket mer att säga, så många mer samtal att ringa, så många mer fikastunder att ha, så många mer skratt att skratta. Pappa far ville verkligen leva. Han var inte redo att dö. Att himlen numera är en roligare plats är en klen tröst, för jag är inte redo att åka dit.

Trots alla dessa minnen, så känns dessa 25 år som något flyktigt, något kort. Allt flyter ihop till en ström av händelser, utan en direkt början men dock ett abrupt slut. Det finns inte längre någon logik. Det är bara tomt. Det är som om mannen i lupinerna aldrig fanns…