Tag Archive | drömmar

älska mig för den jag är…

Helgen har varit höga berg och veckan inleddes sedan med djupa dalar. De höga bergen består av skratt, konversationer, yra, goda vänner och Mr M. Veckans djupa dalar består mest av självplågeri och det är jag bra på. För mycket ledig tid kan göra så med mig. Då kan inte ens bloggen rädda mig. För de tankar jag tänker är alldeles för jobbiga för att skriva här. Då skulle dem nämligen befästas. Ibland är det svårt att älska mig för den jag är.

Till Mr M skrev jag härom dagen att ”Ibland så undrar jag om du verkligen ser mig för den jag är. Det kan vara så att du ser mig bättre än vad jag kanske tror. Jag har ofta en gruvande känsla inom mig. Det kan vara att inte räcka till, att inte duga, att inte vara bra nog. Det är som om att det vore ett spel och jag har redan för länge sedan passerat gå. Plötsligt får man kortet gå i fängelse, masken är därmed avtäckt och det enda man kan göra är att motvilligt gå med. Jag önskar ibland att jag vore lite starkare, lite snyggare, lite gladare, lite mer som något annat. Jag skulle då visserligen inte vara jag, men ibland måste man få önska”. Detta känns inte helt logiskt idag. För han finns där för mig precis som jag är. Mer uppmuntran kan nog vara svårt att få.

På yran nämnde en god vän att jag borde sluta skriva bra saker om pojkvännen, för det gör honom mer attraktiv för andra kvinnor. Jag skrattar åt tanken, men kanske är det sant? Trots att jag skrattade högljutt då så tänker jag fortfarande på det hon sa. Min reflektion av mitt liv utelämnar ju även Mr M. Men huruvida mina inlägg gör honom attraktiv för andra kvinnor, ja det bjuder jag på, för så bra är han och lämnar han mig för att jag gjort honom mer attraktiv, så gör han det. Jag fixar mig ändå. Jag levde innan honom och jag kommer att fortsätta göra det även om jag tvingas leva utan honom.

Idag är dock en bra dag. Jag älskar mig för den jag är. Jag har varit vaken länge och jag är ännu inte ovän med mig själv. Jag ska nog ta mig en tupplur och fundera på vad jag ska packa. Det  blev nämligen en resa till Turkiet i födelsedagspresent. Vi hade tänkt åka till Rhodos på söndag på hans födelsedag, men hastigt och lustigt hittade Mr M en annan resa och nu står istället Turkiet på menyn. Det blir spännande, för där har vi aldrig varit. Jag frågade igår ”ska vi ta och vara duktiga och ta reda på lite om Turkiet innan vi åker?” och Mr M svarade ”nee, det brukar inte riktigt vara vår grej”. Åhh, det är så sant , så sant! När vi kom till Girona så satte vi oss i bilen och sedan sa vi ”hmmm, vilket håll tror du Alicante ligger åt?”. Dublin likadant. Och London, jaa, samma sak… Åh se, det gick hur bra som helst!

 

en livslång romans? Ja, det var så det blev..

Den enda livslånga romansen man kan ha är med sig själv. Därför måste man vara noga med vad man säger till sitt jag. Mia Törnblom skriver att man ska säga bra saker till sig själv varje dag -och har man inget bra att säga, så ljug. Tillslut har man ljugit så länge att man själv tror på det! Jag tror att hon väljer ordet ljuga för att det låter lite fult, lite förbjudet. Att intala sig själv är kanske mer det ord jag fördrar -men visst, det andra har mer power för det får oss att tänka till. Det känns något otillåtet och därmed kanske också mer inbjudande.

Ibland har man siktat bland stjärnorna, ibland har man letat efter bad boy’en att förändra, man har sökt både när och fjärran -och ändå hamnar man alltid tillbaka där man startade, fast i en ny förbättrad version. Kanske skulle benämningen gå under en rastlös själ med mottot: det som kanske borde vara faktiskt aldrig blev och kanske var det så det skulle vara. Ja, det är så jag resonerar ständigt och jag vet inte om du ens förstår mina tankar. Det enklaste är att bara konstatera att det var så det blev.

Visst, man skapar sitt eget öde, men ändå kan man aldrig bortse ifrån alla de avstamp från andra vi snubblat över eller de steg vi varsamt lyfts över med handen hållande hårt i någon annans. På något sätt hittar man ändå alltid hem igen. Hur långt bort man än rymmer. Det är nog därför inte en slump att jag bor i pappa fars hem. Jag har hela tiden varit på väg dit; jag kanske inte bara vetat om det…”Where ever I lay my hat…”. Det var så cirkeln slöts för att sedan börja om på nytt, vad som än som ligger bakom. Det var så det blev.

De behov man har ändras med tiden. Utveckling leder till nya kunskaper och kräver därmed nya utmaningar. Visst kan man stanna upp och bara vara, men oftast är det då en inre utveckling av sig själv som sker. Det finns rörelse oavsett om man ligger sömnlös i en alldeles förstor säng eller i en alldeles förliten tom okänd bädd. Det finns kunskaper att vinna även om det kanske inte lockar och det finns lärdomar i allt oförklarligt som händer. Det kan föra människor närmare, men det kan också bli avbrottet på det som varit. Innan allt hamnar på plats känner man förvirring, men efter en tid, visst så konstaterar man; det var så det blev. Och känns det hopplöst så ljug, det är så det måste vara. Det finns en anledning till att det var så det blev.

dröm vs katastrof

Beslut – jag har funderat på detta med beslut. Både stora och små beslut. Man agerar och sedan väntar man på resultatet. Men då är ju redan allt förarbete gjort. Och det är förarbetet som faktiskt tar längst tid. Det är där man väger för- och nackdelar. Man bygger upp drömscenarion och man ser tänkbara katastrofer. Man värderar det man har och funderar på vad man kan få. Ibland byter man trygghet mot det okända. Ibland är det tvärt om. Det okända får får ge vika för stabilitet och kontinuitet. Nöjdheten kräver dock en balans mellan båda. Det är där man landar, där man stannar upp.

Har ni någon gång känt en sekund av tviel, just den där sekunden efter ett beslut är fattat? Jag hade några sådana beslut att ta igår. Ett ganska så stort och ett lite mindre. Det stora beslutet gjorde mig snurrig och illamående. Men det var dock ganska genomtänkt, men visst, baserat på mer känsla än förnuft, det måste jag nog erkänna. Det handlade om att kasta sig ut i det okända -ja, kanske till och med slänga sig ut – och jag bestämde mig för att chansa och våga. Så jag bara gjorde det – jag vågade för att vinna mer helt enkelt. Idag känns det beslutet underbart!

Det mindre beslutet handlade mer om ”trust-issues”. Och här bestämde jag mig för att lita på någon annan. Kanske lite åt det blåögda hållet, men jag beslöt mig även här för att chansa. -Det kanske nämligen kan vara så bra som det låter? Det kanske kan vara sant, även om det känns som något som mest kan beskrivas som overkligt? Ja, jag beslöt mig för att tro. Så jag tror. Jag hoppas på att drömmen blir sann. Det kanske faktiskt är mer än en dröm…

Men inte hopplös(t)…

Allt kanske inte är eller ser ut vad det kan vara. Nu ska jag vara mer ärlig än vad du kanske tål, men tyvärr är det bara så. Detta är ju mitt rum -A Room of My Own, och du får gärna komma med råd eller tankar men kom ihåg att jag är av den stöniga typen så jag går ju ändå min egna väg. Jag tänker inte vara medpassagerare längre. Jag tänker styra mina beslut med mer omsorg. Det är den ärligheten jag har lovat mig själv.

Ja, jag skriver för jag vill kanske att just du ska se mig, men mest vill jag bara se mig själv. Det här är min resa att hitta den jag är. Det här är mitt liv och därför ska jag uppfylla de önskningar jag har. Det är vad som krävs av mig för att jag ska vara lycklig.

Jag har inlett året med tunga beslut, byggda på tankar som kanske funnits men ändå inte kommit upp till ytan. Jag har bara fortsatt, slått bort och gått raskt vidare. Jag valde trygghet på bekostnad av någonting annat, för att det var vad jag behövde just då. Jag är tacksam för det. Det har varit bra. Det har varit roligt. Det kanske är något sent, men här kommer mina drömmar för året. Kanske inga resolutions, men det är ändå vad jag i mitt hjärta vet ska hända. Jag kanske är barnlös, huslös, billös, hundlös och ogift men jag har ändå drömmar som jag bara måste uppfylla i år. Det är inte hopplöst. Jag är inte utan hopp. Jag är inte hopplös. Jag vet att något väntar på mig där ute. Något som är menat för mig. Jag har sett det i stjärnorna, både här och i Egypten. Och jag visste att mina innersta önskningar blev hörda då nyårsraketerna small. Jag bara vet att det är så.  

If you really knew me, ja, vi har pratat om detta förut, you would know why I’m moving on. You would now that I am never married and that I have no kids, even though I perhaps wanted to. It never worked out that way and I couldn’t tell you why. I am moving on – because I think I might deserve another shot a life, don’t you think so too?

Första löftet ger jag till mina vänner och till mitt intresse för resor. I det liv jag levt har mina vänner inte prioriterats. Jag har alltid hittat en vän i en ny kontakt som på något sätt tilldelats mig i den värld jag varit. Något som jag i efterhand upptäckt är att mina riktiga gamla vänner har sällan ansett som värdefulla. Det är därför viktigt att jag vårdar de kontakter jag verkligen bryr mig om, för utan vänner har jag ingenting. Jag har alltid rest mycket, och i tvåsamheten fortsatte det. Det är aldrig lätt att vara ensam när man är två. Kan det till och med vara en större ensamhet? När jag träffar min blivande man -och ja, jag vet att det är så, är det därför viktigt att han priotriterar mig och mina intressen. Det är grunden för att jag ska må bra, för att jag ska förverkliga mig själv. Min blivande man – ja, det har jag sett i stjärnorna och jag såg i mitt inre hur mina önskningar uppfylldes medan nyårsraketer small. Jag vet att det är så. Det finns en familj menad även för mig.

Ett utav mina stora behov är att träffa vänner. Därför har jag inlett året med att förgylla min vardag med en resa. Jag ska träffa vänner jag inte sett på länge och har jag redan bokat resan. Det känns underbart! Det är människor som sett mig växa, sett mig göra misstag men som alltid har valt att se det vackra i mig. Även när jag själv misslyckas att göra så.

Den senaste tiden har jag fått ett otroligt stöd. Tack till alla er som ställt upp, när ni trodde att jag behövde en vän. Tack för att ni såg mig. Tack för att ni finns.

guldet blev till sand

Att vara ärlig mot sig själv är ibland det svåraste. Men ibland måste man bara ta itu med sånt som ligger och gror. Det är svårt. Det gör ont. Men det kanske ger något. Att ensam är stark har länge varit min filosofi -och nu är det det som är summan av allt. Det var inte så jag trodde det skulle bli, men det bara blev så. Alla drömmar som fanns, alla planer som smiddes föll ut och blev till ingenting. Ingenting är kanske hårt, men det är den tomhet jag känner. Jag fanns för att sedan försvinna ner i ett djupt svart hål. Och runt mig finns ingenting. Jag ville så mycket, men det blev så lite. Det blev till ingenting. Guldet blev på något sätt till sand.

När tårarna tar slut och hungern tar vid inleds ett komaliknande tillstånd. Men jag mår alldeles för dåligt för att vara stark och för att äta som jag borde. Det tar energi och huvudvärken är sövande. Men ändå kan jag inte sova. Ännu en sömnlös natt tar ut sin rätt och grubblandet känns bara förmycket. Jag trodde verkligen att jag hade mer kraft, mer vilja, men tyvärr är det inte så. Jag tror dock att detta är den enda lösningen, och jag har fått medhåll.

Att om definieringen av mig själv skulle kosta så mycket, ja, det trodde jag inte. Inte hade jag en blekaste aning att det var så det skulle bli. Jag hoppas dock på en bättre dag imorgon, nu när jag har stakat ut min väg. Nu när alla beslut är tagna. Jag vet vad som måste göras och nu gäller det att vara stark och bara göra det. Att jag blir förstådd för de val jag nu gör är stärkande och jag är tacksam för det. Jag måste tro på mina beslut. Jag måste vara ärlig mot mig själv.