Tag Archive | If you really knew me

..annorlunda är bra..

En älskad vän sa härom dagen att annorlunda är bra. Jag vågar nog påstå att annorlunda är underbart. Det var ju inte så här jag trodde det skulle bli, men jag vet att det var så här det blev för att det var menat att vara. Jag finns här och nu. I en positiv bemärkelse blev jag kallad knepig och jag frågar mig vad det betyder. Hur kan knepig vara något bra? Tillbaka sa jag att du är skum, för jag vet inte vad du tänker. Vissa människor kan man läsa bra, det är en fördel jag ofta har, men det syns inte när jag ser på dig vad du tänker. Men jag flätar in dig ändå -annorlunda är bra, eller hur?

Barndomens väg ekar emellanåt. Huset här drar till sig minnen. Drar till sig vänner och släktingar. Alla har vi vår historia. Och givetvis är vi alla pratglada och delar den. Jag har nog kanske inte alltid valt den enkla vägen. Min väg har dessutom kantats av karaktärer som inte heller valt enkla vägar. Man drar till sig det man behöver antar jag, med det undantag att när jag växte upp, så valde andra åt mig. Visst är det så att jag egentligen inte hade något val, utan livet vi levde blev som det blev. Det blev sammanflätat. I alla bemärkelser av detta ord. Och visst, några föll bort på vägen.

If you really knew me or if you know me, så vet du vad jag pratar om. Jag minns ibland mer än andra, för det är så jag såg det, det är min historia, men ändå så minns jag oftast ingenting. Det mesta har jag förträngt. Både bra och dåliga saker. Men hur vet man egentligen vad som är dåligt? -det är ju bara summan av allt och det har lett upp till den plats där jag står just nu. Det skulle jag aldrig kalla dåligt. Igen, det är så det blev. Det finns bilder. Det finns glada minnen. Från allas vinklar, kanter och håll. Alla vi som är sammanflätade. Själv flätar jag lite till. Det är ju så det är, så som jag växt upp, så som jag gör. Jag är präglad av mitt ursprung, hur långt jag än rymt ifrån det.

För er familjeteoretiker som endast räknar kärnfamiljen som familj har nog inte gått en meter i  mina skor. Och det är sorgligt, för ni vet i så fall inte vad ni har missat. Syster yster sa härom dagen att vi lika gärna kunde ha varit helsyskon, för vad är skillnaden egentligen? Vi tänkte och fann ingen. Vi fann bara varandra och den tid vi levt ihop. Vi fann bara vägen där som har lett till att vi finns närmare varandra än vad vi någonsin varit. Och visst, med vår stora kärlek så är familjen större. Vi släpper sällan våra familjemedlemar, och gör vi det, så brukar de ändå hitta sin väg tillbaka till oss. På ett sätt eller ett annat. Hur långt vi än färdas så kommer vi ändå närmare varandra, på ett eller annat sätt.

Nu sitter jag i ett rum fullt av skivor. Hela livet finns här samlade i backar från bryggeriet. Andras liv också -kanske allas liv? När pappa far dog gjorde vi det som andra prioritet att de skulle finnas kvar, första var att älskade bror skulle få bo kvar här. Det var pappas stora önskan. Tänk att jag finns här nu också, det hade han aldrig trott. Men jag hade ringt hit ändå, precis som jag gjorde den dagen då jag verkligen behövde. Jag har dock ibland kallat skivorna en börda,  jag sa att de tog plats och att de kanske borde hitta ett nytt hem, men ju mer tid jag spenderar med dessa skivor minns jag det som var. Jag minns allt bra. Det finns där. Bland titlar, backar och hyllor. Hela livet och det som komma skall. De är därmed en gåva. Annorlunda är bra.

Smack you awake

”The only thing more unthinkable than leaving was staying; the only thing more impossible than staying was leaving. I didn’t want to destroy anything or anybody. I just wanted to slip quietly out the back door, without causing any fuss or consequences, and then not stop running until I reached Greenland.”  
 
Jag vaknade och kände mig ensam. Ja, då ska du också vara ensam. Det är mänskligt och det är bara att ta in ensamheten och känna den. Fundera på var den kommer ifrån. Fundera på hur du ska ta dig ur den. Sitta och bara känna ensamheten. Det kan vara lätt att skylla den på andra, men det är faktiskt så att det är jag själv som styr mitt egna livsöde. Det är jag som måste fixa mig, kanske också du som måste fixa dig, och sedan kanske vi kan mötas där någonstans på vägen.
….
Allt är inte vad det ser ut att vara. Det finns djup, djupare än de djupaste vatten. Drömmar högre än de högsta berg. Det vi byggt upp saknade inte botten på något sätt, men fokus var på det vi byggde snarare än på personerna som byggde. ”In desperate love, we always invent the characters of our partners, demanding they be what we need of them, and then feeling devastated when they refuse to perform the role we created in the first place.”
 
Visst finns det flera bottnar i det hela. Att leva med någon innebär delat ansvar. ”It’s still two human beings trying to get along, so it’s going to be complicated. And love is always complicated. But humans must try to love each other, darling. We must get our hearts broken sometimes. This is a good sign, having a broken heart. It means we have tried for something.” Komplicerat ja, men brustet hjärta? Nej. Brustna drömmar snarare…
 
Har ni sett Arga Snickaren? Det kan kännas fånigt att göra den jämförelsen, men det finns faktiskt många likheter. Jag kan se paralleller till mitt liv och mina egna tankevärld. Jag vet att vi gjorde det vi trodde var rätt, det tvivlar jag inte på. Men jag tror inte att vi insåg vad det kostade. Har vi gjort det ännu? 
 
Ibland kanske man måste tappa balansen för att kunna leva balanserat. Ibland måste man gå över på andra sidan för att få gå i solen. Att vara ifrån varandra och att separera kan vara det som krävs. Om vi verkligen vill. Om vi verkligen vill göra det som krävs… Frågan är om du vill följa mig… Om du verkligen vill gå bredvid min sida… It has to be done for all the right reasons.
 
”People think a soulmate is your perfect fit, and that’s what everyone wants. But a true soulmate is a mirror, the person who shows you everything that is holding you back, the person who brings you to your own attention so you can change your life. A true soulmate is probably the most important person you´ll ever meet, because they tear down your walls and smack you awake. But to live with a soulmate forever? Nah, to painfull. Soulmates, they come in to your life just to reveal another layer of yourself to you, and then leave.” 
 
Quotes from Eat, Love, Pray by Elizabeth Gilbert 

Men inte hopplös(t)…

Allt kanske inte är eller ser ut vad det kan vara. Nu ska jag vara mer ärlig än vad du kanske tål, men tyvärr är det bara så. Detta är ju mitt rum -A Room of My Own, och du får gärna komma med råd eller tankar men kom ihåg att jag är av den stöniga typen så jag går ju ändå min egna väg. Jag tänker inte vara medpassagerare längre. Jag tänker styra mina beslut med mer omsorg. Det är den ärligheten jag har lovat mig själv.

Ja, jag skriver för jag vill kanske att just du ska se mig, men mest vill jag bara se mig själv. Det här är min resa att hitta den jag är. Det här är mitt liv och därför ska jag uppfylla de önskningar jag har. Det är vad som krävs av mig för att jag ska vara lycklig.

Jag har inlett året med tunga beslut, byggda på tankar som kanske funnits men ändå inte kommit upp till ytan. Jag har bara fortsatt, slått bort och gått raskt vidare. Jag valde trygghet på bekostnad av någonting annat, för att det var vad jag behövde just då. Jag är tacksam för det. Det har varit bra. Det har varit roligt. Det kanske är något sent, men här kommer mina drömmar för året. Kanske inga resolutions, men det är ändå vad jag i mitt hjärta vet ska hända. Jag kanske är barnlös, huslös, billös, hundlös och ogift men jag har ändå drömmar som jag bara måste uppfylla i år. Det är inte hopplöst. Jag är inte utan hopp. Jag är inte hopplös. Jag vet att något väntar på mig där ute. Något som är menat för mig. Jag har sett det i stjärnorna, både här och i Egypten. Och jag visste att mina innersta önskningar blev hörda då nyårsraketerna small. Jag bara vet att det är så.  

If you really knew me, ja, vi har pratat om detta förut, you would know why I’m moving on. You would now that I am never married and that I have no kids, even though I perhaps wanted to. It never worked out that way and I couldn’t tell you why. I am moving on – because I think I might deserve another shot a life, don’t you think so too?

Första löftet ger jag till mina vänner och till mitt intresse för resor. I det liv jag levt har mina vänner inte prioriterats. Jag har alltid hittat en vän i en ny kontakt som på något sätt tilldelats mig i den värld jag varit. Något som jag i efterhand upptäckt är att mina riktiga gamla vänner har sällan ansett som värdefulla. Det är därför viktigt att jag vårdar de kontakter jag verkligen bryr mig om, för utan vänner har jag ingenting. Jag har alltid rest mycket, och i tvåsamheten fortsatte det. Det är aldrig lätt att vara ensam när man är två. Kan det till och med vara en större ensamhet? När jag träffar min blivande man -och ja, jag vet att det är så, är det därför viktigt att han priotriterar mig och mina intressen. Det är grunden för att jag ska må bra, för att jag ska förverkliga mig själv. Min blivande man – ja, det har jag sett i stjärnorna och jag såg i mitt inre hur mina önskningar uppfylldes medan nyårsraketer small. Jag vet att det är så. Det finns en familj menad även för mig.

Ett utav mina stora behov är att träffa vänner. Därför har jag inlett året med att förgylla min vardag med en resa. Jag ska träffa vänner jag inte sett på länge och har jag redan bokat resan. Det känns underbart! Det är människor som sett mig växa, sett mig göra misstag men som alltid har valt att se det vackra i mig. Även när jag själv misslyckas att göra så.

Den senaste tiden har jag fått ett otroligt stöd. Tack till alla er som ställt upp, när ni trodde att jag behövde en vän. Tack för att ni såg mig. Tack för att ni finns.

guldet blev till sand

Att vara ärlig mot sig själv är ibland det svåraste. Men ibland måste man bara ta itu med sånt som ligger och gror. Det är svårt. Det gör ont. Men det kanske ger något. Att ensam är stark har länge varit min filosofi -och nu är det det som är summan av allt. Det var inte så jag trodde det skulle bli, men det bara blev så. Alla drömmar som fanns, alla planer som smiddes föll ut och blev till ingenting. Ingenting är kanske hårt, men det är den tomhet jag känner. Jag fanns för att sedan försvinna ner i ett djupt svart hål. Och runt mig finns ingenting. Jag ville så mycket, men det blev så lite. Det blev till ingenting. Guldet blev på något sätt till sand.

När tårarna tar slut och hungern tar vid inleds ett komaliknande tillstånd. Men jag mår alldeles för dåligt för att vara stark och för att äta som jag borde. Det tar energi och huvudvärken är sövande. Men ändå kan jag inte sova. Ännu en sömnlös natt tar ut sin rätt och grubblandet känns bara förmycket. Jag trodde verkligen att jag hade mer kraft, mer vilja, men tyvärr är det inte så. Jag tror dock att detta är den enda lösningen, och jag har fått medhåll.

Att om definieringen av mig själv skulle kosta så mycket, ja, det trodde jag inte. Inte hade jag en blekaste aning att det var så det skulle bli. Jag hoppas dock på en bättre dag imorgon, nu när jag har stakat ut min väg. Nu när alla beslut är tagna. Jag vet vad som måste göras och nu gäller det att vara stark och bara göra det. Att jag blir förstådd för de val jag nu gör är stärkande och jag är tacksam för det. Jag måste tro på mina beslut. Jag måste vara ärlig mot mig själv.

The Path I have Chosen

Jag har blivit lovad mer än jag egentligen kunde få. Jag har sett mer än vad jag kanske borde. Och jag har möjligtvis glömt mer än vad som som faktiskt har stannat kvar. Ibland kommer bilder som jag egentligen inte trodde fanns. Bilder, ibland utan sammanhang eller innebörd. Det är bara bilder, men på något sätt blir de summan av den jag är idag.

”I am nothing special; of this I am sure. I am a common man with common thoughts, and I’ve led a common life. There are no monuments dedicated to me and my name will soon be forgotten, but I’ve loved another with all my heart and soul, and to me, this has always been enough”.

”The romantics would call this a love story, the cynics would call it a tragedy. In my mind it’s a little bit of both, and no matter how you choose to view it in the end, it does not change the fact that it involves a great deal of my life and the path I have chosen to follow”.

Alla kärlekshistorier har inte ett gott slut -är det därför vi ständigt söker efter nya? Någonstans mellan dröm och verklighet funderar jag på om det kanske var så att just jag räddade ditt liv. Du frågar mig hur jag mår. Men minns du vad, det var inte mina fötter som svävade där ovan golvet, utan det var jag som höll i ljusstaken och därför frågar jag dig, hur mår du?

Det är lika klart idag som då, fast det finns inte där så ofta. Nästan aldrig faktiskt. I stunden så hör jag hur livet rinner ur dig, hur luften försvinner och hur din röst förvandlas till ett väsande. Jag öppnar dörren med kraft. Du är blå med hans händer kring din hals. Det finns mer, mycket mer, men det räcker så just för idag. Bildernas berättelse är därmed slut.

”Start at the beginning, go through to the end and then stop”, säger The Red Queen till Alice i Underlandet. Att börja från början är givetvis det självklara stället att börja skriva på, men ändå börjar jag sällan från början. Jag finns ju redan mitt i.

”I have no complaints about about my path and the places it has taken me; enough complaints to fill a circus tent about other things, maybe, but the path I’ve chosen has always been the right one, and I wouldn’t have had it any other way”.

Jag står stadigt där jag står. Räddade jag ditt liv? Jag vet inte. Att du lever är dock viktigast, vännen min. Jag avslutar med ytterligare ett citat från Alice i Underlandet:

– ”Vill du vara snäll och tala om för mig vilken väg jag ska ta härifrån?”
– ”Det beror på vart du vill komma” svarade katten.
– ”Det spelar inte så stor roll…”, sa Alice.
– ”Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar”, sa katten.
– ”…så länge som jag kommer NÅGONSTANS”, fortsatte Alice.
– ”Åh, det kommer du att göra”, sa katten, ”bara du går tillräckligt långt”.

(Extracts from The Notebook written by Nicholas Sparks)

If you Really Knew me

Barn är en gåva inte alla förunnat. Än så länge lånar jag barn. Det fungerar bra för mig, för då kan man lämna tillbaka dem. Jag lever fortfarande Sex and The City-life, men det är ett ämne som kanske kan fördjupas vid ett annat tillfälle. If you really knew me, I would want you to know that… Idag är jag nämligen något melankolisk. Lite trött dessutom, men det är väll ganska så väntat efter Nobelfest och ett underbart julbord. Knäck den klädkoden om ni kan!

Det bästa idag är att jag har fått utmärkelsen världens bästa barnvakt. HA! Det ni! Jag har myst med mosters älskling, världens goaste Charlie.  Att spendera tid med Charlie var vad jag behövde. Hon har så härlig fokus! Ett papper kan vara superspännande för att sedan bli katastrofalt tråkigt. Däremellan pendlar hon mellan pussar och massvis med skratt. Hon dansar gärna också! Idag har vi mest spelat Elton John och sjungit Imse Vimse Spindel. Här ser ni henne. Ja, det är en hon-Charlie!

Charlie föddes den 11 juli i år. Vi hade då väntat på henne länge. Hon skulle nämligen komma på midsommar. Min systers uppdrag var att föda och mitt uppdrag var att passa hunden. Vi tog båda våra uppdrag på djupaste allvar, skulle tro att jag fick det bästa uppdraget och Eja det viktigaste. Men hur som helst, kära syster Eja och Andreas fick Charlie. Och idag var hon min några timmar.

Om du verkligen kände mig, vad skulle du då behöva veta om mig? Vad vill jag att du ska veta om mig, för att du ska förstå mig? Jo, jag har funderat på det, eftersom jag såg If you Really Knew me på MTV. I programmet samlas ungdomar och arbetar med attitydförändringar. De har samtalsgrupper där de inleder med: If you really knew me, you would know that… och sedan ombeds varje person avslöja något om sig själv. Genom dessa samtal ges de möjligheten att se varandra för vad de är och lyssna till vilka rädslor de har.

Jag funderar dock på om bekräftelsen är överordnad förståelsen. Att kunna lyssna behöver inte innebära att förstå. Den empatiska förmågan kräver kanske förståelse, dock utan projiceringar. Den empatiska förmågan kräver inlevelse. Vad är skillnaden mellan förståelse och inlevelse? Du behöver inte ”walk a mile in my shoes”, eller?

If you really knew me, you would recognize this day as a very low day. Den är dyster, tung eller kanske mer melankolisk. Min nivå motsvarar min playlist för dagen. Den innehåller Pink Floyds Wish you Were Here, Hey You, The Moody Blues Nights in White Satin, NIN & Johnny Cash Hurt och Procol Harum A whiter shade of pale samt annat smått och gott från Hendrix och Zeppelin.

För att pigga upp mig själv har jag dessutom addat John Mayer, The Kinks och The Doors plus att jag dricker kaffe och äter choklad. Sen är det ju klart, eftersom jag i grunden är en optimist som tillfälligt lever i en svacka, så kan jag inte låta bli att skratta åt texten till Elenore, The Turtles;  

Elenore, gee I think you’re swell
And you really do me well
You’re my pride and joy, et cetera
Elenore, can I take the time
To ask you to speak your mind
Tell me that you love me better

PRICELESS! Att rimma ‘swell’ med ‘well’ i en mening som inleder med ‘gee’ och dessutom få in ett ‘et cetera’ är ju helt underbart!