Etikettarkiv | Känslor

Ett oväntat möte den 28 januari 2011

Eftersom Mr M fyller år gör jag här något av en hyllning till honom, eller kanske mer till oss, Mr M och jag. Tänk att man kan ragga som Frihetsgudinnan? Ja, det går! I samband med en personalfest på jobbet avslutade jag kvällen med ett oväntat möte. Det var den 28 januari i år och det skedde hemma i huset i backen. Jag hade varit på vinprovning med trevliga arbetskamrater, jag som inte är särskilt förtjust i vin, och plötsligt hemma i soffan fanns där Mr M. Vi hade suttit i soffan förut, men inte på samma sätt som då. Det var helt oväntat, så jag ”skyller” på honom och han ”skyller” på Captain Morgan. Ja, nu ska vi köpa en gemensam soffa. Varför har man då memorerat datumet? Jo, det är enkelt. För den natten blev älskade bror brutalt misshandlad här hemma i sin säng, därmed en kväll att minnas på alla sätt och vis. På både gott och ont.


Som sagt, det var en riktigt trevlig kväll som tyvärr avslutades på ett alldeles förfärligt sätt. Det ligger bakom oss nu, med endast rätten som väntar. Det fanns mycket som hände och vill ni läsa mer om det så kan ni kolla  ” som i en film, faktiskt”.    Man kan fråga sig varför Mr M röker på bilderna, men jag och älskade bror gjorde ju det, så jag antar att han ville göra sig till. Jag minns att jag släckte hans cigg och sa att ”söta pojkar får inte röka, speciellt inte om dem inte gör det annars”. Vi åt pizza dagen efter medan älskade bror pendlade mellan sjukhus, ambulanser och sängläge. Det var en tuff tid.

Mr M åkte sedan till tjänst i Försvarsmakten, men efter allt som hade hänt gjorde det att ingen av oss mådde bra, varken älskade bror, Mr M eller jag. Efter tio långa dagar kom han äntligen hem igen och livet började om, även om det skulle dröja för älskade bror att ha ork att flytta hem till oss igen. I The Chef Returns kan ni läsa om Mr M’s återkomst. Jag hade då läst ett blogginlägg om scones och gav sken åt tanken att kanske Mr M kunde baka scones eftersom det är så gott med nybakat bröd. Det första han sa när han kom hem var ”så jag ska baka scones alltså”, och vet ni vad, det har han faktiskt gjort.

I slutet av februari åkte jag till England. Det var en resa jag planerat sedan tidigare. Efter några dagar där insåg jag att det var konstigt att sova själv, så givetvis fick han komma med till England. Han ville så gärna åka The London Eye, men jag är skeptisk till höjder, men nu har jag bestämt mig, så nästa gång vi är i London så får det bli The London Eye, så är det bara. Madame Tussauds var också ett önskemål, men det har vi ju gjort i Dublin, så det kanske räcker.. Ja, vi får se vad framtiden har att erbjuda!

Mars månad bestod av en hel del fest med både nya och gamla bekanta. Vi hade roligt, drack och sjöng. Vi spelade mycket kort och däremellan såg vi på fotboll. Vi lagade också ofta mat och höll oss mest i huset i backen faktiskt. Det var en härlig tid!

I april någon gång så kändes det att man inte längre var singel. Det började bli komplicerat att prata med folk då vi bara var ”vänner”, så en kväll efter att jag varit hos en god väninna, Heleena, så var vi överens om att vi var ihop. Det var precis innan älskade brors födelsedag. Det befästes sedan på något sätt genom ändrandet av ”relationship status” på Facebook. Vi åkte sedan till Spanien som pojkvän och flickvän -en alldeles underbar resa!

Vad är då det bästa med Mr M? Jo, mycket. Han är alltid glad, snäll och ödmjuk. Han är väldigt omhändertagande, och jag antar att det är därför han är så populär inom vården. Han gillar närhet, som att sova tätt intill mig (bara det inte är för varmt) och vi duschar nästan alltid tillsammans. Han skickar alltid gulliga sms. Det är han oerhört bra på och jag hoppas att han aldrig slutar göra det. Vi kramas och pussas ofta, och det är något som jag tycker mycket om. Han är bra på att laga mat och gillar faktiskt att ställa till med fest och piff. Det är han bra på. Han är en riktig gottegris. Han gillar dessutom rosa drinkar och dricker helst cider, vilket är helt normalt på Irland. Älskade bror brukar säga att ”det är tvärt om i ert förhållande”. Det ligger något i det då jag är äldst, tjänar mer och gillar öl. Hur som helst, där har ni det. Nu måste jag verkligen packa för födelsedagskillen och jag åker till Turkiet om bara några timmar. Kram på er!

Sötnosen äter frukost i Dublin!

upp och ned, mycket och lite, friend or foe…

Livet kan vara berg och djupa dalar. En god vän nämnde igår att jag verkade lycklig. Ja, det är jag nog. Livet är underbart. Jag är dock gruvande till min natur. Jag tycker om att observera, lyssna och fundera. Jag gillar dessutom att diskutera. Ibland samma sak flera gånger. Jag vill få fram bästa möjliga lösning. Som kvinna är man dock sin värsta fiende. Det finns ingen som ger mig mer kritik än jag själv, hur destruktivt det än kan vara.

Det ter sig även likadant i det mest vardagliga, man kan flyga högt för att sedan störta raskt, ibland rakt ned. I sökandet efter lägenhet kammade vi hem noll, men plötsligt finns det flera intressanta objekt. Mer att välja mellan, innebär också  mer att ta i åtanke. Man måste grubbla lite alltså. Detta är tyvärr min sämsta sida. Jag kan vrida och väna på allt tills det blir intet kvar. Ibland kan jag ta hela vägen runt, men ändå vara på samma plats där jag började.

Ibland får man lite för mycket information och ibland vill man ut med lite för mycket information. Det jag kan tycka vara den bästa nyheten, kan tas emot som  ”ja ha, än sen då”. Det är inte alltid jag omger mig av människor med samma behov. Jag är ofta min värsta fiende. På engelska kallar man det friend or foe. Inte för att det på något sätt gör mig olycklig, men ändå, det är dock motsatsen till att vara lycklig.

Kanske kräver man för mycket av livet, men åhh andra sida, varför inte? Den här tiden i huset har varit livsdefinierande. Det har varit en tid då vi tvingats vara kreativa, samtidigt en tid med mycket kärlek och många skratt. Mr M och jag har stundvis tillsammans rymt härifrån, och det är inte många dagar då jag faktiskt stått på egna ben och gjort något själv. Mina intressen ryms liksom inte här. Jag har bloggen, men allt det andra står liksom på halt i väntan på att få blomstra i den nya lyan.

Att leva med älskade bror har varit underbart, men samtidigt vet jag att han behöver stå på egna ben. Det är dags för honom att ta ytterligare ett steg ut i vuxenvärlden. Missförstå mig inte, för han har stigit upp tidigt och arbetat och tjänat egna pengar sedan han var 15, men just det där med egen space. Ja, ni vet nog alla vad jag talar om.

Tal på kreativitet, härom lördagen träffade jag en väninna för lunch uppe vid slussarna. Vi hade haft en underbar dag. Ni vet, vi ville har fisksoppa och vitlöksbröd! Väl hemma väntade något spännande. När jag kom hem hade grabbarna tagit ut en filt och av skor, mobiltelefoner, snusdosor och någon flaska skapat sig en egen airhockeyplan. Håll till godo!

Sorry älskling, det råkade bara bli så att det blev bild när han gjorde mål!

en livslång romans? Ja, det var så det blev..

Den enda livslånga romansen man kan ha är med sig själv. Därför måste man vara noga med vad man säger till sitt jag. Mia Törnblom skriver att man ska säga bra saker till sig själv varje dag -och har man inget bra att säga, så ljug. Tillslut har man ljugit så länge att man själv tror på det! Jag tror att hon väljer ordet ljuga för att det låter lite fult, lite förbjudet. Att intala sig själv är kanske mer det ord jag fördrar -men visst, det andra har mer power för det får oss att tänka till. Det känns något otillåtet och därmed kanske också mer inbjudande.

Ibland har man siktat bland stjärnorna, ibland har man letat efter bad boy’en att förändra, man har sökt både när och fjärran -och ändå hamnar man alltid tillbaka där man startade, fast i en ny förbättrad version. Kanske skulle benämningen gå under en rastlös själ med mottot: det som kanske borde vara faktiskt aldrig blev och kanske var det så det skulle vara. Ja, det är så jag resonerar ständigt och jag vet inte om du ens förstår mina tankar. Det enklaste är att bara konstatera att det var så det blev.

Visst, man skapar sitt eget öde, men ändå kan man aldrig bortse ifrån alla de avstamp från andra vi snubblat över eller de steg vi varsamt lyfts över med handen hållande hårt i någon annans. På något sätt hittar man ändå alltid hem igen. Hur långt bort man än rymmer. Det är nog därför inte en slump att jag bor i pappa fars hem. Jag har hela tiden varit på väg dit; jag kanske inte bara vetat om det…”Where ever I lay my hat…”. Det var så cirkeln slöts för att sedan börja om på nytt, vad som än som ligger bakom. Det var så det blev.

De behov man har ändras med tiden. Utveckling leder till nya kunskaper och kräver därmed nya utmaningar. Visst kan man stanna upp och bara vara, men oftast är det då en inre utveckling av sig själv som sker. Det finns rörelse oavsett om man ligger sömnlös i en alldeles förstor säng eller i en alldeles förliten tom okänd bädd. Det finns kunskaper att vinna även om det kanske inte lockar och det finns lärdomar i allt oförklarligt som händer. Det kan föra människor närmare, men det kan också bli avbrottet på det som varit. Innan allt hamnar på plats känner man förvirring, men efter en tid, visst så konstaterar man; det var så det blev. Och känns det hopplöst så ljug, det är så det måste vara. Det finns en anledning till att det var så det blev.

livet från andra sidan

Från att plötsligt ha sett livet från andra sidan, känns det som om det inte går att komma längre ned. Fast ändå högre än förut. What goes up must come down, och vi siktar högre än förut. Det gäller bara att alla får följa med, att gå hel ur det här är det yttersta målet, för alla inblandade. Livet blir inte mer värdefullt än så här. Från att ha hittat där jag aldrig förr letat, från att ha funnit där det borde vara förbjudet, från att ha upplevt något som förändrar både kropp och själ står jag något mörbultad, något förbannad men ändå hoppfull.

Att stirra döden i vitögat, att brottas med idioti, får mig att fundera -vad kan vara värre än det här? Det är lugnet efter stormen och huset är blott en skugga av sitt forna jag. Skratten har tystnat, själen är utslagen och de knarrande golvplattorna ger av ett skrämmande ljud snarare än det välbekanta.  Jag tvättar med vanish, skrubbar med klorin och putsar med Ajax -allt ska bort, allt ska ut. Damm och blod -allt ska bort, endast det familjära har rätt att stanna kvar.

Smack you awake

”The only thing more unthinkable than leaving was staying; the only thing more impossible than staying was leaving. I didn’t want to destroy anything or anybody. I just wanted to slip quietly out the back door, without causing any fuss or consequences, and then not stop running until I reached Greenland.”  
 
Jag vaknade och kände mig ensam. Ja, då ska du också vara ensam. Det är mänskligt och det är bara att ta in ensamheten och känna den. Fundera på var den kommer ifrån. Fundera på hur du ska ta dig ur den. Sitta och bara känna ensamheten. Det kan vara lätt att skylla den på andra, men det är faktiskt så att det är jag själv som styr mitt egna livsöde. Det är jag som måste fixa mig, kanske också du som måste fixa dig, och sedan kanske vi kan mötas där någonstans på vägen.
….
Allt är inte vad det ser ut att vara. Det finns djup, djupare än de djupaste vatten. Drömmar högre än de högsta berg. Det vi byggt upp saknade inte botten på något sätt, men fokus var på det vi byggde snarare än på personerna som byggde. ”In desperate love, we always invent the characters of our partners, demanding they be what we need of them, and then feeling devastated when they refuse to perform the role we created in the first place.”
 
Visst finns det flera bottnar i det hela. Att leva med någon innebär delat ansvar. ”It’s still two human beings trying to get along, so it’s going to be complicated. And love is always complicated. But humans must try to love each other, darling. We must get our hearts broken sometimes. This is a good sign, having a broken heart. It means we have tried for something.” Komplicerat ja, men brustet hjärta? Nej. Brustna drömmar snarare…
 
Har ni sett Arga Snickaren? Det kan kännas fånigt att göra den jämförelsen, men det finns faktiskt många likheter. Jag kan se paralleller till mitt liv och mina egna tankevärld. Jag vet att vi gjorde det vi trodde var rätt, det tvivlar jag inte på. Men jag tror inte att vi insåg vad det kostade. Har vi gjort det ännu? 
 
Ibland kanske man måste tappa balansen för att kunna leva balanserat. Ibland måste man gå över på andra sidan för att få gå i solen. Att vara ifrån varandra och att separera kan vara det som krävs. Om vi verkligen vill. Om vi verkligen vill göra det som krävs… Frågan är om du vill följa mig… Om du verkligen vill gå bredvid min sida… It has to be done for all the right reasons.
 
”People think a soulmate is your perfect fit, and that’s what everyone wants. But a true soulmate is a mirror, the person who shows you everything that is holding you back, the person who brings you to your own attention so you can change your life. A true soulmate is probably the most important person you´ll ever meet, because they tear down your walls and smack you awake. But to live with a soulmate forever? Nah, to painfull. Soulmates, they come in to your life just to reveal another layer of yourself to you, and then leave.” 
 
Quotes from Eat, Love, Pray by Elizabeth Gilbert 

…guld och grön ängar…

Att förlora sig själv är något som sker gradvis. När insikten kommer att jag inte längre finns svarar jag med att utföra handlingar som kan tyckas absurda. Kanske är de ett rop på hjälp. Kommunikation hade varit en lösning, men det visste vi inte då. Det var inte det som fanns att tillgå. Det fanns inte kraft att hitta en lösning.

Jag har gråtit varje dag i flera månader. Tårarna har inte tagit slut. Förlusten av en anhörig har en viss del av alla tårar, men den är inte hela sanningen, hela svaret på detta öde. Att hitta mig själv och att samtidigt vårda det jag faktiskt har blir mitt nästa uppdrag. Och jag har funnit starkt stöd för det. Jag siktar mot guld och gröna ängar..

Jag har blivit tillfrågad. Jag har blivit lyssnad på. Jag har blivit lovad guld och gröna ängar. Vi har arbetat ihop en plan i samförstånd. Jag har fått betänketid. Och nu summerar jag vad som egentligen har pågått. Jag ska må bättre. Det finns en vinst i det här, trots att det just nu känns långt borta.

Men inte hopplös(t)…

Allt kanske inte är eller ser ut vad det kan vara. Nu ska jag vara mer ärlig än vad du kanske tål, men tyvärr är det bara så. Detta är ju mitt rum -A Room of My Own, och du får gärna komma med råd eller tankar men kom ihåg att jag är av den stöniga typen så jag går ju ändå min egna väg. Jag tänker inte vara medpassagerare längre. Jag tänker styra mina beslut med mer omsorg. Det är den ärligheten jag har lovat mig själv.

Ja, jag skriver för jag vill kanske att just du ska se mig, men mest vill jag bara se mig själv. Det här är min resa att hitta den jag är. Det här är mitt liv och därför ska jag uppfylla de önskningar jag har. Det är vad som krävs av mig för att jag ska vara lycklig.

Jag har inlett året med tunga beslut, byggda på tankar som kanske funnits men ändå inte kommit upp till ytan. Jag har bara fortsatt, slått bort och gått raskt vidare. Jag valde trygghet på bekostnad av någonting annat, för att det var vad jag behövde just då. Jag är tacksam för det. Det har varit bra. Det har varit roligt. Det kanske är något sent, men här kommer mina drömmar för året. Kanske inga resolutions, men det är ändå vad jag i mitt hjärta vet ska hända. Jag kanske är barnlös, huslös, billös, hundlös och ogift men jag har ändå drömmar som jag bara måste uppfylla i år. Det är inte hopplöst. Jag är inte utan hopp. Jag är inte hopplös. Jag vet att något väntar på mig där ute. Något som är menat för mig. Jag har sett det i stjärnorna, både här och i Egypten. Och jag visste att mina innersta önskningar blev hörda då nyårsraketerna small. Jag bara vet att det är så.  

If you really knew me, ja, vi har pratat om detta förut, you would know why I’m moving on. You would now that I am never married and that I have no kids, even though I perhaps wanted to. It never worked out that way and I couldn’t tell you why. I am moving on – because I think I might deserve another shot a life, don’t you think so too?

Första löftet ger jag till mina vänner och till mitt intresse för resor. I det liv jag levt har mina vänner inte prioriterats. Jag har alltid hittat en vän i en ny kontakt som på något sätt tilldelats mig i den värld jag varit. Något som jag i efterhand upptäckt är att mina riktiga gamla vänner har sällan ansett som värdefulla. Det är därför viktigt att jag vårdar de kontakter jag verkligen bryr mig om, för utan vänner har jag ingenting. Jag har alltid rest mycket, och i tvåsamheten fortsatte det. Det är aldrig lätt att vara ensam när man är två. Kan det till och med vara en större ensamhet? När jag träffar min blivande man -och ja, jag vet att det är så, är det därför viktigt att han priotriterar mig och mina intressen. Det är grunden för att jag ska må bra, för att jag ska förverkliga mig själv. Min blivande man – ja, det har jag sett i stjärnorna och jag såg i mitt inre hur mina önskningar uppfylldes medan nyårsraketer small. Jag vet att det är så. Det finns en familj menad även för mig.

Ett utav mina stora behov är att träffa vänner. Därför har jag inlett året med att förgylla min vardag med en resa. Jag ska träffa vänner jag inte sett på länge och har jag redan bokat resan. Det känns underbart! Det är människor som sett mig växa, sett mig göra misstag men som alltid har valt att se det vackra i mig. Även när jag själv misslyckas att göra så.

Den senaste tiden har jag fått ett otroligt stöd. Tack till alla er som ställt upp, när ni trodde att jag behövde en vän. Tack för att ni såg mig. Tack för att ni finns.