Etikettarkiv | livsöden

My Story – now and then

Mr M och jag tittade på dokumentären om Avicii förra veckan. I den skildras så tydligt hans psykiska ohälsa. Jag måste understryka att Avicii själv var väldigt tydlig med hur han mådde men det framgår att så många i hans närhet ändå inte riktigt förstod. Inte ens de som stod honom närmast. Har du inte sett dokumentären om honom så råder jag dig till att göra det – AVICII True Stories.

I fredags så fann man musikern Avicii död. Han var ung, hårt arbetande och talangfull. Även om vi ännu inte vet hur Avicii dog, kan man i dokumentären urskilja att han pressade sig själv till det yttersta. Han stannade aldrig upp och plockade ihop sig själv. ”Tillslut vet man inte vems lycka man jagar.” Kanske var det så att det blev hans fall.

Nu efteråt har det gjort väldigt ont i mig, för alla vi som varit där vet hur det känns. Efter att dessutom ha läst en ung kvinnas blogginlägg My story om psykisk ohälsa så känner jag att även jag bör dela med mig.

Jag är en av alla de människor som lever i psykisk ohälsa. Det började redan för länge, länge sedan. I många år var min blogg ett sätt att lätta på trycket och bearbeta mitt liv. Så därför vänder jag mig nu hit; A room of my own – when the outside world seems to be too much.

Som ung körde jag ett liv ” living in the fast lane”. I NYC arbetade jag non stop i 4 år. Jag hade semester en gång, en vecka.

I mötet mellan mellan att vara odödlig till att inse att livet faktiskt har ett värde, föll jag. Det slog hårt när den insikten nådde mig. Det krashade ner, likt tornen som stod i staden jag kallade mitt hem.

Tiden som följde bestod av val. Val för att ta mig framåt. Ta mig framåt hel. Att jag levde så på gränsen var inget som bekymrade mig förrän den dagen jag blev förälder. Mina val drabbade plötsligt inte bara mig. Mina begränsningar kunde i framtiden begränsa livet för vårt barn. Alkohol kunde inte längre hjälpa mig.

Under terapin fick jag lära mig att känna. Jag fick lära mig att lyssna. Jag fick lära mig att andas. När jag insåg att det inte fanns någon magic solution blev det plötsligt greppbart. Kort sagt, jag hade gjort min hjärna sjuk och bara jag kan göra den frisk igen. Det kan bara gå i MIN hastighet. There is no easy answer and no magic pill to make it all go away. Lösningen finns inte någon annanstans.

Idag har jag lärt mig att gå bredvid min ångest. Den får besöka mig, men jag fortsätter att gå. Jag kan boka upp mig utan att känna mig stressad. Jag letar inte längre flyktvägar i större lokaler och jag vågar att gå och handla. Jag vågar att stå i kö. Jag vågar att besöka ett köpcentra. Många av dessa saker har varit helt omöjliga i nästan 20 år.

Mycket har jag lärt mig igen och övat utan oro. Men jag har också misslyckats och tvingats starta om. Jag har ännu vissa begränsningar med folksamlingar, vajerräcken och höjder. Jag kan känna mig trängd. Men det är greppbart och under arbete. Jag har en bit kvar.

Annonser

När kalla nätter plågar mig…

Det finns en bok som jag tänkt mycket på, men som jag inte riktigt kommit mig för att läsa. Det är Jessica Anderssons självbiografiska bok När kalla nätter plågar mig med minnen av hur det var. Den har fått både ris och ros i bloggar och i media. Jag har läst utdrag ur den och jag har då blivit imponerad av hennes sätt att bygga meningar. Det är inte bara ord utan en följsam historia. Hon har något att berätta. Jag har därför en förhoppning att hennes bok kan vara läsvärd.

Varför just Jessica, ja säg det. Det har inget med hennes musik att göra, utan mer kanske att hennes liv ligger inte så långt bort ifrån mig och mitt liv. Det är den känslan jag har, även om den kanske inte är helt realistisk. Hon är uppväxt inte långt härifrån och hon är endast några år äldre än mig. Kanske ligger det inte djupare än att jag vill läsa Patrik Sjöbergs biografi också och det faktum att jag redan läst Zlatans. Det var ju julklappen! Hmm, Mr M’s julklapp närmare bestämt, men ”allt mitt är ditt” i detta hushållet.

Idag valde jag att se programmet då hon medverkade i Livet blir bättre. Ja, jag är ju en lipsill när det kommer till att ta del av mänskliga öden, så visst, det dröjde inte länge innan tårarna föll. Även där hade hon något att berätta. Hennes ord om hur hennes mamma sprang barfota ut i snön, naken och full ropandes ”Ta inte mina barn” har fastnat. Hon höll avslutningsvis ett tal som inte handlade om att klanka ner på sin alkoholiserade mamma, utan som handlade om att förstå och ändå gå vidare med hopp om livet. Om ni inte har sett det, så gör det. Det finns på TV3 play.

När övergav hoppet dig?

Man slutar aldrig hoppas på någon man älskar…

Boken?  Ja, snart ska jag läsa den.