Tag Archive | memories

…någonstans mellan önskningar och behov…

Igår kände jag att jag nästan gick i fällan. IGEN. Hur är det möjligt? Dumma jag frågade sambon, särbon alternativt kärleken, exet, pojkvännen -ja, kärt barn har många namn- en fråga kring ett köp av en ny systemkamera. Det var en fråga där jag egentligen inte ville ha ett svar och han svarde det jag absolut inte vill höra. Det irriterade mig oerhört efteråt när jag lagt på luren för då jag insåg vad som just hänt. FÖR I HELVETE THERESE! Jag ville bli uppmuntrad och jag ville inte alls ställa det som en fråga för jag ville inte ha ett svar, speciellt inte ett svar motsatt till det jag absolut ville. Jag bannade mig själv; varför då ens ställa frågan! Turligt nog ringde han upp igen och jag fick förklara hur jag upplevde det och han förklarade sig, och det visade sig att vi missförstått varandra. Visst, en bild säger mer än tusen ord, men KOMMUNIKATION -se vad viktigt det är!

Hur gick det med systemkameran då? Jo, det är så att jag länge funderat på att köpa en. Jag tänker ännu – hur dyr ska jag ha? Det finns en elemäntär skillnad mellan önskningar och behov. Önskningar är världen dit vi flyr när vi drömmer om mer. Jag har tidigare berättat att min favoritfilm är Finding Neverland med Jonny Depp i rollen som JM Barrie, mannen som skrev böckerna och pjäserna om Peter Pan. Och det är så, att vi har mer likheter än man kan ana. Det finns så många words of wisdoms i den filmen, så många av mina egna sanningar. På många sätt och vis är jag Peter Pan eller möjligtvis JM Barrie, och ibland känner jag mig som Jonny Depp (I WISH!). Jag önskar en kamera som jag faktiskt blir nöjd med. Jag vill ha en lätt kamera som är enkel att använda. Jag har riktat in mig på en Canon, men vilken?

Behov är dock det som som är grundläggande. Det är det vi behöver för att fungera, exempelvis uppskattning, kärlek och ett socialt nätverk. Var kamera hör hemma, det vet jag inte ännu, kanske just för att jag inte har någon. Kameran är tänkt som en sysselsättning där jag kan dokumentera min vardag och de stunder jag skapar. Just nu har jag ett behov att vara stark för mig själv,  att skaffa mig nya rutiner och vanor där jag kan leva till min fulla potential. Att ta foton är något jag alltid gillat, givetvis stundvis mer och stundvis mindre och därmed har jag ett behov av en systemkamera. Inte på något sätt ett grundläggande behov, utan mer för nöjes skull. Kanske kan man nöja sig med en ny digitalkamera medan jag undersöker den perfekta systemkameran för just mig?  

My student sent me a quote from The Last Song and I think it is something to think about. Rigth now it makes a lot of sense. Miss A -Thank you for this! ”Sometimes you have to be apart from the people you love, but that doesn’t make you love them any less. Sometimes it makes you love them more”

Annonser

… mera god juice till alla….

När jag var liten så brukade pappa far köpa juice och ställa den i kylen. Det fanns två sorters juice. Den ena hette JO och den fick vi blanda själva med vatten. Det var den juicen vi barn fick dricka. Den andra hette God Morgon Apelsin och den fick vi inte dricka. Den var färdigblandad. Givetvis gillde vi den bäst, vi fick ju inte dricka den! Jag har alltid undrat varför man köper juice i en barnfamilj, och då syftar jag på juice som inte får drickas, men pappa far hävdade bestämt att då skulle den ta slut -så klart! Den var ju god. Han var nog rädd att inget få. Jag har alltid funderat på varför de inte bara köpte god juice, och mer av den, då hade ju alla varit nöjda, eller?

Kanske kan det vara en ekonomisk fråga det här med juiceköpet.. Just den här historien kan vara grunden till att jag idag unnar mig det jag vill ha, oavsett pris. Jag tror faktiskt att det är så. Det finns ingen anledning till att dricka juice som man inte gillar. Än mindre köpa juice som inte är god när bättre finns att tillgå. I dag fördrar jag färskpressad juice. Jag köper apelsiner och pressar själv. Tropicana eller Brämhults kan också fungera, men mest om jag känner mig lat. I just detta fallet så kan jag tillägga att vattnet vi tvingades blanda JO-juicen med smakade fruktansvärt illa. Det kom från egen brunn på gården. Ja, det var scary!  Värst var den juice med exotisk smak, kan jag minnas -alla andras favorit, men den var alldeles för söt och sliskig. Det var en fjäril på förpackningen. Fyy, jag kan ännu inte dricka exotisk juice… Eller jo, möjligtvis med alkohol och mycket is -but only on very rare occasions.

Catmasters Nanaki

Lämna ditt bakomflutna före dig, säger Pumba  – kanske vore det något? Så här på årets sista dagar känns det som om det är dags att summera en del av årets händelser. Det första jag kommer på är att jag i år förlorade min älskade katt. Han hette Catmasters Nanaki och när han dog i somras var han 12 år gammal. Vi brukade kalla honom för Kinki.

Gör ni matematiken så kan ni räkna ut att jag inte varit i Sverige i tolv år, utan första gången jag träffade denna katt var när jag kom hem från USA. Nanaki var då redan två år. Jag kommer ihåg att han låg på trappan till mammas hus och jag hade aldrig tidigare skådat en sådan ful jättekatt! Han var ett charmtroll och vann mitt hjärta på direkten. Det hör till saken att min mamma hade en hel handfull av dessa katter, men ingen som Nanaki dock. 

Han var inte som vilken katt som helst: visst han var en raskatt, perser, utan han var världens coolaste perser. Han var kung här på gatan! Han vägrade halsband, var inte rädd för hundar och slog och jagade bort andra katter. Man fick inte lyfta honom och man fick endast kela med honom på hans villkor. Icke godkända försök belönades med bett, hugg och rivningar, gärna med samtliga fyra tassar och hårda bett samtidigt. Han hade verkligen jättetassar och världens vassaste tänder!

Det roliga var att man kunde ropa på honom precis som en hund, och han kom. Nanaki åt gärna mat hos grannkatterna, i deras hus och ur deras skålar. Han satt ibland i grannhuset och tittade på mig genom fönstret. Och ropade jag, så kom han hem givetvis. Han sov där det behagade honom och han kunde bryta sig in genom kattluckor, alla sorter, turligt nog uppskattade grannen detta.

Här ser ni honom som kattunge. Detta var på den tiden då han var avelskatt, men det har dock jag inte haft honom som, utan han har varit sällskap. Och vilket sällskap sedan!

Här poserar han med Leo och grannhunden. Blicken är bedjande : Snälla ta fotot för F-N och det fort. Jag får iväg från denna lilla ettriga Jack Russel! 

 

Okej, klart eller?

Nedan följer några av alla dessa sovställen han valt. Tyvärr hittade jag inte något foto på Nanaki sovandes i badrummets handfat. Han passade precis, fyllde väl upp till kanten!  Han sov där ofta, så jag borde ha massor av kort på det. Först upp är köksbordet:

Sedan en tupplur i posten. Han älskade resväskor också, så det fick man alltid dubbelkolla när man packade!

I grävmaskinen. Passande nog heter det bobcat.. 

Här nedan är han tagen på bar gärning sovande hos grannen på hennes vardagsrumsbord. Kan tillägga att hon har två hankatter som Nanaki inte kom överens med. ”Det kvittar la”, sa Nanaki och åt upp deras mat och tog sig sedan en tupplur.

Nybadad och blåst kille! Det gillade han.. =)

 

Ja, det var min härliga katt! Mammas lilla Kinki…

The Path I have Chosen

Jag har blivit lovad mer än jag egentligen kunde få. Jag har sett mer än vad jag kanske borde. Och jag har möjligtvis glömt mer än vad som som faktiskt har stannat kvar. Ibland kommer bilder som jag egentligen inte trodde fanns. Bilder, ibland utan sammanhang eller innebörd. Det är bara bilder, men på något sätt blir de summan av den jag är idag.

”I am nothing special; of this I am sure. I am a common man with common thoughts, and I’ve led a common life. There are no monuments dedicated to me and my name will soon be forgotten, but I’ve loved another with all my heart and soul, and to me, this has always been enough”.

”The romantics would call this a love story, the cynics would call it a tragedy. In my mind it’s a little bit of both, and no matter how you choose to view it in the end, it does not change the fact that it involves a great deal of my life and the path I have chosen to follow”.

Alla kärlekshistorier har inte ett gott slut -är det därför vi ständigt söker efter nya? Någonstans mellan dröm och verklighet funderar jag på om det kanske var så att just jag räddade ditt liv. Du frågar mig hur jag mår. Men minns du vad, det var inte mina fötter som svävade där ovan golvet, utan det var jag som höll i ljusstaken och därför frågar jag dig, hur mår du?

Det är lika klart idag som då, fast det finns inte där så ofta. Nästan aldrig faktiskt. I stunden så hör jag hur livet rinner ur dig, hur luften försvinner och hur din röst förvandlas till ett väsande. Jag öppnar dörren med kraft. Du är blå med hans händer kring din hals. Det finns mer, mycket mer, men det räcker så just för idag. Bildernas berättelse är därmed slut.

”Start at the beginning, go through to the end and then stop”, säger The Red Queen till Alice i Underlandet. Att börja från början är givetvis det självklara stället att börja skriva på, men ändå börjar jag sällan från början. Jag finns ju redan mitt i.

”I have no complaints about about my path and the places it has taken me; enough complaints to fill a circus tent about other things, maybe, but the path I’ve chosen has always been the right one, and I wouldn’t have had it any other way”.

Jag står stadigt där jag står. Räddade jag ditt liv? Jag vet inte. Att du lever är dock viktigast, vännen min. Jag avslutar med ytterligare ett citat från Alice i Underlandet:

– ”Vill du vara snäll och tala om för mig vilken väg jag ska ta härifrån?”
– ”Det beror på vart du vill komma” svarade katten.
– ”Det spelar inte så stor roll…”, sa Alice.
– ”Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar”, sa katten.
– ”…så länge som jag kommer NÅGONSTANS”, fortsatte Alice.
– ”Åh, det kommer du att göra”, sa katten, ”bara du går tillräckligt långt”.

(Extracts from The Notebook written by Nicholas Sparks)