Tag Archive | Mörkret

…guld och grön ängar…

Att förlora sig själv är något som sker gradvis. När insikten kommer att jag inte längre finns svarar jag med att utföra handlingar som kan tyckas absurda. Kanske är de ett rop på hjälp. Kommunikation hade varit en lösning, men det visste vi inte då. Det var inte det som fanns att tillgå. Det fanns inte kraft att hitta en lösning.

Jag har gråtit varje dag i flera månader. Tårarna har inte tagit slut. Förlusten av en anhörig har en viss del av alla tårar, men den är inte hela sanningen, hela svaret på detta öde. Att hitta mig själv och att samtidigt vårda det jag faktiskt har blir mitt nästa uppdrag. Och jag har funnit starkt stöd för det. Jag siktar mot guld och gröna ängar..

Jag har blivit tillfrågad. Jag har blivit lyssnad på. Jag har blivit lovad guld och gröna ängar. Vi har arbetat ihop en plan i samförstånd. Jag har fått betänketid. Och nu summerar jag vad som egentligen har pågått. Jag ska må bättre. Det finns en vinst i det här, trots att det just nu känns långt borta.

Annonser

Möjligtvis en nyårskrönika…

Det har varit ett omtumlande år -på alla sätt och vis. Mycket har varit som vanligt. Vi har spelat krocket, ätit massor av sushi och grillat! Vi har byggt –blir det aldrig klart?, rest och gått massvis med promenader med Leo. Äntligen fick jag mitt utekök och en dundergrill!  I teaterväg har vi bland annat sett Hantverkarna, Ett makalöst Bröllop och Robert Gustavsson på Rondo. Anders har dessutom skottat snö till förbannelse och jag har äntligen fått tummen ur och ansökt om min examen -tänk att det ska behövas så mycket papper… 390 poäng avklarade -tack och hej Universitetet..

Mitt arbete 2010, ja, det vill jag på det hela summera som trivsamt. Jag valde nog rätt! Mina ”ungar” är helt underbara, på alla sätt och vis. Man kan inte låta bli att le när man tänker på dem! Som den jag pratade med senast igår via facebook, ja, jösses om ni bara visste hur hans energi smittar av sig. En underbar kille, som alltid får en del av mitt skrivbord, eftersom han helt enkelt bara tog det. -HÄRLIGT! Jag ler än… Mina arbetskamrater är nog bland de bästa. Härliga Suss och våra lyckligt gifta män… Ja, hur kul som helst, både spex och allvar. Lite av er alla, har gjort gott på mig! Det har gjort mig till en bättre människa. Det uppskattar jag.

I familjen har det också varit händelserikt. Året inledde men att Nathalie och jag hade en systerlig kväll med High school Musical i staden där sola alltid skiner –jättekul. Planerna för 2011 är att vi tillsammans med mamma ska börja scrapbooka och fota. KUL! I juni tog Lillebror Dennis studenten och fick jobb som elektiker. Han jobbar jämt! -och hans f.d. fröken applåderar! =) Min gosse har blivit stor!

Och i somras kom Charlie. Hon är inte första syskonbarnet, men Emma bor så långt bort, så det blir inte riktigt det samma. Charlie kan man följa, nästan dag för dag. När Pappa far fyllde 60 var vi alla där och byggde i badrummet på ovanvåningen. Jag och han fick passa Charlie, och då pratade vi om just detta; att broder Lars bor så långt bort. Just den dagen så Pappa far sa att han inte hade några problem med att leva 15 år till, men ”15 år till efter det, det blir nog trögt”. 16 dagar senare dog han. Tack alla för all hjälp med begravningen – Carro och Niklas för vacker sång och underbart gitarrspel, Suss för underbara söta bakverk, och Nader -för att du är du! Tack för att du spelade!

Något som jag absolut vill nämna är mina underbara grannar. Inklusive jack russeln, även kallad ostbågehunden för att han är så glad jämt =) Vi har haft så mycket kul i år. Vi inledde med att bada tunna -då kan snön uppskattas, tycker jag. Vi har åkt båt, byggt staket, fällt det där satans trädet som endast jag gillade och byggt en jättetrappa. Stundvis har det varit lerigt! Vi har spelat air-hockey, gjort Göteborg otaliga gånger (Dancing Dingo here we come!) och haft en underbar longweekend på kusten. Pensionat Stale -bring it on! Vi har sett på Brolle, inte bara en gång utan flera och Stjärnklart -underbart! Dessutom har vi varit på typ ”bugg-kurs” -ha ha.. minns ni det?…hur galet som helst… För att inte tala om när vi överraskade Emma vid tolvslaget, det var kul!

Jag uppskattar också att vi åkte till Härön för att titta på min älskade Uno Svenningsson, som jag vet att ni inte uppskattar på samma sätt som jag. Vi har också lyckats med en underbar Egypten-resa, som vi gärna gör igen! Vi har också undersökt möjligheterna hos homepat Paul och jag måste nämna curry-krysset hos Jenny, vilken Gbg-helg med spårvagnskrock och annat! Heleena var också med när Kinki gick bort. Det var hon som mitt i det kaotiska föreslog att jag skulle ta med Kinki hem, och det har jag inte ångrat. Det var rätt beslut. Nu har jag en gravplats att gå till. Tack för det Heleena.

Många nya bekantskaper har förgyllt detta år. Det finns också gamla bekantskaper som har fördjupats och därmed blivit mer värdefulla. Att skapa tillit gör att man kan sätta gränser, därför har jag försökt så mycket jag kan att bekräfta andra. Många gånger har det handlat om sunt förnuft och intuition. I andra fall har jag chansat and it has paid off. Däribland finns bloggen. Och jag trivs med den! Vänner jag kort kan nämna är mina ”terapeuter” Luis, Ninni och Magister C -tack för hjälpen genom den hopplösa, dystra tiden. Jag ska snart inte gråta mer… Och Inna -tack för att du finns! 2011 blir bättre -eller hur?

Året som varit fyllt av liv och död har lämnat mig i limbo. Jag har just nu svårt för att längta efter att bli vuxen. Det finns nämligen ett gränsland där.  Det är så sant att ”boys should never be sent to bed, they always wake up a day older”, ni kan gissa filmen va? En del av mig vill inte växa upp, vill inte ha ansvar. Jag vill på något sätt fortsätta vara den jag är. Den jag var kanske, för just nu vet jag inte riktigt vem Therese är, eller vem hon borde vara. Någon sa till mig för ett tag sedan: Men Therese, du har ju allt. Du har ju det som alla vill ha. Och tro mig, jag har funderat på vad det betyder, för det kanske är sant på många sätt och vis. Därför vet jag att 2011 blir ett år med möjligheter. Det är liksom dags att börja om.. Om bara snön kunde förstå det också…

Är den unga kvinnan jag?

När jag fyllde 25 fick jag en tavla av min mamma. Hon sa att den speglade mig. Första gången hon såg den, visste hon att det var mig konstnären målat. Tavlan föreställer en ung kvinna som trevande går i mörkret. Hon går i en snäv stentrappa och med sina bara händer väjer hon undan skuggorna, dimman, som försöker fånga henne. Vägen som hon går på leder mot en grotta, men den unga kvinnan väljer att titta uppåt. Och högt där uppe ser hon ser ljuset. Färgerna är starka och kvinnan är blond. Kanske är det verkligen jag? Framför allt, kanske är det den personen som faktiskt fyllde 25.

Tavlan är målad av en kvinna som inte länge lever. Hon tog tragiskt nog sitt liv. Just nu hänger den i det gamla vardagsrummet som ska renoveras och byggas ut till kök. Det är inte längre en hedersplats, utan snarare en passage till uterummet, vårt NYA vardagsrum. Den hänger dock i gott sällskap, för hela familjen Gerbera finns strax intill. Inför köksrenoveringen behöver den nog en ny ram, troligtvis i silver, och sedan får den nog sitta där i det nya köket, kanske över den vita soffgruppen framför braskaminen. Den är ju en del av mig, av mitt liv. Denna tavla, som kanske föreställer mig.