Tag Archive | NYC

Äpplepaj coming our way…

Eftersom hunden är promenerad, jag har tränat core med röda gänget och Mr M har sparkat boll med det andra rödvita laget så puttrar just nu en äppelpaj med havregryn i ugnen. Det är något alldeles särskilt med svenska äpplen. Tvärr har jag inget äppleträd i vår lilla trädgårdsplätt så dessa är köpta. Doften är dock gudomlig så I can’t wait!

 

image

Dagen har flutit på bra och den enda klaga jag har är att när jag skriver ‘dock’ i SMS blir det istället Dick. Så där lagom kul när man är engelsklärare. När jag bodde i USA träffade jag ett flertal män med namnet Dick. Jag undrar varför. Vi hade bland annat en barkund som arbetade som polis vid namn Dick. Undra hur ofta han blev kallad dickhead?! Det får mig att minnas den tiden då min väninna dejtade en norrman. Han favoritnamn var Snorre och sa alltid att det skulle bli namnet på hans förstfödda son. Lite skumt det också. Förhoppningsvis behöver inte norrmännen söka arbete i Sverige utan fördelningen håller sig så att ”vi svenskar” åker dit istället. Då gör det inget att man heter Snorre.

Här i vårt hem har vi flyttat runt alla våra möbler och ännu är inte allt på plats. Vi behöver nog inköpa lite till, både små och stora köp, bland annat en brödkavel och ett matsalsbord. Det känns dock (inte Dick) inte så bråttom utan vi får ta det när vi känner att vi har lite över. Vi har diskussioner kring att Mr M kanske borde börja studera för att bli det han verkligen vill bli så det gäller att buffra lite för framtiden. Eller kanske bara inse att vi inte kan åka utomlands sex gånger per år. Realistiskt sett blir det kanske bara två resor om året om vi ska få lite mindre pengar i månaden. Hur som helst, jag tycker det är spännande om han börjar plugga men jag förstår om han hellre vill arbeta några år till.

Idag fick jag lite kräm levererat till dörren, vilket jag är oerhört nöjd med. Det är lyx! Dessutom till ett pris billigare än förväntat! Häftigt. Jag är faktiskt förtjust i dessa produkter trots att dem ej är ekologiska. De luktar gott och funderar bra på min hy. Jag är helt enkelt nöjd med dessa produkter. Nu ska jag slägga på lite te, för det vill jag ha till min paj. Kaffe vore det godaste men då kan jag kanske inte sova. Nämnde jag att jag såg en räv genom fönstret på jobbet? Hmmm.. Visserligen bor vi på landet, men rävar i 50-skyltarnas centrum, ja det är något ovanligt kan jag tycka.

övertalningsbar

När man är fri att göra vad man vill, kan världen ibland kännas för stor. I mitt huvud råder viss förvirring. Just idag mår jag dessutom illa, och det gör inte saken bättre. Kanske borde jag inte ha ersatt frukost med tre stora kaffe? Nej, kanske inte. Mat hjälper inte heller, utan det verkar vara för sent att ge kroppen bra energi. Då har jag dock inte provat glass, om det nu kan räknas som bra energi. Jag vill inte heller träna, tvätta eller diska. Det är knappt att jag vill fortsätta jobba, men det gör jag ändå. Antar att ”the same goes for” disk och tvätt, för då har jag gjort någon nytta. Träningen skippas dock, det är enklast så. Jag är icke övertalningsbar på den punkten.

Vi har diskuterat New York. Jag känner mig ganska så klar med The Big Apple för jag har redan gjort stan, men jag antar att det inte känns helt främmande heller. Det är så strävsamt bara. Så mycket jobb. Det känns som om att några veckor där, ja visst jättekul, men att leva där en längre tid… Det har jag redan gjort. Men kanske borde alla bo där, i alla fall för en tid. The city will either make you or break you – och det får man bara veta om man varit där. Så därför borde jag glädjas åt det faktum att det kanske blir så. Just idag kanske inte är en bra dag för stora beslut och turligt nog finns det några veckors andrum att inhämta.

Vi har dessutom burit lite lådor -inte mina egna. Det fick jag gjort trots mitt illamående. Enkelt övertalningsbar på den punkten. En flaska cola light och en färdig macka från torget fick ordning på mig en stund så jag hann bidra med lite. Men den färdiga mackan var krämig och innehöll massa sörja som inte fick mig att må toppen som jag hade hoppats. Den gick dock ner, det mesta i alla fall, förutom det som hamnade på jackan och i håret. Varför en massa ”gör” i en macka? M fixade dock papper efter att han jämställt mitt ätande med det av en knappt gående bebis runthasandes i gåstol. En söt sådan dock kan tilläggas, bebisen alltså. Gåstolen helt ok den oxå. Det är fler som lever i ett kaos liknande vårt, låda efter låda -härligt att se! Misstänker dock att de får ordning på sin röra före oss. Det går liksom inte så fort här.  Nää, nagellack på och sen mer arbete.

– LIFE –

Livet är konstigt. Ibland känns det som om att det går baklänges, eller mer cirkulärt kanske. Det börjar liksom om hela tiden. Vissa saker bytts ut, medan andra suddas bort eller bara förändras. Det är konstant men ändå är inget sig likt.

Hittade ett gammalt foto från New York. Det är ifrån en nattklubb som då hette Life. Den låg nere på Bleeker St. i SoHo. På något sätt har jag endast kvar den sämsta bilden. Vet inte var de andra tog vägen, men dem försvann någonstans mellan New York och den slutliga flytten till samhället mellan 50-skyltarna. De ska finnas publicerade i någon bok som jag helt glömt namnet på, men visst, det är oviktigt.

Det var en galen tid, på alla sätt och vis. Ibland nästan overkligt, men ändå samma som nu. Bilden förställer mig men ändå inte. Det finns egentligen inga likheter alls. Det är mest ett minne från en svunnen tid som ligger undanskuffad i en låda.

Förbannade flygplan…

Förbannade flygplan -det är så jag vill summera känslan när man vet att man snart ska flyga. Man läser flygplansstatistik, flygbolagsstatistik och lyssnar på vänner och kollegor. Det hjälper inte. Inte ett dugg. Det blir bara värre. Dessutom har jag på inrådan av mina vänner i London bokat bolaget som jag egentligen inte alls vill åka med. Ett lågprisbolag -”det är billigt, enkelt och bra!”. Nu ångrar jag mig. Gillar inte lågprisbolag. Jag frågar mig: Är det lågpris på bekostnad av vingar? Är planet ens flygbart?

Har ni sett Elvis i Glada Hudik? Ja, ensambeln skulle i allafall flyga till New York och när man väl baxat in alla skådisar på planet och sett till att de är fastspända går flygvärdinnan igenom flygsäkerheten. När hon kommer till delen där hon berättar om emergency-case landings och tar på sig den gula flytvästen för att visa hur den ska blåsas upp, ropar en medlem ur ensambeln förskräckt;  ”Men snälla, kan inte någon berätta för henne att vi ska flyga. Vi ska faktiskt flyga”… Ja, jag anser att detta är helt logiskt, flyger gör man ju i luften, även om jag vet att plan faktiskt flyter.

Mitt plan ska hålla sig i luften, det har jag bestämt. Härligast är dock ändå när man är på säker mark. Jag är egentligen inte flygrädd, utan har flugit mycket själv, speciellt under tiden då jag pendlade till New York. Men dock finns där en groende ångest, kanske liknande den som finns när man sitter instängd i en kyrka eller placerad i en evighetskö till kassan -panikångest!  

Idag har varit en dag där allt mellan jord och himmel finns, mest förbannade flygplan givetvis. Vi har myst, asgarvat åt roliga klipp från Stockholmsnatt och faktiskt arbetat en del också. En elev ska också ut och flyga, så visst, det har blivit en del res-prat. Vi ska ju båda shoppa, och London & New York har ett visst utbud som är liknande, till och med samma, så vi har diskuterat packning och övervikt. Det är härligt med lov!

Ikväll blir det världens största godispåse. Det dämpar säkert flyg-ångesten. Det är det jag vill tro för att förtjäna extra mycket godis. Jag måste dessutom packa för vi åker tidigt. Sedan lämnar jag separationshuset med en viss ångest och saknad. Men igår kväll konstaterade vi att i april, ja, kanske då, kan vi ha det nått så när trevligt och iordning hemma. Vi verkar i alla fall fått utplacerat en soffa =), eller ja, en soffgrupp. Det kommer att underlätta vårt lilla boende. Det är nämligen så att någon äger en hel del grejer som behöver hitta en plats -någon som i alla, och vi är inte direkt kompatibla. Men vi kan bli…

New Years Resolutions anyone?

Det nya året verkar bringa människor att skapa löften som de sedan ska hålla. Jag satt vid ett nyårsbord där sådana löften gavs. Det ska bli spännande att se hur väl dessa uppfylls; löpträningen började imorgon 18,30 eller? Var det så? Jag lovade dock inget. Inget mer än det vanliga i alla fall, att vara snäll och ärlig mot mig själv. Att göra det jag faktiskt vill göra. Det kanske är svårare än löpning?

Vi går nu mot den ljusare tiden och det bringar löften om nya startpunkter i livet. Precis som att isen smälter och därmed ger plats för våren, börjar även vi människor om på nytt. Statusar på facebook vittnar om vad man ska ta med sig in i det nya 2011, som självuppfyllelse och vikten av att se sig själv:

If we feel that we are not being seen by others in our world for who we truly are, start by spending some time every day seeing yourself for who you truly are.

Search for yourself, by yourself. Do not allow others to make your path for you. It is your road, and yours alone. Others may walk it with you, but no one can walk it for you.

Man kan nästan tro att de hängde samman, eller hur? Visst, men det gör de inte. Den ena är från Sverige och den andra från New York. Jag är den enda länken där emellan.

Jag börjar mitt nya år med ledighet, är ledig tills den 7’e. Jag tillbringar just nu denna ledighet i soffan, för idag är jag något trött så TV’n är på och jag har min laptop i knät. Visst, jag har varit med väninnan och handlat lite samt promenerat hunden, men mer än så blir det inte idag. Möjligtvis kolla lite mer på resan jag tänkt göra inom några veckor, vad det nu blir. Valet står just nu mellan New York och London, för bekvämligthetens skull.

Så det där med nyårslöften, ja, jag vet inte. Att resa mer. Att ta hand om mig själv. Att vara ärlig mot mig själv. Att ha roligt. Att göra det jag vill göra. Så för nu stannar jag i soffan med laptopen i knät. Hunden är färdigpromenerad. Det är härligt att vi går mot ljusare tider! Så ljust som det var på promenaden idag har det inte varit på riktigt länge. Dessutom går jag mot en ljusare frisyr igen och det ser jag fram emot. Det är så det är. Det är så naturen har sin gång. Vissa saker förblir som de alltid varit.

There’s a little bit of Lennon in all of us..

På självaste John Lennon-dagen, ja just idag är det 30 år sedan han blev skjuten, slår verkligheten ner på mig form av en Da Vinci-kod. Att allting hänger ihop, ibland mer än vad man först kan tro. Ibland går man till djupet och blir överraskad, ibland inser man förtvivlat motsatsen. Det är som att summan av allt jag är, redan finns. Fast någon annanstans.

Jag är medlem i en ekokasse. Det betyder att jag får ekologiska råvor hem. Får, nja inte riktigt, betalar för att få ekologiska varor. Sist kvar i kylskåpet av alla grönsaker igår var dessa jordärtskockor. De ser inte mycket ut för världen kan jag lova, utan de är mest knöliga, jordiga och totalt färglösa. Därför har jag aldrig köpt dem i butik. Visst, burksorten är jag bekant med. Den har jag intagit på något pizzahak snabbt ditslängd i mitten av en Quattro Stagioni, men aldrig mer än så. Men allt är inte vad det först ser ut att vara. Behöver jag berätta att jag blev positivt överraskad? Denna lilla knöl blev fantastiskt god kokt med smör på. Nu önskar jag fler jordärtskockor i ekokassen! 

Jo, och den där Da Vinci-koden, som har sitt samband med Lennon, uppenbarade sig plötsligt i form av en sång Ps. I Love You. Denna sången, skriven -62 blev sedan en bok, som sedan blev en film, som helt befriad av sitt ursprung hamnade i mina händer. Att tre minuter av musik kan resultera i en 400 sidor lång bok känns som ett mysterium värdigt att själv upptäcka!

För inte länge sedan hände även motsatsen, att en sång korsade min väg, A Rose for Emily -tack för den Magister C! Det hör till saken att jag tänker i bilder. Och när jag hörde denna underbara låt, så såg jag den i bilder. Det var bara det att det inte var mina egna inre bilder, utan jag kände igen dem som en novell, vilket det också var. Detta ter sig dock som ett mindre mysterium, för mig i alla fall.

I New York bodde och arbetade jag i närheten av Dakota building. Just idag samlas det mycket människor utan för denna byggnad där John Lennon och Yoko Ono bodde för att tända ljus och lägga blommor. Mitt emot i Central Park ligger också en park dedikerad Strawberry Fields och där man har en minnesplatta som det står Imagine på, likaså här samlas människor. Själv hade jag blöjor när han dog, men det finns som sagt lite Lennon in all of us. Jag uppskattar musiken (främst den som är inspelad i Mono hade pappa far förtydligat, så jag gör det). Kan tänka mig att nästan varenda pub på Upper West Side spelar just John Lennon-låtar, ja, The Beatles-låtar i allmänhet, just idag. Jag refererar dock till vinyl, och det har väl knappast pubar idag.

Avslutningsvis så finns det flera ord som förföljt mig i drygt en vecka nu, kanske längre. Den första är Crowley, som jag inte helt satt in i en tankekedja ännu; men tro mig, jag ska! Det andra är Adastra. Och detta har jag studerat nogrannt. Det visade sig tillhöra en fras på latin : Ad Astra Per Aspera och betyder: To The Stars by Hard Ways. Detta fann jag medan jag lyssnade på Working Class Hero (alla versioner som någonsin spelats in, typ) och läste John Lennons sista intervju där han uttryckligen sa att han inte ville bli känd as another ” dead hero”. Suck…