Tag Archive | Ord

oskyldiga jag…

Idag när jag skulle betala kom tanken över mig att jag kanske inte hade tillräckligt med pengar. Jag har flera konton och jag försöker sätta över lite småslantar hit och dit på konton med benämningar så som CSN, Kina, sparkonto etc. Just idag hade jag givetvis plockat lite extra i korgen, sånt som jag tyckte att vi behövde. Jag skojade lite friskt med kassörskan att det kan vara så att jag inte har täckning, och även om jag faktiskt redan tänkt tanken så blev jag förvånad när MEDGES EJ kom upp på skärmen. HJÄLP! Turligt nog så bor vi som vi gör, så det är okej att packa ned sina varor och sedan gå till banken och hämta ut pengar. Min bank idag går under benämningen mamma, för det kändes för långt att åka hem. Tack mamsen!

Väl hemma i lägenheten vid bergets kant så blev jag först förföljd och sedan stoppad av polisen. Lilla snälla jag! Det kan inte hjälpas, hur oskyldig jag än är så känner jag mig alltid superskyldig. Till vad liksom? Jag vet inte varför. I en uppgift i skolan har jag en rubrik som lyder MAKES ME AFRAID och jag har flertalet elever som under denna rubrik ritat polisbilar och skrivit dit polis, bobbycar etc. Jag förstår precis vad dem menar. Det är hemskt att bli stoppad. Ja, ja -jag är ju oskyldig så det är inget att vara rädd för, likaså idag. Jag är jättetrevlig och försöker vara skämtsam och dem är minst lika trevliga tillbaka. Totalt ofarligt.

Varför blev jag stoppad? Ja, säg det. Antagligen för att jag idag körde 740’n till förmån för att Mr M skulle få ta Saaben till det nya extrajobbet. Jag tyckte att han skulle få åka lite fint. Det är ju inte så ofta som han måste ta bil till jobbet. Jag och Volvon kommer ju inte riktigt överens. Jag har ju gjort slut med den bilen, för den oroar mig alldeles för mycket. Jag litar inte ett dyft på den, trots att min bror kört den Oslo två veckor i rad helt utan problem. Jag förväntar mig att den ska hämnas och få bensinstopp som något sorts utlopp för att jag vägrar ge den kärlek. Speciellt idag då jag hade 8% batteri kvar på mobilen. Fast sån otur har inte jag. Varför oroa sig!

Born to die free…

Hur står det till med din livskompass? Vad tror du på? Vad är religion? Vad är en livsåskådning? Droppande kranar har inte stoppat mig från att ha läst tenta efter tenta. Det finns en glädje över att läsa elevtexter. Varje lite mening är en inbjudan i någon annans liv, och det är en av de förmåner man har som lärare. Jag hann dessutom att ta tag i friskvården som jag så ofta hoppar över och tänker ”det blir en promenad senare”. Det är skönt att vara ute och gå. Med den uppkommande stegkampen så är det kanske dags att få till lite motioneringsvanor, för de har legat vilande länge nu.

Medan pojkarna drömmer om Norge-färder och annat, känner jag mig ganska så nöjd med mitt arbetsliv. Jag är ju faktiskt friare än på länge, så jag kan ju drömma högre än vad jag faktiskt gör. Trots att jag lovade mig själv att jobba mindre och maxa fritiden har jag på något sätt fastnat i städning som någon sorts fritid. Ordning och reda är väl en del av min natur, trots det bor jag i något av ett kaos. Ibland hinner det ikapp mig och då brukar jag försöka reda i oredan, trots att det egentligen inte endast är upp till mig. Så jag skriver det här för att påminna mig själv om det. Och så var det ju det där med det uppkommande påsklovet -kanske borde det innehålla mer än bara städning?

På en t-shirt läste jag igår texten; Born to die free. Jag undrar om det verkligen är så man ska summera LIVET. Döden är väl det enda säkra, visst, men det känns som om det bör finnas mer däremellan. Om livet handlar om att vara obunden, är det det i så fall vad frihet innebär? Eller är det bunden till livet men fri i tanken? Att jag skulle vara fri från dig, eller du fri från mig, känns inte som någon eftersträvansvärd frihet. Osökt tänker jag på ”I am just a girl, standing infront of a boy, asking him to love her”. Men den Notting Hill- repliken kanske endast gäller i det sammanhanget. För det finns en högre frihet till och med i den sagan, även om den i sin högsta bemärkelse är en fairy tale too good to be true. Det förutbestämda får därmed ligga på hyllan, för jag orkar kanske inte med livets stora frågor idag. Inte just idag. Die brat Die eller möjligtvis Bad Hair Day känns mer okej, om jag får välja. Eller varför inte bara Humör. Det räcker långt…

När orden inte finns…

Efter att ha levt ett ganska så inrutat liv, funderar jag på vad som är mest annorlunda. Kanske det osagda. Kanske tryggheten i att veta allt. När man umgås med vänner som man känner väl, vet man vad de tänker. Man behöver inte lika många ord för kommunikation. Att träda in i en ny människas sfär är spännande, men samtidigt krävande på något vis. Ibland till och med uttröttande. Att inte veta vad den andra kommunicerar leder till någon form av oro, för man kan så lätt misstolka. Man kan känna en viss osäkerhet. Det gäller att vara säker på sig själv, så att man ändå tar sig ur hel, utan för mycket grubblerier. Jag konstaterar att allt är inte alltid glasklart, och det ska det kanske inte vara. Det är oförutsägbart, inte självklart som att : vem körde på soptunnan? Ja, det var inte jag, men jag vet vem. Ibland vill man säga mer, men tystnaden är det man företar sig. Det är som om att orden egentligen inte finns.

Att läsa en annan människas historia behöver inte handla om ord. Det skriva ordet har kraft och kan ses som självutlämnande. Det finns utrymme för tolkningar, och jag ska låta dig göra dina egna. Du kanske inte tror det, men jag begränsar mig ändå ganska ofta. Ibland vill jag skriva mer, säga mer, men jag omformulerar, och ibland helt enkelt raderar. Det är så mycket mer jag kan skriva, men rent ut sagt, så finns det en rädsla av att jag även lämnar ut dig, inte bara mig själv. Att livet går upp och ned, ja, det är så det är. Jag finns, även om du inte ser mig. Jag vet att det inte alltid räcker med att bara jag tror. Jag ska säga mer. Även när orden inte finns.

…att våga vara hjälte…

När man flyger, så lyder instruktionen att man ska sätta mask på sig själv först och sedan hjälpa andra. Det är så i verkliga livet också, inte bara i nödsituationer. Man måste därmed vara hel i sig själv och våga ta sitt ansvar -ansvara för sig själv och andra. Jag äger därmed min del, och jag kan inte skylla på andra att någon annan inte “steppade up” och gjorde sig själv till hjälte. Jag har en del i det här.

Visst, vissa historier behöver hjältar, men det är ändå vi själva som måste offra något eller bara ge, ibland för att få något mer. Vi måste vårda oss själva, för att kunna göra andra till hjältar. Ibland behöver våra medmänniskor bara en liten polering eller en knuff och genast kan man se dem ur ett annat ljus. Genast kan de se sig själva ur ett annat ljus.

Det finns änglar också. Ni vet vilka jag pratar om. Det är dem som ser oss när vi egentligen inte vill bli sedda. Det är dem som tror på oss när vi inte själva gör det. Det är dem som motiverar oss till att göra bättre. Det är dem du vänder sig till när alla andra vägar blivit brända. Och det lustiga är, att de finns redan där väntades. De visste att du skulle komma -de väntade bara in dig…

förvirringen skingras..

Förvirringen skingras… Hmm, efter mina senaste tokiga uppbåd verkar jag ha lugnat mig. Jag verkar ha sansat mig. Det är som om jag kan tänka klart igen. Lite utrymme var vad jag behövde. Att bli hörd var också vad som behövdes. Att få prata, att få säga allt det där som behövde sägas. Jag känner inte mig längre begravd under en kvävande massa. Jag känner mig fri.

Ekonomiskt sett så backar vi. Det som jag dragit igång är inte gratis, men det är nog vad som krävs.  Det manliga släktet verkar vara en egen spieces, och man får ta till det man kan för att bli hörd, för att bli förstådd. Jag är dock ganska så säker på att jag dragit i nödbromsen i tid. Innan jag gick in i väggen och innan han jobbade ihjäl sig. Det vi har och har haft går nog att rädda. Om vi bara orkar. Om vi bara vill. 

Just nu är jag i huset och hälsar på för att passa Leo. Det har varit skönt att få gå med hunden igen. Jag har verkligen saknat honom. Dock beter han sig som en vilding hemma hos mig, så jag får mest spendera tid med honom medan jag är och hälsar på i huset. Huset där jag också planerade att leva och bo. Mitt älskade hus. Dock är inte denna tid just nu, men kanske snart. När förrvirringen retts ut, så får vi börja om från början igen. Och då kan kanske  jag bo här igen. Om vi bara vill och orkar.

Words of freedom?

Om jag hade varit musikalisk så hade jag spelat in en sång -en hel platta kanske… Nu har inte jag den talangen, utan jag föredrar det skrivna ordet. I mitt tycke, uppfattar jag det som om att det är mer legitimt att skriva en sång, än att skriva en blogg. 

Jag tycker om att skriva. Det är terapi för mig. Hade jag betalat runt 1000-lappen och gått till en psykolog hade det varit mer legitimt än att skriva på Internet. För mig är funktionen densamma, men terapi hos en psykolog är en statusmarkör -och där med mer accepterad. Precis som att en låt får innehålla vad som helst.

Till min skiva hade jag valt akustisk gitarr för det innebär frihet. Jag kan gå vart jag vill med en gitarr och orden hade säkert varit dem samma. Hur som helst, detta är mina words of freedom och de kommer i bloggform.

Någonstans i resonemanget kring att Frihetsgudinnan behöver glasögon, så tog jag äntligen tjuren vid hornen och åkte till blomsteraffären och betalade begravningsblommorna. Det finns ingen som helst logik i att ha skjutit på det så länge som jag gjort. Han blir inte mindre död bara för att jag inte betalar blommorna.  Begravningen blir heller inte mindre ogjord. Den är över för länge sedan. Den dagen kom och gick som alla andra. Och gravsättningen är ju inte förrän till våren.

Jag har fått mail/SMS/MMS kring denna blogg, och jag uppskattar verkligen att ni ”ser på” när jag försöker se mig själv. Jag har dessutom fått värdefulla kommentarer i detta forum, vilket uppskattas med stor stor glädje! Och nej, operation Mini är inte avslutad, utan den pågår. Jag räknar med att investera i en ny bil till våren.

Jag skriver inte för att förlägga min ångest på någon annan, utan för att se min egna spegelbild. Visst kan jag spendera 10 minuter på en toalett med att göra detsamma glanandes in i en spegel, och det gör jag kanske ibland, men nu är detta det medium jag valde att tillgå. Just nu känns det helt logiskt, även om jag inte helt rett ut i mitt huvud vad det faktiskt innebär. Jag har bara tagit mig friheten att gör det.