Etikettarkiv | Rottis

Master Leo

Att vara hund måste vara bra. Mr M frågade härom dagen ”när kommer Leo? ”. På något sätt hade jag helt glömt min fyrfota vän. Att ha delad vårdnad behöver inte betyda fasta dagar alltid. Det är skönt att vi kan skicka honom fram och tillbaka så att han faktiskt kan få det bra. Vi valde därför att genast hämta Leo. Leo är lika glad när han kommer som när han åker. Skuttar alltid glatt in i bilen efter lite ylande och 100 procent vickande på svansen. Svansen gör helvarv när det gäller full glädje. Hans skuttande kan liknas vid kaninhopp, ofta jämfota med bakbenen.

Hos oss har vi två tennisbollar. En till Mr M och en till Leo. Ofta leker dem tillsammans. Vi kastar eller gömmer bollen. Den har till och med legat ute gömd under snön några veckor uppe vid spa’t här. Leo var jätteglad när han återfann sin boll som kompisen Terror slarvat bort. Eller ja, nu var det ju inte borta för alltid utan bara för ett tag. Krisigt blir det dock när bollen rullar in under möbler, då gnäller Leo tills någon kommer och plockar fram bollen, eller som i helgen, då gömde jag bollen under Mr M’s täcke och Leo tyckte det var superspännande att hämta den. Vilken lycka att faktiskt få tag på bollen!

Jag tror att det var andra kvällen som vi hade Leo, precis när vi flyttat hit, som Mr M sa ”han känns redan som en familjemedlem”. Visst är det så. Samtidigt så kan jag tycka att det är skönt att ibland lämna bort honom en vecka eller så. Det finns ju en trygghet i att han har det bra och det gör att man inte får dåligt samvete, för det får man så lätt annars när man lämnar bort det som man själv har ansvar för. Eller ja, det man borde ansvara för. Ibland blir det ju dock så att ens ansvar blir att inse att man måste ta hjälp, hur svårt det nu än kan vara. Mitt ansvar ikväll är att ta hand om mig själv. Mr M’s också. Träning står därför på schemat. Härmed sticker jag hem till syster yster för vuxensim. Mr M han ska givetvis jaga boll han. Dock utan Leo samt modell större.

Min mobil är fylld av foton av Master Leo. Här får ni därmed se tre av dessa.

image

image

image

The Leprechauns made me do it..

Idag morgonkissade Leo på blåsippor. Det betyder att våren är här. Måste dock säga att det var något kallt, trots butikernas inbjudande löfte om att plusgrader faktiskt komma skall. Jo då, det var allt en bit över noll men vinden tar den lilla värme som finns. Trots varm jacka känner man sig genomfrusen. Att titta på matchen idag var kallt och jag känner ännu att mina kinder är förfrusna. Dem har inte myset under filten värmt upp.

Mr M är bortbjuden ikväll som solitär och jag hade tänkt göra några besök här och var men istället valde jag filten och soffan. Igår såg jag att en film kommit till Play som jag velat se ett tag. Det var Letters to Juliet och jag hade på känn att den var värd att se. Jag gillar dessa inspirationsfilmer baserade på Shakespeares arbete. Det är ju ett tema som man inte kan få nog av. Just denna valde att skildra What if med sensuella Verona som bakgrund och jag berördes av tanken att det perfekta finns någonstans och väntar. Jag grät en tår, som alltid.

Baksidan med dessa filmer är dock att de alltid slutar med ett bröllop. Höjden av lycka? Man få sällan veta hur det gick sedan. Jag hoppas att jag kan ge er mitt svar om ett år och lite till. Juni 2013. Vi blir dem vi är, fast med ett gemensamt namn. Sol och fötterna i sanden. I kvällens film hölls bröllopet i den italienska myllan på en fantastisk vingård. Det var vackert och kärleksfullt med många glada människor. Hur Karibien står sig mot det återstår att se.

Alldeles strax når 17 mars sitt slut. Irlands nationaldag. Åhh, vad jag önskar att vi vore där. Nu är vi ju inte i Dublin, men man får i alla fall Go Green! Jag har burit trycket ”The Leprechauns Made Me Do It”, en tröja från Guinness Storehouse samt grön ögonskugga. Mr M har en t-shirt från Dublin Hard Rock på sig. Härom dagen såg vi en film från Venedig, så nu längtar jag dit också.. Allt på en och samma gång. Leo snarkar högt. Det är mysigt det också. Det är hemma.

Massage på schemat..

image

På torsdagar har jag massage på schemat. Vi lär oss grunderna i överkroppsmassage och behandlar nacke, rygg, armar och ansikte. Idag var första passet och det hölls uppe i solrummet på friskvårdscentrat. Det var så skönt att sätta fötterna i sanden.Vi arbetade två och två. Det var kul och framför allt skönt. Jag har övat grunderna lite nu när jag kom hem. Mr M är dock på jobbet så Master Leo fick massagen isället. Leo var nöjd. På bilden ovan ser ni kanin-greppet. Ja, det heter så. Vad ni också ser är en njutande rottis.

Jag passade på att simma efter friskvårdspasset. Eftersom min motivation är på jobbet hela kvällen så var det lika bra att få det gjort innan jag åkte hem till soffan och alla måsten. Just nu njuter jag av en kopp kaffe innan det blir dags att gå en promenad med gossen. Mars månad har bestått av många lata dagar och idag kände jag ett uns av rastlöshet. Jag ångrar något att vi inte är på väg till Irland idag men för att vara rationell så vet jag ju varför. Vi skulle ju vänta och se hur Mr M arbetar. Jag får fokusera på att vi ska till Grekland  om två veckor och sedan en weekend i Manchester.

Idag överraskade Mr M mig med lunch. Att han arbetar blandade tider just nu gör att det kan vara svårt att träffas trots att vi bor ihop. Han kom därför och hämtade mig när jag hade lunch. 40 minuter fick vi tillsammans. Det är en stor skillnad mot att ses varje kväll. Han har dock  sovit hemma varje natt bortsett från en, vilket känns tryggt. Natt och kvällsgoset är viktigt för mig. Att ligga i Mr M’s armar är alldeles underbart och jag vill inte vara utan det. En överraskningslunch håller dock lågan vid liv. Det lever man länge på! Undra om jag kan hålla mig vaken så att han kan få lite massage sent ikväll…

 

 

 

Ett Foto i Timman 24 februari

Idag är det EFIT, ett foto i timmen, och det betyder att man gör precis som det låter, tar alltså ett foto i timman. Hos mig blir det av blandad kompott av mobilbilder men också bilder från min enkla kamera. Här har ni min fredag 24 februari 2012. Håll till godo!

Mr M och jag

00.40

Mr M och jag är uppe alldeles för sent. Au naturale De Lux. Vi har haft en fullspäckad dag men ändå blir vi upp till långt efter 12. Mr har handlat nya fotbollsskor från England medan jag har bläddrat i Leilas One More Slice och bloggat. Vi har dessutom slöttittat på Scrubs. Dags att gå och lägga sig, JA!

***

8.408.40

Min älskling är trött men måste gå och jobba. Vi har som vana att pussa den andre hej då när vi går, så idag inget undantag. Jag lovar att komma med lunch. Jag älskar hans jacka. Han är så fin i den. Dålig bild älskling, jag vet, förlåt! Kom ihåg att du är världens snyggaste kille och därmed kan bjussa på en ”så där-bild”!

***

11.1011.10

Jag väcker min väckarklocka. Hörru, vill inte du kissa idag eller? Jag är visserligen ledig, men jösses du kunde ju väckt mig du trötta rottis! Master Leo har ingen brådska alls.

***

image

11.40

Vi tar oss en promenix, linslus Leo och jag. Solen skiner och jag har en tunnare jacka. Härligt!

***

12.4012.40

Äntligen morgonkaffe. Jag svarar på en kommentar i bloggen. För övrigt världens gulligaste kommentar! TACK fröken P. Jag blir glad när folk lämnar ett avtryck. Jag vet ju inte alltid vem som läser, och det är faktiskt kul att veta. Ibland brukar någon säga till en ”Du, din blogg är kul att läsa”,  ”vilket bra inlägg du gjorde härom dagen” eller ”du fick mig att skratta jättehögt igår” och då blir jag jätteglad, om än något överrumplad eftersom man står i kön på mataffären och inte alls tänker på bloggen. Men det är kul! Speciellt skriftliga kommentarer!

***

13.40 Vår hall

13.40

Det är visserligen sportlov så där av mycket fritidsprylar i hallen, men jösses, all lera. Hade hoppats på att slippa dräneringar nu när vi bosatte oss i lägenhet, men icke. Bara att städa. Golvet är dessutom täckt av massa små glittriga hjärtan efter att jag igår kväll gömt ett grisöra till Leo i Mr M’s tomma presentförpackning från Alla Hjärtans Dag. Kändes som en bra idé just då.

***

14.40

Även skorna behöver sig en rengöring. Lera överallt! Urs.

***

15.40

Brunch, om än en sen sådan. Fisk, färska rödbetor och isbergssallad. Kontemplerar kvällens meny och bestämmer mig för att vi borde prova en variant på våra hemlagade pizzor. Får se om matbutiken tycker samma sak.

***

16.40

Fixar i ordning mig för att åka till 50-skyltarnas centrum för att handla jäst till pizzan.

***

17.40

Stannar vid sorteringen på vägen in. jag tycker om att få det rent under diskbänken och Leo är nöjd över att slippa dela bagaget med en massa skräp.

***

18.00

Vi stannar till i hamnen och tar en promenad. Leo är något besviken över att han inte kan bada, fullt i is ju!

***

18.40

Bilen är full av varor och vi är på väg hem. Nu ska här bakas pizza!

***

20.00

Nu är degen klar och ska jäsa i en timma. Ett telefonsamtal från flickorna på Mary Kay gör att jag är något sen, men, men…

***

20.40

Ingredienserna på plats. Kebab och bacon samt tre sorters ost och egenhändigt kokad tomatsås. Nu fattas bara mannen och så ska degen kavlas ut.

***

21.40

Första pizzan klar. Nu ska den toppas med sallad, tomat och rödlök samt salt och peppar. Dessutom en klick kebabsås. MUMS!

***

22.40

Pizzan efterföljs av godisskål. MUMS!

***

23.40

Mr M myser i soffan. Sötnos. Filmen är spännande och ganska bra.

***

23.50

Leo bjuder på en sista bild poserandes vid Gerberan. God natt på er! Vår EFIT är härmed över. TO BE CONTINUED (som på film, fast här!) NOT..

Och du, lämna gärna en kommentar, för då blir jag glad! Leo och Mr M oxå..

Vill ni titta på fler EFIT, eller göra en själv hittar ni det här. Kom igen, gå med! Det är kul!

Lyckligt slut, språkpoliser och annat

image

Jag har nyligen gjort ett aktivt val i att köpa marknadens billigaste disktrasor. Mr M har nämligen en vana av att slänga disktrasor. Han gör det när han tycker att dem luktar illa, bara efter någon dag eller så. Jag tycker att det är helt okej och har anpassat det på så sätt att jag köper dem billigaste, för dem ska ju inte räcka till särskilt många avtorkningar. Min nästa tanke blir då: Disktrasor Vs träningsväskan. När ska detta doft-test gälla även träningsväskan?

Vi har finbesök och gårdagens brottningsmatch vanns av Master Leo. Mr M fick se sig besegrad. Köksluckorna dukade dock under och föll ihop totalt. Det var verkligen dags att få luckorna limmade. De ramlade totalt isär på vägen ut till fixarens bil. Jag brottas idag med ångesten av gårdagens film, medan Mr M brottas med sin snowboard. Mr M’s arbete är på utflykt och måtte han komma hel hem.

Jo, men det var ju det där med filmen. Vi myste lite i soffan med popcorn efter gårdagens träning. Vi såg filmen REMEMBER ME. Gud va besviken jag är på slutet. Urs. Från att ha hög igenkänningsfaktor genom hela filmen till det brutala slutet, som jag verkligen inte såg komma, gick jag från feel-good-kärlek till besvikenhet och tårar. Jag måste genast se en ny film så att jag glömmer bort den. Jag ville ha ett lyckligt slut inte en tragedi. Mitt mål för dagen, förutom att promenera med Leo, blir att mysa i soffan under en filt till en fin kärleksfilm. En med lyckligt slut.

ps. Till er språkpoliser där ute så vet jag att det heter inte besvikenhet och att filmtitlar skrivs inte med versaler genomgående utan i kursiv stil och endast begynnelsebokstäverna versal eftersom Remeber Me inte består av konjunktioner eller prepositioner. Vill också påpeka att man beskyllt Shakespeare för samma sak, att bygga egna ord, men att man idag kan kreditera honom 3000 ord i Oxford Dictionary. Det är dock omtvistat om vem han faktiskt var, men min poäng är Våga var Kreativ!

Ytterliggare påpekanden på min text kan vara att det inte är korrekt med ‘s, men jag har bott i USA och där gör man så. Det känns därför lite som hemma. Jag vågar vara kreativ. Jag behöver inte vara korrekt i det här sammanhanget, det är mitt egna rum. Se nu gjorde jag en satsradning med vilje, HA, för att jag kan. Jag känner att jag har nog med högskolepoäng i språk, så därför vågar jag. Man kan skriva en hel uppsats om bara detta inlägget (se dubbel bestämdhet -fy skäms!), men jag har ingen lust. Inte just nu. Tycker att jag knappat länge nog på den här mobilen. Dags för film. En riktig feel-good-film!

image

Leo på bergets kant

En promenad är ofta rogivande för själen. Inte bara motion för hunden. Att bo som vi gör har sina fördelar. Vi har nära till naturen. Ibland kan man längta här ifrån, men då längtar man längre bort än till närmsta by. Man längtar till värmen, till solen, till stranden och till pubarna på Irland. Men tillbaka till här och nu. Här har ni Leo på bergets kant.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Har du tittat posten?

image

”Har du tittat posten idag?”. Bara en hyresavi, svarar jag Mr M i mitt sms. ”Du får inte titta posten denna veckan”. Inte du heller, svarar jag. Vi har enats om en summa att köpa för (resten ska gå till reskassan) och vi har dessutom bestämt att vi ska skriva rim på våra paket. Dessa paket ska sedan öppnas på julaftons morgon. Jag längtar redan. Nu gäller det bara att kunna hemlighålla allt.

Jag tror att jag har fått till det ganska bra. Det är lite gulligt, omtänksamt, lagom onödigt men ändå något som han kan tänkas vilja ha. En klart godkänd julklapp. Vad jag får vet jag inte, men han berättade att han hade funderat på en liten apa som blåste luft, men han tyckte inte att jag målade mina naglar tillräckligt ofta så att jag skulle ha använding för den. Man kan alltså summera det som att jag kan få vad som helst. Jag hade nog gillat apan, även om det nu är så att jag inte får någon.

Jag jobbade sent idag -vi hade succékonferens och det var succé, ibland behöver man sånt på jobbet. När jag kom hem gjorde vi varm choklad med marshmallows. Det är sådär  mysigt ibland. Perfekt med en ostmacka till. Det var underbart mys med Mr M i sin OnePiece framför TV’n i ett rum med tända ljus och julljusstakar. Ibland måste man bara ta in lugnet. Gårdagens tvätt är ännu i det blågula varuhusets kassar och disken, ja, det finns lite där också för vi har bakat. Kanske borde vi dammsuga, men det får vänta lite det också. Min sötis är dessutom något halt efter en vrickning på träningen. Han behöver vila han med.

Igår bar vi in lådorna med jul. Vi hade både på vinden och i källaren. Det ska bli veckans pyssel förutom att hämta gran och göra julgodis. Det kan bli lite köttbullar och läge för att göra ny julskinka. Helgens matinsats är nämligen snart slut. Nu tjuter en liten hund här efter promenad. Rottisen vet nog inte att det är sådär småkallt ute. Han bryr sig inte heller om jullådor som ska packas upp. Det spelar liksom ingen roll. Han vill läsa sin kvällstidning och kissa lite. Kanske på julbocken. Så är det bara. Så lådorna med jul får vänta. Jag beger mig därför ut i mörkret.

image

Vi är på plats!

Äntligen har lådorna burits in och vi är på plats. Jag önskar att jag kunde skriva att vi har det jättefint, men det kan jag inte. Vi har har det primitivt! Men vi trivs, trots ett blått sovrum och ett lila kök. Vår bostadsförmedlare hävdade att dessa färger är neutrala och de kommer att bekosta en ommålning och tapetsering om cirka 10 år.

Badrummet var visst ljust, ljust grönt, något som faktiskt undgick mig vid visningen av lägenheten. Vi har dessutom upptäckt att handfatet är för dvärgar men på något sätt så känns det okej. I förra bostaden var ju det rosa köket för dvärgar, så vi har liksom vanan inne! Ja, ja, allt har sin tid och detta ger oss ju chansen att göra egna ändringar som vi kommer att trivas med.

Tiden har bara försvunnit och trots ledig helg har vi varit allt annat än lediga. Vi har inte funnit tid till att åka och köpa ett köksbord så än så länge äter vi i vardagsrummet. Trots bristen av matplats och det faktumet att vi inte packat upp har vi lyckats få frukostgäster varje dag! Idag har jag dock uppgraderat oss och köpt en diskpropp så nu kan vi diska. Dock inte idag. Det blir Thai och mys -det är ju söndag!

Listan på vad vi dessutom behöver förutom köksbord ökar gradvis, men det gör inget. Det är dags att börja om. Det tog längre tid än vad vi trodde att plocka ihop våra Mio-möbler, men TV-bänken samt soffbordet är på plats och endast den nya soffan lyser med sin frånvaro. Lampan och kuddarna är lila och på något sätt så verkar det vara temat för denna lägenhet, vilket vi för närvarande insveper med hull och hår.

Tal på hår så är Mr Leo här. Vi har gått promenader och vi har funnit oss till rätta som en liten familj. Efter att vi insett va trångt det blev i sängen med en rottis vid fötterna bestämde vi oss för hundförbud, men när jag vaknade i morse hade Mr M och Leo en annan överenskommelse. Jag tog snabbt ett foto och sedan smög jag upp för att koka mig en kopp kaffe. Det dröjde inte länge förrän jag fick ett sms som löd ” Kan du sluta gå där ute?! Det knakar i golvet och vi försöker sova här!”. I dörröppningen möttes jag av ett leende och en hund som enträget försökte stänga ögonen och sova vidare… i sängen..

Det är sällan en snarkande rottis mitt i …

För att slippa tänka på verkligheten flyr mina tankar till annat. Till människor jag tycker om. Till sånt som jag tycker om. Ibland tycker jag att det är så där riktigt härligt med en underbar kärleksfilm. Gärna av sorten där man får gråta några tårar. Den senaste jag kommer att tänka på är PS. I love you. Så där vackert, fint och drömskt.. Så där som kärlek kan vara. Borde vara. MEN vet ni va? Det är sällan det ligger en snarkande rottis mitt i. Kan inte minnas en enda kärleksfilm där det gjort det. Verkligheten finns inte riktigt där i dessa filmer där ”Jag älskar dig” tycks gå helt över alla rimliga gränser.

Ofta är det kamp mellan det svaga och det rika, det fina möter det alldagliga och det rika och framgångsrika möter det hopplösa och fattiga eller det vilda möter det mer tämjda.. Jag kan jämt bara nämna Förnuft och Känsla, Stolhet och Fördom, Bridget Jones och Notting Hill. Just Notting Hill är en härlig drömvärld, tycker jag. Den övervinner verkligen allt och de finner den perfekta lyckan. De får tid för varandra, inre lugn och trygghet samt barn och givetvis rikedom. De överger allt för att vara med varandra.

Tänk ändå på hur vi kanske frångår det vi alla trodde. Inte blir någon annan på något sätt, utan bara plötsligt kan summeras som något annat. Vi tänjer på vårt öde.. Jag tänker just nu på syster yster. Den rökande miljökämpande djurrättsaktivisten på ständigt resande fot är numera stationerad runt hörnet från huset mellan två 50-skyltar. Hon är mammaledig, ickerökande monsterbilsförare som besökt Kambodja några veckor. Hon har dessutom en nyhandlad klänning från dyrbutiken. Jag brukar ge mina gamla urvuxna kläder till henne och hon blir jätteglad och oerhört tacksam. Nu är det istället jag som ställt mig i kö till hennes köp. Underbart!

Jag frågade henne om hon vilje följa med mig till Kuba, men hon visste inte hur säkert det var där med tanke på baby Charlie. Självklart har hon rätt, men det visar tecken på en mogenhet lång från flickan som rymde till London och sedan vidare till Australien. På något sätt så långt ifrån det jag faktiskt trodde. Dock lika underbar och glad som alltid. Det kanske bara kallas att bli vuxen, vad vet jag. Hon har inte övergett någonting, utan bara förfinats och fått mer. Och visst, det finns en hund mitt i… Filmernas värld tar dock slut på randen till fullbordandet av äktenskapet, och jag frågar mig, vad händer egentligen sen?

Möjligtvis en nyårskrönika…

Det har varit ett omtumlande år -på alla sätt och vis. Mycket har varit som vanligt. Vi har spelat krocket, ätit massor av sushi och grillat! Vi har byggt –blir det aldrig klart?, rest och gått massvis med promenader med Leo. Äntligen fick jag mitt utekök och en dundergrill!  I teaterväg har vi bland annat sett Hantverkarna, Ett makalöst Bröllop och Robert Gustavsson på Rondo. Anders har dessutom skottat snö till förbannelse och jag har äntligen fått tummen ur och ansökt om min examen -tänk att det ska behövas så mycket papper… 390 poäng avklarade -tack och hej Universitetet..

Mitt arbete 2010, ja, det vill jag på det hela summera som trivsamt. Jag valde nog rätt! Mina ”ungar” är helt underbara, på alla sätt och vis. Man kan inte låta bli att le när man tänker på dem! Som den jag pratade med senast igår via facebook, ja, jösses om ni bara visste hur hans energi smittar av sig. En underbar kille, som alltid får en del av mitt skrivbord, eftersom han helt enkelt bara tog det. -HÄRLIGT! Jag ler än… Mina arbetskamrater är nog bland de bästa. Härliga Suss och våra lyckligt gifta män… Ja, hur kul som helst, både spex och allvar. Lite av er alla, har gjort gott på mig! Det har gjort mig till en bättre människa. Det uppskattar jag.

I familjen har det också varit händelserikt. Året inledde men att Nathalie och jag hade en systerlig kväll med High school Musical i staden där sola alltid skiner –jättekul. Planerna för 2011 är att vi tillsammans med mamma ska börja scrapbooka och fota. KUL! I juni tog Lillebror Dennis studenten och fick jobb som elektiker. Han jobbar jämt! -och hans f.d. fröken applåderar! =) Min gosse har blivit stor!

Och i somras kom Charlie. Hon är inte första syskonbarnet, men Emma bor så långt bort, så det blir inte riktigt det samma. Charlie kan man följa, nästan dag för dag. När Pappa far fyllde 60 var vi alla där och byggde i badrummet på ovanvåningen. Jag och han fick passa Charlie, och då pratade vi om just detta; att broder Lars bor så långt bort. Just den dagen så Pappa far sa att han inte hade några problem med att leva 15 år till, men ”15 år till efter det, det blir nog trögt”. 16 dagar senare dog han. Tack alla för all hjälp med begravningen – Carro och Niklas för vacker sång och underbart gitarrspel, Suss för underbara söta bakverk, och Nader -för att du är du! Tack för att du spelade!

Något som jag absolut vill nämna är mina underbara grannar. Inklusive jack russeln, även kallad ostbågehunden för att han är så glad jämt =) Vi har haft så mycket kul i år. Vi inledde med att bada tunna -då kan snön uppskattas, tycker jag. Vi har åkt båt, byggt staket, fällt det där satans trädet som endast jag gillade och byggt en jättetrappa. Stundvis har det varit lerigt! Vi har spelat air-hockey, gjort Göteborg otaliga gånger (Dancing Dingo here we come!) och haft en underbar longweekend på kusten. Pensionat Stale -bring it on! Vi har sett på Brolle, inte bara en gång utan flera och Stjärnklart -underbart! Dessutom har vi varit på typ ”bugg-kurs” -ha ha.. minns ni det?…hur galet som helst… För att inte tala om när vi överraskade Emma vid tolvslaget, det var kul!

Jag uppskattar också att vi åkte till Härön för att titta på min älskade Uno Svenningsson, som jag vet att ni inte uppskattar på samma sätt som jag. Vi har också lyckats med en underbar Egypten-resa, som vi gärna gör igen! Vi har också undersökt möjligheterna hos homepat Paul och jag måste nämna curry-krysset hos Jenny, vilken Gbg-helg med spårvagnskrock och annat! Heleena var också med när Kinki gick bort. Det var hon som mitt i det kaotiska föreslog att jag skulle ta med Kinki hem, och det har jag inte ångrat. Det var rätt beslut. Nu har jag en gravplats att gå till. Tack för det Heleena.

Många nya bekantskaper har förgyllt detta år. Det finns också gamla bekantskaper som har fördjupats och därmed blivit mer värdefulla. Att skapa tillit gör att man kan sätta gränser, därför har jag försökt så mycket jag kan att bekräfta andra. Många gånger har det handlat om sunt förnuft och intuition. I andra fall har jag chansat and it has paid off. Däribland finns bloggen. Och jag trivs med den! Vänner jag kort kan nämna är mina ”terapeuter” Luis, Ninni och Magister C -tack för hjälpen genom den hopplösa, dystra tiden. Jag ska snart inte gråta mer… Och Inna -tack för att du finns! 2011 blir bättre -eller hur?

Året som varit fyllt av liv och död har lämnat mig i limbo. Jag har just nu svårt för att längta efter att bli vuxen. Det finns nämligen ett gränsland där.  Det är så sant att ”boys should never be sent to bed, they always wake up a day older”, ni kan gissa filmen va? En del av mig vill inte växa upp, vill inte ha ansvar. Jag vill på något sätt fortsätta vara den jag är. Den jag var kanske, för just nu vet jag inte riktigt vem Therese är, eller vem hon borde vara. Någon sa till mig för ett tag sedan: Men Therese, du har ju allt. Du har ju det som alla vill ha. Och tro mig, jag har funderat på vad det betyder, för det kanske är sant på många sätt och vis. Därför vet jag att 2011 blir ett år med möjligheter. Det är liksom dags att börja om.. Om bara snön kunde förstå det också…