Tag Archive | sorg

<3 pappa far

image

Idag är det din födelsedag. Att du inte finns längre är svårt att förstå. Ja, du fattas oss. Du är en saknad vän och fadersgestalt. Man kunde alltid ringa till dig. Du svarade oavsett tid på dygnet. Man kunde prata med dig in allt, bara man accepterade att du ibland visste bäst! Det kanske du också gjorde.

För några dagar sedan fick du ditt tredje barnbarn. Det blev en flicka, flicka nr 3. Dem har så vackra namn, Emma, Charlie och Miley. Mitt och Mr M’s bidrag har inte kommit ännu, men kanske blir det isf en pojk. Jag lovar inget, förutom möjligtvis blå ögon och lockigt hår. Hursomhelst, vi är inte där ännu. Det får allt bli ett bröllop först!

Älskade bror har flyttat till ett större palats. Det ligger på andra våningen och du hade möjligtvis kommit dit via travers. Herr B, min svägerska, bor ovanpå och han hade garanterat hjälpt till med traversen. Älskade bror jobbar och sliter och däremellan lever han loppan. Det verkar inte finnas något stopp – var jag likadan? Syster yster? Ja, kanske någon världsdel längre bort. Lillebror långt bort i stan? Absolut icke!

Jag tycker hösten kom snabbt i år. Det syns kanske mer nu när vi bor i hus. Trädgården är liksom närmare. Leo stormtrivs och vi likaså. Mr M är ju snällare än snällast, men det vet du redan. Och tänk vad vi lärt oss om renovering! Det är hurtiga gänget du fått!

Syster yster har bytt taket på huset i backen, alldeles själv. Med hjälp så klart, men hon ledde arbetet. Jag och Mr M har i vårt hus tapetserat, lagt golv, satt tak- och väggpanel och målat. Lillebror har spacklat och fixat i sin bostadsrätt och älskade bror är officiellt elansvarig, troligtvis för oss alla.

Jag måste dessutom bekänna att vi kommer måla högtalarna. Jag hör hur du skriker, så jag nämner ingen färg. Istället så får du bara lita på mig, på oss. Jag har dessutom några hemlisar, men vi kör tankeöverföring på dem!

Grattis pappa far!

Annonser

Kära pappa far

När dina andetag försvann, uppstod tystnaden. Ditt skratt hörs inte längre, utan bara fragment. Det är inte alltid bilderna passar ihop. Det är inte alltid jag ser dig.

Dina goda råd minns jag. Men följer jag dem? Det är så ofta som du fattas oss. Jag har lärt mig att vi alla sörjer olika. Det finns en tid för nu och då. Ingen väg eller sorg blir den andra lik. Om jag saknar dig, vad gör då inte dina andra älskade barn. Om jag ibland behöver dig, hur mycket behöver då inte dem dig?

Din hand var kall och blå. Maskinen tystnade och endast syster ysters hulkande hördes när pipet plötsligt höll en jämn ton. Dina andetag avtog.

Kära pappa far

Idag är det ett år sedan du dog. Det var en mörk måndag. Ingenting är sig likt. Alla vi som fanns i väntrummet då, finns dock här nu.

Baby Charlie är stora tösen, hennes pappa har Gunther-mustasch och älskade systeryster har åter börjat arbeta. Älskade bror har börjat fria bland flickor igen och bor numera med pappa H, som lustigt nog kör din bil. Så den står där utanför ditt hus. Även din soffa är på sin plats, likaså alla dina skivor och din stereo. Ditt köksbord har vi dock tagit farväl av, men kökslampan slår vi gladeligen i titt som tätt.

Bror långt bort i stan är kvar långt bort och vi saknar honom mycket och ofta. Jag och Mr M är numera ett par. Och ja, han äter lika långsamt än. Underbarare människa får man leta efter, men det visste du redan.

Herr B arbetar på och vi har delad vårdnad om Leo, som förresten kommer imorgon. Alla är kvar här uppe längs berget. Eller ja, jag har ju flyttat hit också! Har jag sagt det? Mr M och jag har nyligen lämnat huset och bor istället i lägenhet och stormtrivs.

Älskade bror kan ibland säga att detta har varit det värsta året någonsin och det ligger något i det. Då menar vi året som helhet med start idag, för ett år sedan. Dödsfall, begravning, misshandel, byte av jobb, uppbrott, flyttningar och eviga rättsliga processer. Allt påminnande om en varm trögflytande soppa.. Antar att du skäller som f**n där uppe. Ja, gott om lögner, okompetent personal och osannolika beskyllningar. Du hade haft att göra om du vore här bland oss.

Hur som helst, vi vet vad som är sant och eftersom vi har civilkurage så står vi för det som är rätt och riktigt. Allt löser sig ändå till det bästa, för det har ju det gjorts med allt det andra. Vi tar hand om varandra precis som vi lovade.

Det finns stunder då jag saknar dig. Det finns stunder då jag behöver dig. Men du vet, jag klarar mig även om saknaden är oändlig. Du kommet alltid att fattas oss…

helgen som svepte förbi..

Mr M ville titta på Manchester-duellen idag, men lustigt nog är det jag som sitter och småsneglar medan han hurtade iväg till träningen. Jag börjar bli hungrig, och det är ju söndag, så jag vet att det blir Thai så snart Mr M kommer hem. Hmmm, funderar på om det inte är läge för en Pad Thai idag. Gårdagen spenderade vi med goa vänner, jag hade sushi-skola med syskonen med respektive och Mr M spelade och lagade mat med goa ML. Vi fixade också till det sista inför Mr M’s pappas bröllop, vilket krävde en shoppingresa till stan. Vi är färgstarka, men gud så söta!

Idag sov vi in länge, länge! Underbart att bara gosa under täcket när det regnar. Mitt klädval för dagen är min OnePiece och jag tror inte att jag kommer ta av mig den förrän det är dags för sängen igen. Vi gjorde storfrukost framför tv’n med Vem vet Mest – maraton för att gnugga geniknölarna. Tillsammans är vi smarta! Sedan bryggde vi ännu mer kaffe och Mamma M har varit här och fikat med oss alldeles efter frukost för att titta på våra Turkiet-bilder. Det kul att minnas denna underbara resa! Vi har många kort som ger stöd för alla goa minnen och skratt.

Pappa fars gravsättning var fin och min favoritstund var nog när långt-bort-i-stan broder bar pappa far och ställde han på muren för att föreviga urnan med ett kort. Sedan tog syster yster över och bar honom till hans sten med en broder på varje sida medan klockorna slog. Jag höll Mr M i handen och precis bredvid oss gick pappa fars bästa vän och jag såg i hans ögon hur sorgen kom över honom just när klockorna slog. Han saknar sin bästa vän.

Fredagskvällen avslutade vi med orden ”jag älskar dig”. Det var efter vad man bör kalla ett bråk, och det var tyvärr kanske nödvändigt för att rensa luften lite. Synd bara att det startade på en jättetrevlig fest i goda vänners lag. Underbara C fyllde år och hennes goa, goa mamma hade ställt till med ett hejdundrans kalas. Det krävdes inte så mycket för att reda ut det vi var oense om och i efterhand var det kanske helt onödigt att åka hem, men det var så det blev.

Att tillit enbart kommer med tiden är kanske inte sant, utan det är hur man handlar och väljer att vara, oavsett tid. Det finns där redan från början, bara man vill. Vi väljer därmed varandra i fullt förtroende. Det blir grunden för ”vårt äktenskap”. Jag skrattar nu högt åt att Mr M sa äktenskap, men det kanske är det vårt förhållande är? Nu kom i alla fall andra halvan av mitt äktenskap, så äntligen blir det mat. Dags för Thai-mat så här mitt i söndagsmyset! Trevlig helg mina vänner!

livet från andra sidan

Från att plötsligt ha sett livet från andra sidan, känns det som om det inte går att komma längre ned. Fast ändå högre än förut. What goes up must come down, och vi siktar högre än förut. Det gäller bara att alla får följa med, att gå hel ur det här är det yttersta målet, för alla inblandade. Livet blir inte mer värdefullt än så här. Från att ha hittat där jag aldrig förr letat, från att ha funnit där det borde vara förbjudet, från att ha upplevt något som förändrar både kropp och själ står jag något mörbultad, något förbannad men ändå hoppfull.

Att stirra döden i vitögat, att brottas med idioti, får mig att fundera -vad kan vara värre än det här? Det är lugnet efter stormen och huset är blott en skugga av sitt forna jag. Skratten har tystnat, själen är utslagen och de knarrande golvplattorna ger av ett skrämmande ljud snarare än det välbekanta.  Jag tvättar med vanish, skrubbar med klorin och putsar med Ajax -allt ska bort, allt ska ut. Damm och blod -allt ska bort, endast det familjära har rätt att stanna kvar.

….som i en film, faktiskt….

M sa härom dagen att vårt liv ibland liknar en film. Jag skrattade högt. Sedan kom helgen. På lördag morgon hade alla roller fördelats och maktlöst insåg jag att vi inte fick välja vem eller vad vi ville vara, utan någon annan tog helt brutalt makten över oss och våra liv. Det finns knappast ord eller logik, utan det är mest en film som går runt, runt och runt. Samma hela tiden. Det är oförklarligt, orättvist och bara hemst. Jag skrattar inte längre.

Det som ger hopp är hjälterollen. Den som vet hur man bevarar ett liv. Hur man skyddar en vän. Han är något änglalikt, men det visste vi redan innan. Detta behövdes inte för att förtydliga det. När jag tänker på det, så har han funnits genom allt, i alla år. Det finns inte en stor stund där han inte funnit där, för oss, för älskade bror. Genom vått och torrt, genom glädje och sorg, genom liv och död. Jag tackar honom för det, denna världens underbaraste M. Du är den bästaste som finns…

Tack ni andra också, C & B, M, E, och all släkt och vänner. Tack för allt, för att ni finns där när vi behöver er.. Ni är otroliga!

guldet blev till sand

Att vara ärlig mot sig själv är ibland det svåraste. Men ibland måste man bara ta itu med sånt som ligger och gror. Det är svårt. Det gör ont. Men det kanske ger något. Att ensam är stark har länge varit min filosofi -och nu är det det som är summan av allt. Det var inte så jag trodde det skulle bli, men det bara blev så. Alla drömmar som fanns, alla planer som smiddes föll ut och blev till ingenting. Ingenting är kanske hårt, men det är den tomhet jag känner. Jag fanns för att sedan försvinna ner i ett djupt svart hål. Och runt mig finns ingenting. Jag ville så mycket, men det blev så lite. Det blev till ingenting. Guldet blev på något sätt till sand.

När tårarna tar slut och hungern tar vid inleds ett komaliknande tillstånd. Men jag mår alldeles för dåligt för att vara stark och för att äta som jag borde. Det tar energi och huvudvärken är sövande. Men ändå kan jag inte sova. Ännu en sömnlös natt tar ut sin rätt och grubblandet känns bara förmycket. Jag trodde verkligen att jag hade mer kraft, mer vilja, men tyvärr är det inte så. Jag tror dock att detta är den enda lösningen, och jag har fått medhåll.

Att om definieringen av mig själv skulle kosta så mycket, ja, det trodde jag inte. Inte hade jag en blekaste aning att det var så det skulle bli. Jag hoppas dock på en bättre dag imorgon, nu när jag har stakat ut min väg. Nu när alla beslut är tagna. Jag vet vad som måste göras och nu gäller det att vara stark och bara göra det. Att jag blir förstådd för de val jag nu gör är stärkande och jag är tacksam för det. Jag måste tro på mina beslut. Jag måste vara ärlig mot mig själv.