Etikettarkiv | Speglingar

A som i Antigua

Tröttheten slår an och jag tänker att ännu en gång har jag fixat veckan och ledigheten är det som väntar mig. Livet ber om att få knacka på och det jag som öppnar dörren till mig själv. Min tillfredsställelse, ja visst finns den genom mitt jobb, men mitt verkliga jag blommar varje gång jag stänger dörren och lämnar det hän där bakom.

Mr M och jag drömmer om att investera en slant i en kamera och kanske är det just nu detta ska ske. Självklart blir det match och en dag viger vi därför åt fotbollen. Kommer jag kunna föreviga matchen med bilder tagna av den nya kameran? Realisten i mig undrar om vi inte borde spara pengarna till vårt bröllop med idealisten i mig vill ha den där då också. Vem vill inte ta extra mycket kort på sitt bröllop.

Det pirrar i magen när jag skriver bröllop. Vårt bröllop. Det känns nära nu. Vi kan ha valt plats. bokstaven jag tänker på är A. A som i Antigua. Och klänningen, den är nog inte vit utan mer champagnefärgad. Och mannen, han är snygg. Prinsen och prinsessan i paradiset. Alldeles underbart!

Annonser

Vilse hos älskade bror

Igår gick jag vilse hos min älskade bror. Hans nya lägenhet är jättestor och jättefräsch. Man blev lite avundsjuk och undrade hur i helsike kunde jag och Mr M tacka nej till lägenheten ovanför. Fast vi vill vara där vi är, så är det ju. Det var bara en sådär kortsiktig tanke. Det känns skönt att älskade bror har flyttat in till 50-skyltarnas centrum och faktiskt fått sig en egen lya, helt pappa-fri. Pappa far hade inte kommit dit för den ligger på andra våningen, eller som älskade bror sa ”jag hade fått vinscha han in genom fönstret”. Men pappa far hade varit stolt, för den var underbart stor med flertalet fönster, högt till tak, två kakelugnar, diskmaskin (just nu icke fungerande!) och glasat uterum. Ja, fantastisk!

image

image

Vi tänkte hjälpa till med flyttandet, Leo och jag. Vi gick till huset i backen, men det verkade som älskade bror redan hade hunnit iväg. Hann han verkligen flyttstäda? Leo väntade tappert utanför dörren, gnydde högljutt och lyssnade sedan om älskade bror var på väg. De har ett speciellt band dem där två, och jag kan enklast beskriva det som ett högljutt ylande. Det är en vänskap där det är okej att dela på en glass. Dennis slickar och ger sedan till Leo som slickar och sedan fortsätter Dennis åter på glassen. De gör så och det är helt naturligt så här 8 år senare. Ja, Leo är faktiskt snart 8 år.

image

Ja, bilden gör inte lyan rättvisa men ni kan i alla fall se delar av vardagsrummet. Fantastiskt! Mamma följde med när Leo och jag besökte älskade bror. Han och Herr B byggde en TV-bänk och fröken C låg sjuk i soffan. Kan berätta att TV-bänken tog flertalet timmar att bygga, trots att instruktionsboken sa ca 60 min, hur som helst, fint blev det i alla fall. Mamma började genast städa och fixa i köket med att packa upp porslin. Älskade broder skickade sedan henne till affären för att köpa nödvändiga saker, så som kaffe till oss gäster, tandborste och tandkräm. Härliga mamma kom tillbaka med allt inklusive glödlampor och handdukar till både badrum och kök. Gulligt! Fröken C ställde sedan ut ljuslyktor och vi njöt av fikan i den härliga miljön.

När vi skulle gå, upptäckte jag att mamma hade nävarna fulla med tvätt. Älskade brors tvätt -jösses!, ja, ja. Vad ska man säga? Jo, jag kommer med min på söndag. Nää, skulle inte tro det.. Åhh, måste dessutom berätta att syster yster med man och underbara Charlie kom förbi. Vi hade då en härlig dansstund med lilla Charlie som bjöd på många, många skratt. Hon var på ett extra underbart humör och fick oss alla att dansa och skratta. Älskade broder har, precis som pappa far alltid hade, ett riktigt bra tryck i sina högtalare och Charlie är helt tokig i att dansa. UNDERBART! Det är en skön egenskap, för dansare uppfattar jag som glada personer över lag, undantaget balettdansöser. När Herr B bytte låt sträckte hon ut armarna och tittade på honom och utan ett ord för stod vi att de utsträckta händer betydde ”Vad hände med musiken?”.

Ååå, jag kom på lillebror med att stå precis som pappa far brukade så, men händerna bak på höften,  platsen är också kallad kärlekshandttag. Älskade bror ställde sig så när han och mamma hade genomgången över vad mamma hade gjort i köket, var som nu stod var och hur han kunde placera framtida inköp. Han stod precis som pappa far och lyssnade och diskuterade. Jag skrattade högt. Det finns en bild publicerad i tidningen där Mr M och älskade bror har varit med om en moped-olycka och älskade bror ligger och får hjälp av sjukvårdare på olycksplatsen. Med på bilden finns också pappa far och han står lutad över häcken med händerna bak på kärlekshantagena. Kan tänka mig att dialogen gick något i stil med ”Ja ha, va detta verkligen nödvändigt?”.

På tal på Mr M, jo han har äntligen fått sina efterlängtade fotbollsskor. Tyvärr var det ena paret för stort, men han får byta till en mindre storlek. Ja, vi har ju inte bara varit hos älskade bror. Vi bestämde att det var dags för lite piff och solen gav oss vårkänslor. Det blev därmed vårblommor i kruka på trappan. Visst, det är lite tidigt men det behövdes i all lera. Man blir ju glad varje gång man kommer hem och går in.

image

image

årets sista krönika

Det  är nog så att detta är årets sista post. Nyår står för dörren, vinden viner ute och tiden tickar fram till ett nytt år. Det sägs att klockor ringer, men jag har aldrig hört några. Bara nedräkningen 10, 9, 8, 7… Jag stannar på 7, för det är det nummer jag gillar bäst. Mitt år hade många likheter med vädret. När det var mörkt var det mörkt och sakta men säkert ljusnade det. Däremellan fanns en massa tung snö att förflytta, men familj, grannar och vänner hjälpte till med att hålla uppfarten snöfri.

När våren kom blossade en kärlek upp, likt de knoppar som brister. På hösten städade vi rent och nästade för vårt egna boende. Med sommarens lycka i ryggen kände vi att vi var redo att stå på egna ben utan älskade bror. Vi var redo att bara rå om oss. Det var en förlust på många sätt, men vinsten är varandra med ringar på våra fingrar och drömmar om bröllop på sagolika platser. Att älska Mr M har varit en av årets bästa upplevelser. Att få vakna vid hans sida är alldeles underbart!

Året har innehållit en del sorg och 2011 som år har absolut definierat familjeförhållanden och markerat skillnaden mellan släkt och familj. Familj håller man närmast. När domen äntligen föll var det en lättnad och ändå en sorg. Inget straff är någonsin tillräckligt för att väga upp för alla sömnlösa nätter, för alla tårar och för all uppgivenhet som händelsen du orsakade. Men tanken på att jag har mer räcker för du finns inte längre. Jag uppskattar dock att du ringde för du är släkt, så jag respekterar det, men dina handlingar gör att jag alltid kommer gå åt ett annat håll, och det är bort från dig, dit du inte längre är välkommen. Det är synd att det blev så här på livets resa och jag summerar det som att det borde inte hända oss. Det skulle aldrig ha hänt.

2011 har också bjudit på många resor. Mr M och jag har trampat runt i regnet i London. Mr M briljerade i tunnelbanan och jag vägrade The London Eye. Jag har nu lovat honom att vi åka tillbaka och fixa detta, kanske med pappa i släptåg. Jag skriver pappa, och even though förlusten över pappa far är stor har jag  ju dock min pappa kvar i livet, vilket jag är tacksam för. Mr M och han kan prata på ett sätt som jag aldrig lyckats med. Det gillar jag. Det gör att jag kommer närmare honom jag med. Kanske kan han följa med oss på en resa, då han  nämligen drömmer om London. Kanske kan det bli verklighet 2012?

Några veckor efter London styrde vi kosan mot Spanien. Vi bilade runt med sikte på Torrevieja. Det var en upplevelse på många mil och vi hade mycket kul. Några veckor senare åkte vi till Dublin. Dublin fångade våra hjärtan och vi var nyligen där igen då det är en fantastisk stad som har mycket att erbjuda. Att medelåldern i Dublin ligger på 26 år kan vara en anledning, men att det var min födelsedagspresent från Mr M är nog den främsta. När Mr M fyllde år firade vi med två veckors semestrande i Turkiet. Underbart det också! Salta bad och massvis med sol. Vi hade dessutom planerna på att besöka Kina så här över nyår, men den resan bokade vi om på grund av många anledningar. Det blir ett äventyr för 2012 istället. 2012 är året då drömmar blir verklighet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

på mitt vis…

Jag lever ihop med en matematiker. Så idag, medan han var och tränade, slängde jag snabbt upp några tavlor på mitt sätt – med hjälp av ögonmåttet. Det går så mycket fortare, tycker jag. Och man skulle kunna tro att jag mätt, men det kanske inte mannen håller med om när han kommer hem. Ja ja, det blev på mitt vis…

Tal på siffror så diskuterade vi ålder härom dagen. Mr M konstaterade att ungdomen nog är över när man föredrar att titta på mat- och frågesportprogram på TV. Fredagens musikprogram finns visserligen också bland TV-program som han föredrar att se, men det gör många i detta avlånga land, av många ålderskategorier. Jag är ju några år äldre än mannen i fråga, men jag tror ändå inte att det är jag som gjort honom äldre, utan helt enkelt tiden i sig själv. Fast det var ju ingen barnunge som föll på min lott direkt, för det hade inte intresserat mig. Jag älskar personen Mr M, inte hans ålder i sig.

Våra erfarenheter gör oss erfarna och tiden går och därmed blir vi äldre. Ju mer vi upplever, desto mer erfarna blir vi och ungdomen kanske bara finns då vi väljer att plocka fram den. Den är en trygghet och en källa för den naivitet som så ofta sprudlar när man är ung. Den står ofta för energi och skönhetens ursprung. Även om jag själv älskar det som kommer med åldern – integritet, så återvänder även jag till ungdomskälla ibland.

Matematikern gör sitt intåg och undrar om en iskall dryck kan fresta mig. Jag lyfter mina ögon mot TV-programmet om mat. Hmmm, fick han till det med lite godis också? Jösses, ögongodis och godis.. Och matprogram på TV’n. Jag är nöjd, på mitt vis…

image

övertalningsbar

När man är fri att göra vad man vill, kan världen ibland kännas för stor. I mitt huvud råder viss förvirring. Just idag mår jag dessutom illa, och det gör inte saken bättre. Kanske borde jag inte ha ersatt frukost med tre stora kaffe? Nej, kanske inte. Mat hjälper inte heller, utan det verkar vara för sent att ge kroppen bra energi. Då har jag dock inte provat glass, om det nu kan räknas som bra energi. Jag vill inte heller träna, tvätta eller diska. Det är knappt att jag vill fortsätta jobba, men det gör jag ändå. Antar att ”the same goes for” disk och tvätt, för då har jag gjort någon nytta. Träningen skippas dock, det är enklast så. Jag är icke övertalningsbar på den punkten.

Vi har diskuterat New York. Jag känner mig ganska så klar med The Big Apple för jag har redan gjort stan, men jag antar att det inte känns helt främmande heller. Det är så strävsamt bara. Så mycket jobb. Det känns som om att några veckor där, ja visst jättekul, men att leva där en längre tid… Det har jag redan gjort. Men kanske borde alla bo där, i alla fall för en tid. The city will either make you or break you – och det får man bara veta om man varit där. Så därför borde jag glädjas åt det faktum att det kanske blir så. Just idag kanske inte är en bra dag för stora beslut och turligt nog finns det några veckors andrum att inhämta.

Vi har dessutom burit lite lådor -inte mina egna. Det fick jag gjort trots mitt illamående. Enkelt övertalningsbar på den punkten. En flaska cola light och en färdig macka från torget fick ordning på mig en stund så jag hann bidra med lite. Men den färdiga mackan var krämig och innehöll massa sörja som inte fick mig att må toppen som jag hade hoppats. Den gick dock ner, det mesta i alla fall, förutom det som hamnade på jackan och i håret. Varför en massa ”gör” i en macka? M fixade dock papper efter att han jämställt mitt ätande med det av en knappt gående bebis runthasandes i gåstol. En söt sådan dock kan tilläggas, bebisen alltså. Gåstolen helt ok den oxå. Det är fler som lever i ett kaos liknande vårt, låda efter låda -härligt att se! Misstänker dock att de får ordning på sin röra före oss. Det går liksom inte så fort här.  Nää, nagellack på och sen mer arbete.

…kaffe, ord, galenskap och slag…

För husfridens skull uppskattar jag att älskade bror gick till sängs som en lycklig kille. Ja, han är ju min älskade bror. Brås han på mig? Ja, kanske… Och jag gick till sängs som en lycklig tjej, nyduschad och något frusen. Jag har sovit underbart! Någonstans mellan ord, galenskap och slag underifrån summerar jag arbetsdagen som gått: ” Kan vi börja med kaffe?”. Ja, det är nog bäst… Och ändå behöver jag skriva av mig. Ibland räcker det inte med enbart kaffe.

Att arbeta i en kommunal verksamhet gör att man ibland blir galen, arg och frustrerad. Och då menar jag absolut inte i mötet med elever, utan i mötet med knepiga mail, rörig ledning och trist pappersarbete. Det kräver så mycket energi och allt jag vill är ju att bara vara med eleverna. Det är det som är mest meningsfullt. Det står högt över dokumentmallar och annan jävla skit. Det är det jag har pluggat till, det som var mitt egentliga mål med över 5 års studerande.

Hade detta ”skeppet” varit en samling egenföretagare hade samtliga företagsskepp sjunkit till botten. Det är en skrämmande tanke. Men sann, för så kortsiktiga är ofta kommunala verksamheter. Detta är dock det vi måste göra, i den verksamheten vi måste vara, trots att man ibland frustrerat men ändå tålmodigt tänker att det vore lättare att gå, att driva oss själva. Men det finns en baktanke med det vi gör, ibland större än oss själva. Vi slår underifrån. Vi har mer att uträtta.

När kaffet är kallt  tycks världen utanför bli för mycket. Då gömmer jag mig. Kanske är det inte en riktig gömma, för jag kan både bli hittad och sedd. Och jag är inte ensam. Den vitbäddade sängen kan tyckas något stor och rummet kan tyckas något kallt, men det finns ändå en trygghet där. Det finns något där. Det är som om jag flyttat hemifrån, och kanske vill jag medvetet, omedvetet, vara blott under 20 igen. Jag börjar om bland lådor, stora projekt och drömmar.

När koffeinöverdosen är nära och orden tar slut inser jag att det kanske finns ett behov av att bli läst, att bli förstådd. När jag rymmer bort inser jag att det kanske finns en anledning att stanna kvar. Jag drömmer mig bort, men längtar ändå hem. Jag blundar och önskar, när jag öppnar ögonen igen inser jag att allt finns kvar. Jag ser. Jag lyssnar. Jag vet att du finns.

livet från andra sidan

Från att plötsligt ha sett livet från andra sidan, känns det som om det inte går att komma längre ned. Fast ändå högre än förut. What goes up must come down, och vi siktar högre än förut. Det gäller bara att alla får följa med, att gå hel ur det här är det yttersta målet, för alla inblandade. Livet blir inte mer värdefullt än så här. Från att ha hittat där jag aldrig förr letat, från att ha funnit där det borde vara förbjudet, från att ha upplevt något som förändrar både kropp och själ står jag något mörbultad, något förbannad men ändå hoppfull.

Att stirra döden i vitögat, att brottas med idioti, får mig att fundera -vad kan vara värre än det här? Det är lugnet efter stormen och huset är blott en skugga av sitt forna jag. Skratten har tystnat, själen är utslagen och de knarrande golvplattorna ger av ett skrämmande ljud snarare än det välbekanta.  Jag tvättar med vanish, skrubbar med klorin och putsar med Ajax -allt ska bort, allt ska ut. Damm och blod -allt ska bort, endast det familjära har rätt att stanna kvar.