Etikettarkiv | Speglingar

på mitt vis…

Jag lever ihop med en matematiker. Så idag, medan han var och tränade, slängde jag snabbt upp några tavlor på mitt sätt – med hjälp av ögonmåttet. Det går så mycket fortare, tycker jag. Och man skulle kunna tro att jag mätt, men det kanske inte mannen håller med om när han kommer hem. Ja ja, det blev på mitt vis…

Tal på siffror så diskuterade vi ålder härom dagen. Mr M konstaterade att ungdomen nog är över när man föredrar att titta på mat- och frågesportprogram på TV. Fredagens musikprogram finns visserligen också bland TV-program som han föredrar att se, men det gör många i detta avlånga land, av många ålderskategorier. Jag är ju några år äldre än mannen i fråga, men jag tror ändå inte att det är jag som gjort honom äldre, utan helt enkelt tiden i sig själv. Fast det var ju ingen barnunge som föll på min lott direkt, för det hade inte intresserat mig. Jag älskar personen Mr M, inte hans ålder i sig.

Våra erfarenheter gör oss erfarna och tiden går och därmed blir vi äldre. Ju mer vi upplever, desto mer erfarna blir vi och ungdomen kanske bara finns då vi väljer att plocka fram den. Den är en trygghet och en källa för den naivitet som så ofta sprudlar när man är ung. Den står ofta för energi och skönhetens ursprung. Även om jag själv älskar det som kommer med åldern – integritet, så återvänder även jag till ungdomskälla ibland.

Matematikern gör sitt intåg och undrar om en iskall dryck kan fresta mig. Jag lyfter mina ögon mot TV-programmet om mat. Hmmm, fick han till det med lite godis också? Jösses, ögongodis och godis.. Och matprogram på TV’n. Jag är nöjd, på mitt vis…

image

övertalningsbar

När man är fri att göra vad man vill, kan världen ibland kännas för stor. I mitt huvud råder viss förvirring. Just idag mår jag dessutom illa, och det gör inte saken bättre. Kanske borde jag inte ha ersatt frukost med tre stora kaffe? Nej, kanske inte. Mat hjälper inte heller, utan det verkar vara för sent att ge kroppen bra energi. Då har jag dock inte provat glass, om det nu kan räknas som bra energi. Jag vill inte heller träna, tvätta eller diska. Det är knappt att jag vill fortsätta jobba, men det gör jag ändå. Antar att ”the same goes for” disk och tvätt, för då har jag gjort någon nytta. Träningen skippas dock, det är enklast så. Jag är icke övertalningsbar på den punkten.

Vi har diskuterat New York. Jag känner mig ganska så klar med The Big Apple för jag har redan gjort stan, men jag antar att det inte känns helt främmande heller. Det är så strävsamt bara. Så mycket jobb. Det känns som om att några veckor där, ja visst jättekul, men att leva där en längre tid… Det har jag redan gjort. Men kanske borde alla bo där, i alla fall för en tid. The city will either make you or break you – och det får man bara veta om man varit där. Så därför borde jag glädjas åt det faktum att det kanske blir så. Just idag kanske inte är en bra dag för stora beslut och turligt nog finns det några veckors andrum att inhämta.

Vi har dessutom burit lite lådor -inte mina egna. Det fick jag gjort trots mitt illamående. Enkelt övertalningsbar på den punkten. En flaska cola light och en färdig macka från torget fick ordning på mig en stund så jag hann bidra med lite. Men den färdiga mackan var krämig och innehöll massa sörja som inte fick mig att må toppen som jag hade hoppats. Den gick dock ner, det mesta i alla fall, förutom det som hamnade på jackan och i håret. Varför en massa ”gör” i en macka? M fixade dock papper efter att han jämställt mitt ätande med det av en knappt gående bebis runthasandes i gåstol. En söt sådan dock kan tilläggas, bebisen alltså. Gåstolen helt ok den oxå. Det är fler som lever i ett kaos liknande vårt, låda efter låda -härligt att se! Misstänker dock att de får ordning på sin röra före oss. Det går liksom inte så fort här.  Nää, nagellack på och sen mer arbete.

…kaffe, ord, galenskap och slag…

För husfridens skull uppskattar jag att älskade bror gick till sängs som en lycklig kille. Ja, han är ju min älskade bror. Brås han på mig? Ja, kanske… Och jag gick till sängs som en lycklig tjej, nyduschad och något frusen. Jag har sovit underbart! Någonstans mellan ord, galenskap och slag underifrån summerar jag arbetsdagen som gått: ” Kan vi börja med kaffe?”. Ja, det är nog bäst… Och ändå behöver jag skriva av mig. Ibland räcker det inte med enbart kaffe.

Att arbeta i en kommunal verksamhet gör att man ibland blir galen, arg och frustrerad. Och då menar jag absolut inte i mötet med elever, utan i mötet med knepiga mail, rörig ledning och trist pappersarbete. Det kräver så mycket energi och allt jag vill är ju att bara vara med eleverna. Det är det som är mest meningsfullt. Det står högt över dokumentmallar och annan jävla skit. Det är det jag har pluggat till, det som var mitt egentliga mål med över 5 års studerande.

Hade detta ”skeppet” varit en samling egenföretagare hade samtliga företagsskepp sjunkit till botten. Det är en skrämmande tanke. Men sann, för så kortsiktiga är ofta kommunala verksamheter. Detta är dock det vi måste göra, i den verksamheten vi måste vara, trots att man ibland frustrerat men ändå tålmodigt tänker att det vore lättare att gå, att driva oss själva. Men det finns en baktanke med det vi gör, ibland större än oss själva. Vi slår underifrån. Vi har mer att uträtta.

När kaffet är kallt  tycks världen utanför bli för mycket. Då gömmer jag mig. Kanske är det inte en riktig gömma, för jag kan både bli hittad och sedd. Och jag är inte ensam. Den vitbäddade sängen kan tyckas något stor och rummet kan tyckas något kallt, men det finns ändå en trygghet där. Det finns något där. Det är som om jag flyttat hemifrån, och kanske vill jag medvetet, omedvetet, vara blott under 20 igen. Jag börjar om bland lådor, stora projekt och drömmar.

När koffeinöverdosen är nära och orden tar slut inser jag att det kanske finns ett behov av att bli läst, att bli förstådd. När jag rymmer bort inser jag att det kanske finns en anledning att stanna kvar. Jag drömmer mig bort, men längtar ändå hem. Jag blundar och önskar, när jag öppnar ögonen igen inser jag att allt finns kvar. Jag ser. Jag lyssnar. Jag vet att du finns.

livet från andra sidan

Från att plötsligt ha sett livet från andra sidan, känns det som om det inte går att komma längre ned. Fast ändå högre än förut. What goes up must come down, och vi siktar högre än förut. Det gäller bara att alla får följa med, att gå hel ur det här är det yttersta målet, för alla inblandade. Livet blir inte mer värdefullt än så här. Från att ha hittat där jag aldrig förr letat, från att ha funnit där det borde vara förbjudet, från att ha upplevt något som förändrar både kropp och själ står jag något mörbultad, något förbannad men ändå hoppfull.

Att stirra döden i vitögat, att brottas med idioti, får mig att fundera -vad kan vara värre än det här? Det är lugnet efter stormen och huset är blott en skugga av sitt forna jag. Skratten har tystnat, själen är utslagen och de knarrande golvplattorna ger av ett skrämmande ljud snarare än det välbekanta.  Jag tvättar med vanish, skrubbar med klorin och putsar med Ajax -allt ska bort, allt ska ut. Damm och blod -allt ska bort, endast det familjära har rätt att stanna kvar.

Det är sällan en snarkande rottis mitt i …

För att slippa tänka på verkligheten flyr mina tankar till annat. Till människor jag tycker om. Till sånt som jag tycker om. Ibland tycker jag att det är så där riktigt härligt med en underbar kärleksfilm. Gärna av sorten där man får gråta några tårar. Den senaste jag kommer att tänka på är PS. I love you. Så där vackert, fint och drömskt.. Så där som kärlek kan vara. Borde vara. MEN vet ni va? Det är sällan det ligger en snarkande rottis mitt i. Kan inte minnas en enda kärleksfilm där det gjort det. Verkligheten finns inte riktigt där i dessa filmer där ”Jag älskar dig” tycks gå helt över alla rimliga gränser.

Ofta är det kamp mellan det svaga och det rika, det fina möter det alldagliga och det rika och framgångsrika möter det hopplösa och fattiga eller det vilda möter det mer tämjda.. Jag kan jämt bara nämna Förnuft och Känsla, Stolhet och Fördom, Bridget Jones och Notting Hill. Just Notting Hill är en härlig drömvärld, tycker jag. Den övervinner verkligen allt och de finner den perfekta lyckan. De får tid för varandra, inre lugn och trygghet samt barn och givetvis rikedom. De överger allt för att vara med varandra.

Tänk ändå på hur vi kanske frångår det vi alla trodde. Inte blir någon annan på något sätt, utan bara plötsligt kan summeras som något annat. Vi tänjer på vårt öde.. Jag tänker just nu på syster yster. Den rökande miljökämpande djurrättsaktivisten på ständigt resande fot är numera stationerad runt hörnet från huset mellan två 50-skyltar. Hon är mammaledig, ickerökande monsterbilsförare som besökt Kambodja några veckor. Hon har dessutom en nyhandlad klänning från dyrbutiken. Jag brukar ge mina gamla urvuxna kläder till henne och hon blir jätteglad och oerhört tacksam. Nu är det istället jag som ställt mig i kö till hennes köp. Underbart!

Jag frågade henne om hon vilje följa med mig till Kuba, men hon visste inte hur säkert det var där med tanke på baby Charlie. Självklart har hon rätt, men det visar tecken på en mogenhet lång från flickan som rymde till London och sedan vidare till Australien. På något sätt så långt ifrån det jag faktiskt trodde. Dock lika underbar och glad som alltid. Det kanske bara kallas att bli vuxen, vad vet jag. Hon har inte övergett någonting, utan bara förfinats och fått mer. Och visst, det finns en hund mitt i… Filmernas värld tar dock slut på randen till fullbordandet av äktenskapet, och jag frågar mig, vad händer egentligen sen?

….som i en film, faktiskt….

M sa härom dagen att vårt liv ibland liknar en film. Jag skrattade högt. Sedan kom helgen. På lördag morgon hade alla roller fördelats och maktlöst insåg jag att vi inte fick välja vem eller vad vi ville vara, utan någon annan tog helt brutalt makten över oss och våra liv. Det finns knappast ord eller logik, utan det är mest en film som går runt, runt och runt. Samma hela tiden. Det är oförklarligt, orättvist och bara hemst. Jag skrattar inte längre.

Det som ger hopp är hjälterollen. Den som vet hur man bevarar ett liv. Hur man skyddar en vän. Han är något änglalikt, men det visste vi redan innan. Detta behövdes inte för att förtydliga det. När jag tänker på det, så har han funnits genom allt, i alla år. Det finns inte en stor stund där han inte funnit där, för oss, för älskade bror. Genom vått och torrt, genom glädje och sorg, genom liv och död. Jag tackar honom för det, denna världens underbaraste M. Du är den bästaste som finns…

Tack ni andra också, C & B, M, E, och all släkt och vänner. Tack för allt, för att ni finns där när vi behöver er.. Ni är otroliga!

..allt var inte vad det såg ut att vara…

Har ni någon gång blundat riktigt hårt och önskat något? När jag blundade hårt ställde jag en fråga; och jag fick ett svar. Svaret var att något annat väntade. Sedan tog jag ett beslut, och med bestämda steg gav jag mig av. Vad som först kändes som ett tidsfördriv bland lådor utvecklades snabbt till vad som kunde tänkas vara svaret på min önskan. Det var pirrigt. Det var stort. Samtliga kriterier var uppfyllda. Jag kände mig yr. Och jag hade självklart inget att ta på mig… Men allt var inte vad det såg ut att vara. Good bye  – du var inte den du sa att du var…

Det kändes spännande, för hur kan något vara så enkelt? Fast egentligen.. Det har varit allt annat än enkelt. Vi har inte ens börjat, men vi har redan nått ett slut. Någon nämnde att jag hade knäppa funderingar, men vet ni vad, jag utför galna handlingar också! Kanske mest för att de är kompatibla, galna funderingar och knäppa handlingar alltså…

Din moral kanske säger dig att jag borde vara ensam och slicka mina sår, men vet du va, jag har varit det alldeles för länge. Det var min tur att få roa mig. CRAZY är väl ett ord väl värt att använda, för jag gick ”all in”. Jag kände att det var värt att satsa på -jag var tvungen att veta. Min tanke var att jag har ju liksom inget att förlora, men allt att vinna – men tyvärr, allt var inte vad det såg ut att vara… Tyvärr satsade jag och förlorade. Det är nämligen så att du inte finns. Du har aldrig funnits… Lite scary, men alldeles sant… Du var inte den du sa att du var, och vilken tur att jag upptäckte det så fort…

… mera god juice till alla….

När jag var liten så brukade pappa far köpa juice och ställa den i kylen. Det fanns två sorters juice. Den ena hette JO och den fick vi blanda själva med vatten. Det var den juicen vi barn fick dricka. Den andra hette God Morgon Apelsin och den fick vi inte dricka. Den var färdigblandad. Givetvis gillde vi den bäst, vi fick ju inte dricka den! Jag har alltid undrat varför man köper juice i en barnfamilj, och då syftar jag på juice som inte får drickas, men pappa far hävdade bestämt att då skulle den ta slut -så klart! Den var ju god. Han var nog rädd att inget få. Jag har alltid funderat på varför de inte bara köpte god juice, och mer av den, då hade ju alla varit nöjda, eller?

Kanske kan det vara en ekonomisk fråga det här med juiceköpet.. Just den här historien kan vara grunden till att jag idag unnar mig det jag vill ha, oavsett pris. Jag tror faktiskt att det är så. Det finns ingen anledning till att dricka juice som man inte gillar. Än mindre köpa juice som inte är god när bättre finns att tillgå. I dag fördrar jag färskpressad juice. Jag köper apelsiner och pressar själv. Tropicana eller Brämhults kan också fungera, men mest om jag känner mig lat. I just detta fallet så kan jag tillägga att vattnet vi tvingades blanda JO-juicen med smakade fruktansvärt illa. Det kom från egen brunn på gården. Ja, det var scary!  Värst var den juice med exotisk smak, kan jag minnas -alla andras favorit, men den var alldeles för söt och sliskig. Det var en fjäril på förpackningen. Fyy, jag kan ännu inte dricka exotisk juice… Eller jo, möjligtvis med alkohol och mycket is -but only on very rare occasions.

…ett liv fyllt med fullt dugliga mediciner…

Idag hittade jag brevlådan. I där låg ett brev till mig. Fantastiskt! Till min nya adress. Jag vände mig sedan om och konstaterade: Ja, här bor jag. Jösses! Det hade jag aldrig trott. Inte så många andra heller misstänker jag.. Men det var så det blev. Det lilla huset i backen vid det tronande berget är numera hemvisten för denna lilla galna kvinna. Ja, så är det. HOME SWEET HOME.

Igår började vi plocka i pappa fars dödsbo. Det finns inte så mycket att spara egentligen. Pappa far och vi har helt enkelt inte samma smak. Han gillade 80-t och 90-talet. Det var kanske då han mådde som bäst? Några saker gav oss några riktigt goda skratt, andra lämnade oss funderade. Varför spara på tomma cigarettpaket när man inte längre röker? Jo, det kunde jag informera om.Vad gör apotek med alla mediciner som vi lämnar in? Slängs det bara? Ja, det fanns då här en hel del helt dugliga mediciner. Massa mediciner.Vad som görs med dem vet vi inte, någon som vet? -Du, apotekarfröken.. Vad gör ni med dem? Själv ställer jag mig tveksam till att ens äta Alvedon eller Ipren, så bort med skiten..

Det lite svårare momentet är tavlor och alla kort. Vad gör man med dem? Tavlorna har inget värde vad vi vet, varken ekonomiskt eller personligt. Inte för oss i alla fall. Korten antar jag att vi delar oss emellan. Hela skolgången finns nämligen representerad på väggar. Det ska bli skönt att få lite annat att titta på än sig själv, kan jag meddela. Själv har jag ej tavelbrist utan jag fyller lätt huset, så det är tur att älskade bror inte har köpt på sig så mycket ännu..

Något som jag konstaterat är bristen på förvaringsmöjligheter. Min garderob bör därmed odramatiskt minskas. Och då har jag inte ens fått hit allt. Min skosamling vågar jag inte ens tänka på. Men var börjar man? Jo, med en te framför laptopen och med London i tankarna. Men först; vilka Mini’s finns till salu just nu?

guldet blev till sand

Att vara ärlig mot sig själv är ibland det svåraste. Men ibland måste man bara ta itu med sånt som ligger och gror. Det är svårt. Det gör ont. Men det kanske ger något. Att ensam är stark har länge varit min filosofi -och nu är det det som är summan av allt. Det var inte så jag trodde det skulle bli, men det bara blev så. Alla drömmar som fanns, alla planer som smiddes föll ut och blev till ingenting. Ingenting är kanske hårt, men det är den tomhet jag känner. Jag fanns för att sedan försvinna ner i ett djupt svart hål. Och runt mig finns ingenting. Jag ville så mycket, men det blev så lite. Det blev till ingenting. Guldet blev på något sätt till sand.

När tårarna tar slut och hungern tar vid inleds ett komaliknande tillstånd. Men jag mår alldeles för dåligt för att vara stark och för att äta som jag borde. Det tar energi och huvudvärken är sövande. Men ändå kan jag inte sova. Ännu en sömnlös natt tar ut sin rätt och grubblandet känns bara förmycket. Jag trodde verkligen att jag hade mer kraft, mer vilja, men tyvärr är det inte så. Jag tror dock att detta är den enda lösningen, och jag har fått medhåll.

Att om definieringen av mig själv skulle kosta så mycket, ja, det trodde jag inte. Inte hade jag en blekaste aning att det var så det skulle bli. Jag hoppas dock på en bättre dag imorgon, nu när jag har stakat ut min väg. Nu när alla beslut är tagna. Jag vet vad som måste göras och nu gäller det att vara stark och bara göra det. Att jag blir förstådd för de val jag nu gör är stärkande och jag är tacksam för det. Jag måste tro på mina beslut. Jag måste vara ärlig mot mig själv.