Tag Archive | tankar

En kokong av bilder..

Kom över ett citat härom dagen från Louise af Boje Gennäs. Det var så här:

”Då tar jag till skrivandet, då bygger jag en kokong runt mig själv och spinner trådar av ord till skydd för mitt ömtåliga hjärta. Jag berättar. Jag analyserar. Jag dokumenterar. På så sätt kan jag småningom hantera det obeskrivliga: genom att just beskriva det.”

För mig kan det även ske i bilder. Jag tänker nämligen i bilder. Jag minns och dokumenterar, men inte som i en film. Utan i bilder som står stilla. Ibland är dem svartvita och ofta har de bara svaga nyanser av färg. Men jag skriver inte bara när jag mår dåligt, även om det faktiskt är lättare då.

I helgen fick vi möjligheten att välja bröllopsfotograf. Jag tittade först och det dröjde inte länge innan jag fann det jag sökt. Mr M la lika mycket tid som mig. Det var enkelt. Bilderna talade till oss. De hade ett språk och en estetisk formgivning lika vacker som tanken på att få dela ett äktenskap med min blivande äkta man. Inte för att han är särskilt fejk nu. För mig är det så att han har vuxit sig större än sambo och pojkvän. Det känns som om det tillhörde vårt initiala skede. Något som redan har passerat oss förbi.

Kokongen runt mig själv, har dock vittrat något. Jag har i vår värld stängt in oss. Vi finns här och i öppningen finns dem som vi vill kalla våra vänner och vår familj. Det där ytliga har inte längre sin plats, utan möjligtvis i vardagen på jobbet och när vi småhandlar här på lokal. Vårt hus är för oss och livet likaså.

Ikväll fylls soffan med goda vänner. För att göra det enkelt blir det grillat direkt från lokal. Trådar av ord ska summeras och bottnar säkert i många skratt. Det gäller att vara här och nu.

Annonser

Livets lista

Jag frågade Mr M vad han hade för förhoppningar om resten av året. Han svarade: att vi installerar oss i huset och att det går bra, att vi får bokat vår bröllopsresa och får ett datum för vårt bröllop samt att han får ett fast arbete. Jag håller med om alla tre. Precis vad jag också önskar för året.

Jag hoppas dessutom att mitt jobb blir intressantare och roligare, för i år har det varit tufft. Slitigt, så jag känner att semestern är efterlängtad. Jag är trött i både kropp och knopp. Tack och lov väntar nu en tid som bara handlar om mig. Om oss.

Idag har vi letat efter sådana där saker som man behöver när man flyttar, ex häcksax, trimmer och gräsklippare. Vi funderar dessutom på vilket staket man ska ha. Blandat med detta så är vi sjuka. Vi har vilande förkylningar i kroppen så vi knaprar Ipren och äter massvis med frukt och vitaminer.

Jag ska skriva mig en ny livslista. Nr. 1 är att fundera ut hur jag ska göra för att längta tillbaka till jobbet i augusti. Jag måste hitta de fördelar som överväger nackdelarna. Jag vet att de finns där. Nr. 2 är att tillsammans med Mr M göra en plan över vårt liv, både den närmaste tiden och vårt bröllop nästa år. Oki, start… And don’t stop…

Energitjuvar och att hitta tillbaka igen…

image

Dagen innan julafton fick jag ett diplom. Jag är diplomerad som världens bästa flickvän och diplomet är från Mr M. Han har dessutom skrivit en motivering som lyder att jag gör ett utmärkt arbete med att vara helt underbar. Jag har diplomet liggandes framme och jag tittar på det ibland för att få energi, för att påminna mig själv om att jag är älskad. Jag har tittat på det idag. Det kändes skönt. Några flyktiga pussar är inte nog ibland. Man vill liksom ha mer.

Att träna är ett annat bra sätt att få energi. Bland annat simmar jag några dagar i veckan, ofta med sällskap av syster yster. Då hinner vi få lite egentid utan barn och män, inte bara träning alltså. Vi är då bara syskon och det är skönt. Ikväll har vi haft en sådan stund. Vi stretchar sedan i rehab-bassängen och det är kanske det bästa. Belöningen för 1000 meter motion. Underbart!

Idag bestod min dag av arbete fram till kl 18. De sista timmarna kombinerade jag det dock med att laga enkel mat till oss nu när vi arbetar så mycket. Jag skriver vi för det blir lite mer timmar för mig också. Mr M sa ju upp sig när han skulle studera och nu valde han dock att avbryta så han letar arbete igen, vilket betyder att han plockar timmar. Nackdelen med att plocka timmar är dock att man inte vill säga nej. Han arbetar därför mer än heltid, men det är bara för nu, tills hans får ett schema. Jag fixade dessutom disken då mitt arbete krävde en kort paus.

Mat just nu är mest för att få energi. För att orka. Enkel vardag blandat med några grönsaker. Det blev därför en enkel pastagratäng med korv och bacon samt tomat, spenat, purjo och mozzarella-topping. För att binda samman det hela blev det lite creme fraiche med chili hopvispat med ägg och mjölk samt lite kryddor. Det är gott att ha något som går fort att värma. Skulle man bli sugen på något annat kan man dessutom frysa det som är kvar. Enkelt, snabbt och gott. Den diplomerade flickvännen av världsklass tycker så i alla fall. Ja, det är jag det.

image

En nästan ordlös ledighet

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

Det finns ibland inte utrymme för så många ord. Jag väljer därför att summera med bilder. Jag har haft en deppig vecka trots att jag ibland mår jättebra och är lycklig.

Några exempel på detta kan vara att jag blev jätteglad över blommorna jag fick, för att i nästa stund undra ”varför jag fått denna muta”. Idag fick jag en komplimang och som svar hörde jag mig själv yttra undringen ”varför säger du så”. Jag gråter för att jag vet att det är ovärdigt av mig. Men det gör jag bara när ingen hör eller ser.

Livets funderingar handlar därför mycket om att släppa och samtidigt stanna i nuet. Leva här och nu utan att hamna i något dåligt. Att ta till vara det jag har, för det är inte dags att lägga ned eller rymma. Det finns ett värde i att vara här.

Nu får ni lite bilder på allt det goda..

älska mig för den jag är…

Helgen har varit höga berg och veckan inleddes sedan med djupa dalar. De höga bergen består av skratt, konversationer, yra, goda vänner och Mr M. Veckans djupa dalar består mest av självplågeri och det är jag bra på. För mycket ledig tid kan göra så med mig. Då kan inte ens bloggen rädda mig. För de tankar jag tänker är alldeles för jobbiga för att skriva här. Då skulle dem nämligen befästas. Ibland är det svårt att älska mig för den jag är.

Till Mr M skrev jag härom dagen att ”Ibland så undrar jag om du verkligen ser mig för den jag är. Det kan vara så att du ser mig bättre än vad jag kanske tror. Jag har ofta en gruvande känsla inom mig. Det kan vara att inte räcka till, att inte duga, att inte vara bra nog. Det är som om att det vore ett spel och jag har redan för länge sedan passerat gå. Plötsligt får man kortet gå i fängelse, masken är därmed avtäckt och det enda man kan göra är att motvilligt gå med. Jag önskar ibland att jag vore lite starkare, lite snyggare, lite gladare, lite mer som något annat. Jag skulle då visserligen inte vara jag, men ibland måste man få önska”. Detta känns inte helt logiskt idag. För han finns där för mig precis som jag är. Mer uppmuntran kan nog vara svårt att få.

På yran nämnde en god vän att jag borde sluta skriva bra saker om pojkvännen, för det gör honom mer attraktiv för andra kvinnor. Jag skrattar åt tanken, men kanske är det sant? Trots att jag skrattade högljutt då så tänker jag fortfarande på det hon sa. Min reflektion av mitt liv utelämnar ju även Mr M. Men huruvida mina inlägg gör honom attraktiv för andra kvinnor, ja det bjuder jag på, för så bra är han och lämnar han mig för att jag gjort honom mer attraktiv, så gör han det. Jag fixar mig ändå. Jag levde innan honom och jag kommer att fortsätta göra det även om jag tvingas leva utan honom.

Idag är dock en bra dag. Jag älskar mig för den jag är. Jag har varit vaken länge och jag är ännu inte ovän med mig själv. Jag ska nog ta mig en tupplur och fundera på vad jag ska packa. Det  blev nämligen en resa till Turkiet i födelsedagspresent. Vi hade tänkt åka till Rhodos på söndag på hans födelsedag, men hastigt och lustigt hittade Mr M en annan resa och nu står istället Turkiet på menyn. Det blir spännande, för där har vi aldrig varit. Jag frågade igår ”ska vi ta och vara duktiga och ta reda på lite om Turkiet innan vi åker?” och Mr M svarade ”nee, det brukar inte riktigt vara vår grej”. Åhh, det är så sant , så sant! När vi kom till Girona så satte vi oss i bilen och sedan sa vi ”hmmm, vilket håll tror du Alicante ligger åt?”. Dublin likadant. Och London, jaa, samma sak… Åh se, det gick hur bra som helst!

 

upp och ned, mycket och lite, friend or foe…

Livet kan vara berg och djupa dalar. En god vän nämnde igår att jag verkade lycklig. Ja, det är jag nog. Livet är underbart. Jag är dock gruvande till min natur. Jag tycker om att observera, lyssna och fundera. Jag gillar dessutom att diskutera. Ibland samma sak flera gånger. Jag vill få fram bästa möjliga lösning. Som kvinna är man dock sin värsta fiende. Det finns ingen som ger mig mer kritik än jag själv, hur destruktivt det än kan vara.

Det ter sig även likadant i det mest vardagliga, man kan flyga högt för att sedan störta raskt, ibland rakt ned. I sökandet efter lägenhet kammade vi hem noll, men plötsligt finns det flera intressanta objekt. Mer att välja mellan, innebär också  mer att ta i åtanke. Man måste grubbla lite alltså. Detta är tyvärr min sämsta sida. Jag kan vrida och väna på allt tills det blir intet kvar. Ibland kan jag ta hela vägen runt, men ändå vara på samma plats där jag började.

Ibland får man lite för mycket information och ibland vill man ut med lite för mycket information. Det jag kan tycka vara den bästa nyheten, kan tas emot som  ”ja ha, än sen då”. Det är inte alltid jag omger mig av människor med samma behov. Jag är ofta min värsta fiende. På engelska kallar man det friend or foe. Inte för att det på något sätt gör mig olycklig, men ändå, det är dock motsatsen till att vara lycklig.

Kanske kräver man för mycket av livet, men åhh andra sida, varför inte? Den här tiden i huset har varit livsdefinierande. Det har varit en tid då vi tvingats vara kreativa, samtidigt en tid med mycket kärlek och många skratt. Mr M och jag har stundvis tillsammans rymt härifrån, och det är inte många dagar då jag faktiskt stått på egna ben och gjort något själv. Mina intressen ryms liksom inte här. Jag har bloggen, men allt det andra står liksom på halt i väntan på att få blomstra i den nya lyan.

Att leva med älskade bror har varit underbart, men samtidigt vet jag att han behöver stå på egna ben. Det är dags för honom att ta ytterligare ett steg ut i vuxenvärlden. Missförstå mig inte, för han har stigit upp tidigt och arbetat och tjänat egna pengar sedan han var 15, men just det där med egen space. Ja, ni vet nog alla vad jag talar om.

Tal på kreativitet, härom lördagen träffade jag en väninna för lunch uppe vid slussarna. Vi hade haft en underbar dag. Ni vet, vi ville har fisksoppa och vitlöksbröd! Väl hemma väntade något spännande. När jag kom hem hade grabbarna tagit ut en filt och av skor, mobiltelefoner, snusdosor och någon flaska skapat sig en egen airhockeyplan. Håll till godo!

Sorry älskling, det råkade bara bli så att det blev bild när han gjorde mål!

viktlös?

Inspirerad av Inna  goes modeblogg tänkte jag kommentera dessa vanliga frågor kring min vikt. Jag går ju alltid upp och ned i vikt. Jag har en ätstörning som ibland leder till övervikt men även undervikt. Det är så det alltid har varit och jag tänker inte så mycket på det. Jag mår inte dåligt av det och jag ser det inte som ett problem. Min vikt är något som ständigt diskuteras på släktkalas och det är den fråga, ibland omformulerad som ett påstående, jag får oftast från männsikor i min närhet: ”Har du gått ned i vikt?”, ”Vad fin du är nu när du inte är så smal” alternativt ”Gud va smal du va när du kom hem från USA”. Jag som inte ens äger en våg, måste ständigt kommentera huruvida jag gått upp eller ned.

Just nu har jag tappat i vikt, och kanske inte på den hälsosamma vägen. Det började med en magsjuka i Egypten, fortsatte med att jag lämnade min sambo och toppades av en misshandel. Inflyttad med två gossar lever jag på skräpmat blandat med tillfälliga hemlagade middagar med frånvaro av grönsaker. Jag äter lunch i cafeterian och tar där vad som erbjuds. Jag har dessutom slutat träna och istället för godisfrossa kan jag istället ta en kvällscigarett. Jag har minskat mängden vatten och dricker dubbelt så mycket kaffe. Jag promenerar inte heller med hund och istället för att gå tar jag bilen till jobbet. Hälsosamt? Nää. Men det är inte övervikt heller.

Att inte riktigt ha koll på sin vikt, betyder att man avläser sin storlek från kläder. Det som blir när man tappar snabbt i vikt är problem med att hitta kläder som faktiskt passar. Just nu är passformen ganska noll. Till och med mina stövlar är förstora! Hmmm. Jag har ganska gott om kläder vanligtvis, men just nu är tyvärr det mesta för stort och sitter löst. Det innebär dock att jag har tillåtelse att frossa i nya. Det blev några få inköp i London, och dem är en bra början, men dock inte tillräckligt. Jag är fortfarande lite osäker på storlek, så det får bli som det blir innan jag har landat på den vikt som jag stannar på för nu. 38 / M?