Tag Archive | tårar

guldet blev till sand

Att vara ärlig mot sig själv är ibland det svåraste. Men ibland måste man bara ta itu med sånt som ligger och gror. Det är svårt. Det gör ont. Men det kanske ger något. Att ensam är stark har länge varit min filosofi -och nu är det det som är summan av allt. Det var inte så jag trodde det skulle bli, men det bara blev så. Alla drömmar som fanns, alla planer som smiddes föll ut och blev till ingenting. Ingenting är kanske hårt, men det är den tomhet jag känner. Jag fanns för att sedan försvinna ner i ett djupt svart hål. Och runt mig finns ingenting. Jag ville så mycket, men det blev så lite. Det blev till ingenting. Guldet blev på något sätt till sand.

När tårarna tar slut och hungern tar vid inleds ett komaliknande tillstånd. Men jag mår alldeles för dåligt för att vara stark och för att äta som jag borde. Det tar energi och huvudvärken är sövande. Men ändå kan jag inte sova. Ännu en sömnlös natt tar ut sin rätt och grubblandet känns bara förmycket. Jag trodde verkligen att jag hade mer kraft, mer vilja, men tyvärr är det inte så. Jag tror dock att detta är den enda lösningen, och jag har fått medhåll.

Att om definieringen av mig själv skulle kosta så mycket, ja, det trodde jag inte. Inte hade jag en blekaste aning att det var så det skulle bli. Jag hoppas dock på en bättre dag imorgon, nu när jag har stakat ut min väg. Nu när alla beslut är tagna. Jag vet vad som måste göras och nu gäller det att vara stark och bara göra det. Att jag blir förstådd för de val jag nu gör är stärkande och jag är tacksam för det. Jag måste tro på mina beslut. Jag måste vara ärlig mot mig själv.

Annonser

Älskade bror

Hur mycket jag än önskar, kan jag inte fixa det här. Det går inte att få det ogjort. These are the cards that we were dealt.  Det är så livet ser ut. Det som gör ont är att när man är högt uppe, ja då faller man hårt mot marken. Det går fort och plötsligt slår man i. Om man dessutom blundar, så kanske man inte hinner skydda sig genom att ta emot med händerna.

Jag önskar att jag kunde linda in det på ett sätt så att det inte gör så ont. Just arrange it as a soft spot, where you could fall. But it is not possible. Det blir bara ord, bara papper och bara musik. Utan verkan. Utan innebörd. Men jag finns här.

Om du vill kan jag ljuga och säga att det går över. Att det blir bra. Det kanske hjälper. Det vore som att gifta sig av rädsla, för att det man har, egentligen inte finns. Att gifta sig av rädsla, för att det inte betyder någonting annars. Igen, bara ord, bara papper och bara musik.

Att förlora

Att förlora någon kär är omskakande, förvirrande och omtumlande. Det är svårt när en familjemedlem går bort, men på något sätt är det ändå naturligt att ens föräldrar dör före en själv. Men man blir aldrig förberedd på att det faktiskt är så.

Trots att pappa far varit sjuk en länge tid, hade jag aldrig räknat med att han skulle dö. Allra minst att han skulle dö den där måndagen. Men lika sant som att löven faller och naturen skrudar om, lika oundviklig är döden. Det är så det är.

Det som är svårast är att det fanns så mycket mer att säga, så många mer samtal att ringa, så många mer fikastunder att ha, så många mer skratt att skratta. Pappa far ville verkligen leva. Han var inte redo att dö. Att himlen numera är en roligare plats är en klen tröst, för jag är inte redo att åka dit.

Trots alla dessa minnen, så känns dessa 25 år som något flyktigt, något kort. Allt flyter ihop till en ström av händelser, utan en direkt början men dock ett abrupt slut. Det finns inte längre någon logik. Det är bara tomt. Det är som om mannen i lupinerna aldrig fanns…