Etikettarkiv | to let go

My Story – now and then

Mr M och jag tittade på dokumentären om Avicii förra veckan. I den skildras så tydligt hans psykiska ohälsa. Jag måste understryka att Avicii själv var väldigt tydlig med hur han mådde men det framgår att så många i hans närhet ändå inte riktigt förstod. Inte ens de som stod honom närmast. Har du inte sett dokumentären om honom så råder jag dig till att göra det – AVICII True Stories.

I fredags så fann man musikern Avicii död. Han var ung, hårt arbetande och talangfull. Även om vi ännu inte vet hur Avicii dog, kan man i dokumentären urskilja att han pressade sig själv till det yttersta. Han stannade aldrig upp och plockade ihop sig själv. ”Tillslut vet man inte vems lycka man jagar.” Kanske var det så att det blev hans fall.

Nu efteråt har det gjort väldigt ont i mig, för alla vi som varit där vet hur det känns. Efter att dessutom ha läst en ung kvinnas blogginlägg My story om psykisk ohälsa så känner jag att även jag bör dela med mig.

Jag är en av alla de människor som lever i psykisk ohälsa. Det började redan för länge, länge sedan. I många år var min blogg ett sätt att lätta på trycket och bearbeta mitt liv. Så därför vänder jag mig nu hit; A room of my own – when the outside world seems to be too much.

Som ung körde jag ett liv ” living in the fast lane”. I NYC arbetade jag non stop i 4 år. Jag hade semester en gång, en vecka.

I mötet mellan mellan att vara odödlig till att inse att livet faktiskt har ett värde, föll jag. Det slog hårt när den insikten nådde mig. Det krashade ner, likt tornen som stod i staden jag kallade mitt hem.

Tiden som följde bestod av val. Val för att ta mig framåt. Ta mig framåt hel. Att jag levde så på gränsen var inget som bekymrade mig förrän den dagen jag blev förälder. Mina val drabbade plötsligt inte bara mig. Mina begränsningar kunde i framtiden begränsa livet för vårt barn. Alkohol kunde inte längre hjälpa mig.

Under terapin fick jag lära mig att känna. Jag fick lära mig att lyssna. Jag fick lära mig att andas. När jag insåg att det inte fanns någon magic solution blev det plötsligt greppbart. Kort sagt, jag hade gjort min hjärna sjuk och bara jag kan göra den frisk igen. Det kan bara gå i MIN hastighet. There is no easy answer and no magic pill to make it all go away. Lösningen finns inte någon annanstans.

Idag har jag lärt mig att gå bredvid min ångest. Den får besöka mig, men jag fortsätter att gå. Jag kan boka upp mig utan att känna mig stressad. Jag letar inte längre flyktvägar i större lokaler och jag vågar att gå och handla. Jag vågar att stå i kö. Jag vågar att besöka ett köpcentra. Många av dessa saker har varit helt omöjliga i nästan 20 år.

Mycket har jag lärt mig igen och övat utan oro. Men jag har också misslyckats och tvingats starta om. Jag har ännu vissa begränsningar med folksamlingar, vajerräcken och höjder. Jag kan känna mig trängd. Men det är greppbart och under arbete. Jag har en bit kvar.

Julstämning infinnes

Det har varit många tankar idag kring granen i skogen. Det är härligt att så många uppmärksammat just detta. Idag har jag fått veta att det är en arbetskollega till mig som satt upp lyktorna i den lilla granen. Han förlorade nämligen sin fru runt jul för några år sedan. Hon brukade gå den vägen till sitt arbete och jag antar att han ville skänka henne lite ljus på vägen. Visst är det en vacker tanke? En vacker och inspirerande handling minst sagt. Nästa gång vi passerar granen tänker vi tända ett ljus och skänka honom och hans familj en tanke. Leo har lämnat oss för stunden men kanske blir det snart en tur dit ändå.

Mr M spelar julmusik och kokar knäck. Igår var det ju jag som stod för julgodiset så idag har jag fått vilat lite och sett på matprogrammet där de bjuder hem gäster och just nu har jag en minut för reflektion. Julstämning? Ja, det börjar kännas att snart är det jul. På arbetet fick vi besök av tomtar med klappar och bästa kollegan bjöd på julfika med köttbullar, saffransbiscotti, och nybakat. Fantastiskt! Här hemma dansar Mr M sött och jag skrattar. Jag har ställt upp formarna och vi väntar på att kunna forma smeten till kulor. Han sjunger White Christmas, kanske inte så bra men väl med känsla.

Nu är det dags för mig att hjälpa till att skeda upp. Jag vill önska en riktigt god juluppstart till alla er där ute.Hoppas att ni har det lika bra som vi. Kanske ni också borde tända ett ljus för någon ni tycker om. Kanske för någon som just ni förlorat. Kanske en lykta på, för någon annan, ett oväntat ställe. Jag tror att jag ska det. Lite ljus kan behövas här i mörkret. Den goda julen är på väg och mycket kärlek med den.

början till något nytt…

Den här tiden på året ger en konstig kombination av trötthet, huvudvärk men ändå lycka. Det är nu man ska ”sparka iväg” sina treor ut i livet. Det är nu deras resa börjar, och min likaså. Det börjar för mig om på nytt och jag kan bara beskriva det som ”bitter sweet”. Vad jag ibland refererar till som mina älskade ungar sätter sig på sin spets vid den här tiden, för de är ju knappast mina, utan jag får endast nöjet att vara i deras värld för en kort tid. Det är nu mina ungar lämnar boet.

Trots att jag samtliga år ber dem fixa allt i god tid för att slippa stress och en grinig lärare som måste arbeta kvällstid så sitter jag ändå här med läsning av elevtexter. Men jag ska alldeles strax sätta punkt. Deadline var idag, men det blir arbete i morgon också. Det gäller ju att få med allt på pappret. All deras strävan summeras upp på ett fjuttigt papper och det är här vi kan se om de har någon kunskap. Det är i alla fall vad vi tror. Att vara godkänd eller inte är en usel formulering, tycker jag. Men det är vad vi i vuxenvärlden säger oss kräva av alla dessa ungdomar. Att på papper få sin godkändhet. Därav huvudvärk och trötthet.

Lyckan ligger dock i att summera förändringen. De elever jag mötte då, är inte de samma som går ut nu med mössan i hand. Medan jag lägger handen vid deras sista inlämningar och summerar deras betyg, planerar dem champagnefrukostar och studieresor. Det är lycka det! Det är nu de ska ut i arbetslivet ”på riktigt” och jag känner tillfredsställelse för jag vet att vi förberett dem för arbetslivet. Jag vet att samtliga av dem redan har jobb. Jag vet att någon redan planerat sina framtida studier. De närmaste veckorna är början på något nytt.

du står en bit bort

Trött. Det har varit helg så man borde vara utvilad, men tyvärr har jag sammanlagt bara fått en natts sömn istället för två. Det är svårt för man ligger och lyssnar efter ljud hela tiden. Tänk vad många tåg det rullar vid bergets kant. Du kanske undrar varför jag sover här då, kanske hade det varit enklare att sova någon annanstans. Jo du förstår, det är så det måste vara. Man orkar inte sova borta hur många nätter som helst. Det löser liksom inte situationen. Jag måste sova här så att älskade bror förstår att det är okej. När han vet det, då kommer han också att sova här. Det är ju så det borde vara. Jag tror dock att det blir bättre så snart M kommer hem. Det var ju faktiskt okej tills han åkte.

…….

Som vanligt spelar mina tankar mig ett spratt. De går alltid längre än verkligheten. Jag rosenkantar det som varit och placerar framtiden i ett drömskt scenario där alla är vinnare, på ett eller annat sätt. Om jag hade ändrat något i den verklighet jag befinner mig i, så hade jag tagit det från början ändå. Mitt liv är som det är, det är så jag ser mig. Så jag summerar den resa jag gjort. Men visst, kanske skippat vissa bitar, men då kanske det inte hade varit det som är nu. Det är inte så det blev skrivet, utan mer så det föll ut. Så kanske är det därmed snart skrivet, sagt och gjort…

Jag ser dig inte. Jag äger inte dina beslut, för du har själv format din egen väg. Att den kantades av min väg är något att ta till vara på, hur osannolikt det än ”may” te sig. Det finns mer att säga för detta är bara början. Varje nytt beslut leder in på en ny väg med nya utmaningar. Kanske leder den mot något helt annat, men du fanns ändå här för den tiden som var. Vem vet hur det blir sedan.

Jag skulle vilja säga till dig att det var så det blev, för att det var så det skulle vara. Det fanns andra vägar att gå, men detta är den enda väg jag funnit. Det enda rationella som finns i denna situation -om det nu ens går att se det som rationellt… Det är här jag står just nu. Och du står en bit bort, fast att du faktiskt varit närmare. Både i livet och i tiden. Logik -kanske inte. Det må vara så att du inte är här, men det är ändå så att vi alla tagit beslut som lett upp till detta. Det vi lever nu är summan av det hela.

Smack you awake

”The only thing more unthinkable than leaving was staying; the only thing more impossible than staying was leaving. I didn’t want to destroy anything or anybody. I just wanted to slip quietly out the back door, without causing any fuss or consequences, and then not stop running until I reached Greenland.”  
 
Jag vaknade och kände mig ensam. Ja, då ska du också vara ensam. Det är mänskligt och det är bara att ta in ensamheten och känna den. Fundera på var den kommer ifrån. Fundera på hur du ska ta dig ur den. Sitta och bara känna ensamheten. Det kan vara lätt att skylla den på andra, men det är faktiskt så att det är jag själv som styr mitt egna livsöde. Det är jag som måste fixa mig, kanske också du som måste fixa dig, och sedan kanske vi kan mötas där någonstans på vägen.
….
Allt är inte vad det ser ut att vara. Det finns djup, djupare än de djupaste vatten. Drömmar högre än de högsta berg. Det vi byggt upp saknade inte botten på något sätt, men fokus var på det vi byggde snarare än på personerna som byggde. ”In desperate love, we always invent the characters of our partners, demanding they be what we need of them, and then feeling devastated when they refuse to perform the role we created in the first place.”
 
Visst finns det flera bottnar i det hela. Att leva med någon innebär delat ansvar. ”It’s still two human beings trying to get along, so it’s going to be complicated. And love is always complicated. But humans must try to love each other, darling. We must get our hearts broken sometimes. This is a good sign, having a broken heart. It means we have tried for something.” Komplicerat ja, men brustet hjärta? Nej. Brustna drömmar snarare…
 
Har ni sett Arga Snickaren? Det kan kännas fånigt att göra den jämförelsen, men det finns faktiskt många likheter. Jag kan se paralleller till mitt liv och mina egna tankevärld. Jag vet att vi gjorde det vi trodde var rätt, det tvivlar jag inte på. Men jag tror inte att vi insåg vad det kostade. Har vi gjort det ännu? 
 
Ibland kanske man måste tappa balansen för att kunna leva balanserat. Ibland måste man gå över på andra sidan för att få gå i solen. Att vara ifrån varandra och att separera kan vara det som krävs. Om vi verkligen vill. Om vi verkligen vill göra det som krävs… Frågan är om du vill följa mig… Om du verkligen vill gå bredvid min sida… It has to be done for all the right reasons.
 
”People think a soulmate is your perfect fit, and that’s what everyone wants. But a true soulmate is a mirror, the person who shows you everything that is holding you back, the person who brings you to your own attention so you can change your life. A true soulmate is probably the most important person you´ll ever meet, because they tear down your walls and smack you awake. But to live with a soulmate forever? Nah, to painfull. Soulmates, they come in to your life just to reveal another layer of yourself to you, and then leave.” 
 
Quotes from Eat, Love, Pray by Elizabeth Gilbert 

…ett liv fyllt med fullt dugliga mediciner…

Idag hittade jag brevlådan. I där låg ett brev till mig. Fantastiskt! Till min nya adress. Jag vände mig sedan om och konstaterade: Ja, här bor jag. Jösses! Det hade jag aldrig trott. Inte så många andra heller misstänker jag.. Men det var så det blev. Det lilla huset i backen vid det tronande berget är numera hemvisten för denna lilla galna kvinna. Ja, så är det. HOME SWEET HOME.

Igår började vi plocka i pappa fars dödsbo. Det finns inte så mycket att spara egentligen. Pappa far och vi har helt enkelt inte samma smak. Han gillade 80-t och 90-talet. Det var kanske då han mådde som bäst? Några saker gav oss några riktigt goda skratt, andra lämnade oss funderade. Varför spara på tomma cigarettpaket när man inte längre röker? Jo, det kunde jag informera om.Vad gör apotek med alla mediciner som vi lämnar in? Slängs det bara? Ja, det fanns då här en hel del helt dugliga mediciner. Massa mediciner.Vad som görs med dem vet vi inte, någon som vet? -Du, apotekarfröken.. Vad gör ni med dem? Själv ställer jag mig tveksam till att ens äta Alvedon eller Ipren, så bort med skiten..

Det lite svårare momentet är tavlor och alla kort. Vad gör man med dem? Tavlorna har inget värde vad vi vet, varken ekonomiskt eller personligt. Inte för oss i alla fall. Korten antar jag att vi delar oss emellan. Hela skolgången finns nämligen representerad på väggar. Det ska bli skönt att få lite annat att titta på än sig själv, kan jag meddela. Själv har jag ej tavelbrist utan jag fyller lätt huset, så det är tur att älskade bror inte har köpt på sig så mycket ännu..

Något som jag konstaterat är bristen på förvaringsmöjligheter. Min garderob bör därmed odramatiskt minskas. Och då har jag inte ens fått hit allt. Min skosamling vågar jag inte ens tänka på. Men var börjar man? Jo, med en te framför laptopen och med London i tankarna. Men först; vilka Mini’s finns till salu just nu?

mellan ljus himmel och mörk jord..

Hopp, förväntan, förtvivlan. Eftertänksamhet, ånger, ångest. Beslutsamhet, förväntan, förtvivlan. Mod, ånger och ångest. 

Jag har inte gråtit klart. Jag har inte tänkt klart. Jag kanske inte kan gråta klart. Jag tänker kanske inte klart heller. Det är liksom allt och ingenting. Jag är dock säker på att det jag behöver finns där ute. Just nu är det det som styr den vändning mitt liv plötsligt har tagit. Jag går mot obeprövad mark.

Do you remember Keats:

I have been astonished that men could die martyrs for their religion –
I have shudder’d at it.
I shudder no more.
I could be martyr’d for my religion
Love is my religion
And I could die for that.
I could die for you

Therese

Möjligtvis en nyårskrönika…

Det har varit ett omtumlande år -på alla sätt och vis. Mycket har varit som vanligt. Vi har spelat krocket, ätit massor av sushi och grillat! Vi har byggt –blir det aldrig klart?, rest och gått massvis med promenader med Leo. Äntligen fick jag mitt utekök och en dundergrill!  I teaterväg har vi bland annat sett Hantverkarna, Ett makalöst Bröllop och Robert Gustavsson på Rondo. Anders har dessutom skottat snö till förbannelse och jag har äntligen fått tummen ur och ansökt om min examen -tänk att det ska behövas så mycket papper… 390 poäng avklarade -tack och hej Universitetet..

Mitt arbete 2010, ja, det vill jag på det hela summera som trivsamt. Jag valde nog rätt! Mina ”ungar” är helt underbara, på alla sätt och vis. Man kan inte låta bli att le när man tänker på dem! Som den jag pratade med senast igår via facebook, ja, jösses om ni bara visste hur hans energi smittar av sig. En underbar kille, som alltid får en del av mitt skrivbord, eftersom han helt enkelt bara tog det. -HÄRLIGT! Jag ler än… Mina arbetskamrater är nog bland de bästa. Härliga Suss och våra lyckligt gifta män… Ja, hur kul som helst, både spex och allvar. Lite av er alla, har gjort gott på mig! Det har gjort mig till en bättre människa. Det uppskattar jag.

I familjen har det också varit händelserikt. Året inledde men att Nathalie och jag hade en systerlig kväll med High school Musical i staden där sola alltid skiner –jättekul. Planerna för 2011 är att vi tillsammans med mamma ska börja scrapbooka och fota. KUL! I juni tog Lillebror Dennis studenten och fick jobb som elektiker. Han jobbar jämt! -och hans f.d. fröken applåderar! =) Min gosse har blivit stor!

Och i somras kom Charlie. Hon är inte första syskonbarnet, men Emma bor så långt bort, så det blir inte riktigt det samma. Charlie kan man följa, nästan dag för dag. När Pappa far fyllde 60 var vi alla där och byggde i badrummet på ovanvåningen. Jag och han fick passa Charlie, och då pratade vi om just detta; att broder Lars bor så långt bort. Just den dagen så Pappa far sa att han inte hade några problem med att leva 15 år till, men ”15 år till efter det, det blir nog trögt”. 16 dagar senare dog han. Tack alla för all hjälp med begravningen – Carro och Niklas för vacker sång och underbart gitarrspel, Suss för underbara söta bakverk, och Nader -för att du är du! Tack för att du spelade!

Något som jag absolut vill nämna är mina underbara grannar. Inklusive jack russeln, även kallad ostbågehunden för att han är så glad jämt =) Vi har haft så mycket kul i år. Vi inledde med att bada tunna -då kan snön uppskattas, tycker jag. Vi har åkt båt, byggt staket, fällt det där satans trädet som endast jag gillade och byggt en jättetrappa. Stundvis har det varit lerigt! Vi har spelat air-hockey, gjort Göteborg otaliga gånger (Dancing Dingo here we come!) och haft en underbar longweekend på kusten. Pensionat Stale -bring it on! Vi har sett på Brolle, inte bara en gång utan flera och Stjärnklart -underbart! Dessutom har vi varit på typ ”bugg-kurs” -ha ha.. minns ni det?…hur galet som helst… För att inte tala om när vi överraskade Emma vid tolvslaget, det var kul!

Jag uppskattar också att vi åkte till Härön för att titta på min älskade Uno Svenningsson, som jag vet att ni inte uppskattar på samma sätt som jag. Vi har också lyckats med en underbar Egypten-resa, som vi gärna gör igen! Vi har också undersökt möjligheterna hos homepat Paul och jag måste nämna curry-krysset hos Jenny, vilken Gbg-helg med spårvagnskrock och annat! Heleena var också med när Kinki gick bort. Det var hon som mitt i det kaotiska föreslog att jag skulle ta med Kinki hem, och det har jag inte ångrat. Det var rätt beslut. Nu har jag en gravplats att gå till. Tack för det Heleena.

Många nya bekantskaper har förgyllt detta år. Det finns också gamla bekantskaper som har fördjupats och därmed blivit mer värdefulla. Att skapa tillit gör att man kan sätta gränser, därför har jag försökt så mycket jag kan att bekräfta andra. Många gånger har det handlat om sunt förnuft och intuition. I andra fall har jag chansat and it has paid off. Däribland finns bloggen. Och jag trivs med den! Vänner jag kort kan nämna är mina ”terapeuter” Luis, Ninni och Magister C -tack för hjälpen genom den hopplösa, dystra tiden. Jag ska snart inte gråta mer… Och Inna -tack för att du finns! 2011 blir bättre -eller hur?

Året som varit fyllt av liv och död har lämnat mig i limbo. Jag har just nu svårt för att längta efter att bli vuxen. Det finns nämligen ett gränsland där.  Det är så sant att ”boys should never be sent to bed, they always wake up a day older”, ni kan gissa filmen va? En del av mig vill inte växa upp, vill inte ha ansvar. Jag vill på något sätt fortsätta vara den jag är. Den jag var kanske, för just nu vet jag inte riktigt vem Therese är, eller vem hon borde vara. Någon sa till mig för ett tag sedan: Men Therese, du har ju allt. Du har ju det som alla vill ha. Och tro mig, jag har funderat på vad det betyder, för det kanske är sant på många sätt och vis. Därför vet jag att 2011 blir ett år med möjligheter. Det är liksom dags att börja om.. Om bara snön kunde förstå det också…

Catmasters Nanaki

Lämna ditt bakomflutna före dig, säger Pumba  – kanske vore det något? Så här på årets sista dagar känns det som om det är dags att summera en del av årets händelser. Det första jag kommer på är att jag i år förlorade min älskade katt. Han hette Catmasters Nanaki och när han dog i somras var han 12 år gammal. Vi brukade kalla honom för Kinki.

Gör ni matematiken så kan ni räkna ut att jag inte varit i Sverige i tolv år, utan första gången jag träffade denna katt var när jag kom hem från USA. Nanaki var då redan två år. Jag kommer ihåg att han låg på trappan till mammas hus och jag hade aldrig tidigare skådat en sådan ful jättekatt! Han var ett charmtroll och vann mitt hjärta på direkten. Det hör till saken att min mamma hade en hel handfull av dessa katter, men ingen som Nanaki dock. 

Han var inte som vilken katt som helst: visst han var en raskatt, perser, utan han var världens coolaste perser. Han var kung här på gatan! Han vägrade halsband, var inte rädd för hundar och slog och jagade bort andra katter. Man fick inte lyfta honom och man fick endast kela med honom på hans villkor. Icke godkända försök belönades med bett, hugg och rivningar, gärna med samtliga fyra tassar och hårda bett samtidigt. Han hade verkligen jättetassar och världens vassaste tänder!

Det roliga var att man kunde ropa på honom precis som en hund, och han kom. Nanaki åt gärna mat hos grannkatterna, i deras hus och ur deras skålar. Han satt ibland i grannhuset och tittade på mig genom fönstret. Och ropade jag, så kom han hem givetvis. Han sov där det behagade honom och han kunde bryta sig in genom kattluckor, alla sorter, turligt nog uppskattade grannen detta.

Här ser ni honom som kattunge. Detta var på den tiden då han var avelskatt, men det har dock jag inte haft honom som, utan han har varit sällskap. Och vilket sällskap sedan!

Här poserar han med Leo och grannhunden. Blicken är bedjande : Snälla ta fotot för F-N och det fort. Jag får iväg från denna lilla ettriga Jack Russel! 

 

Okej, klart eller?

Nedan följer några av alla dessa sovställen han valt. Tyvärr hittade jag inte något foto på Nanaki sovandes i badrummets handfat. Han passade precis, fyllde väl upp till kanten!  Han sov där ofta, så jag borde ha massor av kort på det. Först upp är köksbordet:

Sedan en tupplur i posten. Han älskade resväskor också, så det fick man alltid dubbelkolla när man packade!

I grävmaskinen. Passande nog heter det bobcat.. 

Här nedan är han tagen på bar gärning sovande hos grannen på hennes vardagsrumsbord. Kan tillägga att hon har två hankatter som Nanaki inte kom överens med. ”Det kvittar la”, sa Nanaki och åt upp deras mat och tog sig sedan en tupplur.

Nybadad och blåst kille! Det gillade han.. =)

 

Ja, det var min härliga katt! Mammas lilla Kinki…

Hands of a Hero?

Plötsligt mindes jag en bild från det förflutna. Ett svartvitt fotografi. Det kom upp plötsligt i en konversation och jag vet inte riktigt varför men det kändes viktigt just då. Konversationen handlade om händer. En hand, två händer. Finns det något så intressant som händer? Jag har gjort ett snabbt letande efter detta fotografi, men jag hittade det inte. Vad jag hittade var däremot ett foto på detta inramade fotografi. Det finns säkert där i lådorna av minnen, för jag minns det så väl. Jag minns att jag tyckte om det.

Just dessa händer har skapat underverk. De har långa musikaliska fingrar. De har producerat en imponerande mängd och de har varit levebrödet för många. I min picture journal står det: Introducing my NR:1 Hero of 1998 -Fluffy. Hero? Är detta verkligen Hands of a Hero? Ja, det blir nog en byronisk sådan i så fall, för jag minns inga hjältedåd. Han var duktig på det han gjorde, men det sa jag nog aldrig till honom. Han var nog redan medveten om det, så det behövdes nog inte uttryckas i ord.

När jag var liten brukade pappa far spela orgel för mig. Jag kunde ibland somna på soffan medan han spelade och när jag vaknade igen, satt han fortfarande där och spelade trots att det gått timmar. Just det barndomsminnet har jag upplevt igen, fast det var de byroniska händerna som spelade. Är det definitionen av ett hjältedåd? Knappast, men kanske tyckte jag det då.

När jag träffade Fluffy presenterade han sig som något som har med elektricitet att göra. Det är ett härligt minne av ett intressant möte. Hans artistnamn har något med hans enorma hår att göra, men jag döpte honom till Fluffy, för i mina ögon var det mer fluffigt än någonting annat. Det är Fluffy som gett mig namnet Reese. När jag skapade den här bloggen, bestämde jag mig ganska så snart för att den inte skulle heta Reese -jag har alltid hetat Reese. Det har varit så länge nu. 

The Hands of a Hero? Nej, det är inte vad jag minns. Det är inte så jag i efterhand summerat vår bekantskap. Men just då visste jag heller inte det jag vet idag. Gamla foton visar på galenskap och många skratt. Och de där händerna, ja, de kunde verkligen spela.