Etikettarkiv | to live

När får jag veta mitt distrikt?

Jag har vaknat upp i en värld något apokalyptisk. Det känns som om att jag är deltagare i en bok eller möjligtvis en film. Jag befinner mig i gränslandet av Hunger Games. Jag väntar på att bli tilldelad mitt distrikt. Jag tar bussen till The Capital, och jag åker nästan ensam i en öde värld genom ett landskap som vittnar om att våren faktiskt har kommit.

Vi trängs inte på bussen. Alla sitter tysta med goda avstånd och varningsskyltarna hänger tätt så att man inte ska glömma vad som faktiskt pågår. Jag är tacksam att min kusin ofta delar vägen med mig, då hon som oftast väljer att se världen mer positiv och låter sig inte påverkas på samma sätt.

Väl framme, istället för att bli deltagare i ett spel, blir jag mer normaliserad eftersom skolans värld inte gjort några förändringar ännu i den formella strukturen. Jag möter mer människor än vad rekommendationen egentligen säger. Vi sitter tätare än vad rekommendationen säger. Vi äter matbuffé och vi står i kö. Vi ingår i folksamlingar. Det finns en trygghet i att allt är som vanligt, men ändå våndas jag i att det är galenskap ändå.

Mitt ansvar är att vara hemma vid minsta symptom men i övrigt att fortsätta som vanligt, med parentesen att jag ska förbereda för en eventuell stängning. Men allt är inte som vanligt. Jag blev senast härom dagen tilldelad informationen att jag som kommunalt anställd kan behövas i andra sammanhang. Så här i efterhand kan jag inte låta bli att fundera på om jag just blev tilldelad mitt distrikt.

I affärerna har folk hamstrat varor och jag blir påmind om boken Slutet. Där väntar man på att en komet ska komma och förinta jorden. Det är sommar och alla förbereder sig på kometens ankomst i september. Vissa människor väljer att försöka leva som vanligt medan andra förbereder sig för livets slutskede. Boken har med de större frågorna; Vad vill du göra den sista tiden? Vem vill du vara med när allt tar slut?

Efter statsministerns tal slötittade jag på Agenda på SVT och jag blev så irriterad över Kerstin Hessius tankar kring tid. Vem kan sätta en sluttid på en spridning av ett virus som sprids på vår planet? I boken Slutet kan man finna viss tröst i att det slutgiltiga slutet har en tidpunkt. Där, i den pre-apokalyptiska världen, brottas man istället med frågan; Hur känns det att veta exakt vilket klockslag du ska dö?

Just idag sitter jag hemma. Jag kände mig tät i bröstet och tung i huvudet. Vad som är vad är svårt att urskilja men att jag behövde vara hemma var ändå definitivt. Tidens vingslag från Decamerone gör sig påmind. Dessa människor flydde sig undan pesten och roade sig med att berätta historier för varandra. Mina tankar har kanske inget samband men jag sammanfogar dessa glimtar då det är mitt sätta att ta mig igenom min vardag. Det känns som om att moder jord faktiskt blev förbannad över människans uppförande och skickade oss alla i rumsarrest för att tänka över vad vi gjort. Och här sitter vi nu och funderar.

Hemma i min säng kan jag skratta åt det faktum att det verkar som om både Greta Tunberg och Donald Trump har delvis fått som de vill. Människor flyger mindre och gränserna är stängda. Jag känner glädje åt kanalen i Venedig och jag oroas för alla företagare som kanske måste stänga sina företag. Jag är tacksam för alla som sliter i vården. Jag beundrar mina kollegor i skolorna som sliter hårt denna tid. Jag känner tacksamhet för den fina stämning som ändå funnits i skolan. Tacksam för livet. Tacksam för min familj. Tacksam för Sverige. TACKSAM.

My Story – now and then

Mr M och jag tittade på dokumentären om Avicii förra veckan. I den skildras så tydligt hans psykiska ohälsa. Jag måste understryka att Avicii själv var väldigt tydlig med hur han mådde men det framgår att så många i hans närhet ändå inte riktigt förstod. Inte ens de som stod honom närmast. Har du inte sett dokumentären om honom så råder jag dig till att göra det – AVICII True Stories.

I fredags så fann man musikern Avicii död. Han var ung, hårt arbetande och talangfull. Även om vi ännu inte vet hur Avicii dog, kan man i dokumentären urskilja att han pressade sig själv till det yttersta. Han stannade aldrig upp och plockade ihop sig själv. ”Tillslut vet man inte vems lycka man jagar.” Kanske var det så att det blev hans fall.

Nu efteråt har det gjort väldigt ont i mig, för alla vi som varit där vet hur det känns. Efter att dessutom ha läst en ung kvinnas blogginlägg My story om psykisk ohälsa så känner jag att även jag bör dela med mig.

Jag är en av alla de människor som lever i psykisk ohälsa. Det började redan för länge, länge sedan. I många år var min blogg ett sätt att lätta på trycket och bearbeta mitt liv. Så därför vänder jag mig nu hit; A room of my own – when the outside world seems to be too much.

Som ung körde jag ett liv ” living in the fast lane”. I NYC arbetade jag non stop i 4 år. Jag hade semester en gång, en vecka.

I mötet mellan mellan att vara odödlig till att inse att livet faktiskt har ett värde, föll jag. Det slog hårt när den insikten nådde mig. Det krashade ner, likt tornen som stod i staden jag kallade mitt hem.

Tiden som följde bestod av val. Val för att ta mig framåt. Ta mig framåt hel. Att jag levde så på gränsen var inget som bekymrade mig förrän den dagen jag blev förälder. Mina val drabbade plötsligt inte bara mig. Mina begränsningar kunde i framtiden begränsa livet för vårt barn. Alkohol kunde inte längre hjälpa mig.

Under terapin fick jag lära mig att känna. Jag fick lära mig att lyssna. Jag fick lära mig att andas. När jag insåg att det inte fanns någon magic solution blev det plötsligt greppbart. Kort sagt, jag hade gjort min hjärna sjuk och bara jag kan göra den frisk igen. Det kan bara gå i MIN hastighet. There is no easy answer and no magic pill to make it all go away. Lösningen finns inte någon annanstans.

Idag har jag lärt mig att gå bredvid min ångest. Den får besöka mig, men jag fortsätter att gå. Jag kan boka upp mig utan att känna mig stressad. Jag letar inte längre flyktvägar i större lokaler och jag vågar att gå och handla. Jag vågar att stå i kö. Jag vågar att besöka ett köpcentra. Många av dessa saker har varit helt omöjliga i nästan 20 år.

Mycket har jag lärt mig igen och övat utan oro. Men jag har också misslyckats och tvingats starta om. Jag har ännu vissa begränsningar med folksamlingar, vajerräcken och höjder. Jag kan känna mig trängd. Men det är greppbart och under arbete. Jag har en bit kvar.

Jag och Park

Idag har jag lärt mig använda vår nya gräsklippare. Den är en vanlig självgående med uppsamlare. Det är inte så att jag inte klippt gräs förut, det är bara så att jag merparten av mitt liv varit uppväxt med åkgräsklippare. Det är en helt annan sak. De första varven med denna lilla Park kändes arbetssamma men efter några rundor förstod vi plötsligt varandra och allt kändes enklare.

Jag kan dock inte riktigt minnas varför Mr M insisterade på att vi skulle köpa en sådan här och inte en robot. Jag känner att min tid är värdefull men kanske borde jag uppskatta tankarna som samlas när man drar sin lilla självgående fram och tillbaka. Idag fick jag dessutom några fina röda märken efter kläderna jag bar -en härlig röd solbränna! Och lite motion till råga på allt.

Jag har alltså inte bara varit ute på en cykeltur, jag har promenerat i vår underbara trädgård, som förutom lekpark komplett med sandlåda, rutschkana och gunga, innehåller två vinbärsbuskar, en förväxt syren, en förväxt vintergröna (läs en) och något som vid något tillfälle var en plantering numera innehållande hallon. Eller var hallonen en del av en köksträdgård? Ja, ja, i år blir det inga planteringar utan det sparar jag till framtiden.

Nu är det dags att samla upp resterna från Mr M’s häckklippning i morse. Äntligen har vi kommit runt och kan stolt titulera oss häckklippare, för första gången! Imorgon laddar vi för att hämta Leo och dessutom ska jag ha en hudvårdsklass med fotbad för några härliga väninnor. Det ska bli kul!

Tillsammans

En stund tillsammans. Att bara vara vi. Vi tog upp utemöblerna från vårt källarförråd och njöt sedan av en promenad i skogen. Solen sken och det var bra att älsklingen fick röra sina ömma ben. Den nya kamera är alldeles underbar! Här har ni mig, Mr M och Leo. Och här är vår förmiddag. En dag som den här är ju bara alldeles underbar!

Vid 11-tiden tog vi frukost och sedan hade vi morgonmys.

Sedan gick vi på en alldeles underbar promenad. Solen är fantastisk idag!

Mr M

Bruten? Lite hängig kanske? Nää, bara alldeles underbar! Det gäller att hitta en väg ut.

Bruten?

Påskens passerande…

Påsken har passerat. Vi syskon träffades och åt lite mat.  Min systers familj äter inte kött så påskbordet är fyllt av fisk, skaldjur och vegetariska alternativ. Lite annorlunda men gott. Kanske lite svårt för Mr M, då han inte äter fisk eller skaldjur men övning ger färdighet. Kanske. Jag hoppas.

Påskens afton hade vi vänner över för middag. Det var premiär och jag är mycket nöjd över hur kvällen gick. Vi hade jättetrevligt och pratade ända till klockan två på natten. Jag bifogar bilder på den vackra påskpresenten vi fick. Visst är den vacker!

Jag vet att påsken är över men tuppen stoltserar fortfarande på vardagsrumsbordet och i burken finns ännu några godisar. Vi försöker att inte tömma den utan hushålla så att vi hinner fundera ut vad vi ska fylla den med härnäst. Två gottegrisar kanske inte ska ha godis på bordet jämt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Många bollar små..

image

Idag har det blivit fotboll för hela slanten. Mr M hade match och jag har för vana att åka och titta. Det är ju ett nytt lag för denna säsongen och äntligen några matcher in börjar jag lära känna andra flickvänner som också tittar. Det är trevligt tycker jag. Fotboll för mig är frisk luft och fika samt många skratt. Jag får ju vila ögonen på min älskling! Idag fick jag dessutom träffa två mammor och en mormor. Alla lika glada och pratsamma. Härligt! Det känns som om att det kan bli en bra säsong även från sidan av plan, vilket är kul.

Vi fick skynda oss hem, till och med innan matchen var slut, för Mr M skulle göra några arbetstimmar.  Jag valde att hämta Master Leo och ta en promenad förbi mamma. Hemma har jag packat upp fotbollsväskan och ställt skorna på vädring i hallen. Solen har lyst hela eftermiddagen så dörren har fått stå öppen. Själv bänkade jag mig framför Stryktipset. Resultat: Jag 8 rätt, svärfar likaså och Mr M 5 rätt. Vill poängtera att svärfar spelade för 50 kr medan jag lade ynka 12 kr på min rad.

Jag hade egentligen tänkt att göra mycket mer idag. Men den friska luften kräver vila känner jag. Det blir ytterliggare en fotbollsmatch på Tv’n. Hur gick det med Mr M’s match da? Jo, de vann sin match och Mr M gjorde mål. Jag är är stolt över min sötis idag för han gjorde bra ifrån sig. Det är kul. Självklart är jag hans största fan även i motgångar, men humöret blir ju givetvis på topp vid vinst och mål av Mr M. Vi hade mycket att diskutera hem i bilen. Mest det trevliga så klart.

Söndagsmys

Det är med en suck som jag konstaterar att semestern är slut. Nu är det dock dags att fokusera på att vi ska till Grekland och förlusta oss. Helgen försvann fort, men det gör som oftast lediga dagar. Sötis har sparkat boll och trots att temperaturen visade på 5 plusgrader så frös jag. Mina nya jacka värmde dock mot den hårda vinden, men ansiktet, ja, hur ska man hålla det varmt? När vi kom hem myste vi med pizza (igen) och vi gav oss på att göra en fruktpizza a la Leila. Det var spännande och gott. Prova vettja!

image

image

image

image

image

image

VAMM – Vård Av Mr M. Mr M blev nämligen skadad under matchen. Han är idag något halt och trots att solen sken kunde vi inte gå någon promenad. Jag erbjöd honom att sitta på cykelns pakethållare men han ville inte det heller. Vi improviserade därför och rymde till badhuset. Vad hjälper inte ett trasigt knä och en ömmande rygg om inte bubbelpool och rehab-bassäng. Att få leka är klart godkänt i badhuset. Jag längtade dessutom efter arraksbollen jag köpte där igår innan matchen så det fick bli fika också. Mums, va god den var! Jag var tvungen att fråga efter receptet. Nu kan vi göra egna.

Eftersom det är vårt obligatoriska söndagsmys blev det thaimat. Det hör liksom till. Svärmor var här och kvittrade lite. Inte så ofta vi ser henne sedan hon träffade kärleken. Fick passa på och visa henne bilder på diverse bröllopsresor. Hon har lovat att hon ska åka med och det gör oss glada. Får se vad det kan bli! Nu blir det resterna av pizzan med hallon, blåbär och vit choklad. Det är gott, jag lovar!

Ett Foto i Timman 24 februari

Idag är det EFIT, ett foto i timmen, och det betyder att man gör precis som det låter, tar alltså ett foto i timman. Hos mig blir det av blandad kompott av mobilbilder men också bilder från min enkla kamera. Här har ni min fredag 24 februari 2012. Håll till godo!

Mr M och jag

00.40

Mr M och jag är uppe alldeles för sent. Au naturale De Lux. Vi har haft en fullspäckad dag men ändå blir vi upp till långt efter 12. Mr har handlat nya fotbollsskor från England medan jag har bläddrat i Leilas One More Slice och bloggat. Vi har dessutom slöttittat på Scrubs. Dags att gå och lägga sig, JA!

***

8.408.40

Min älskling är trött men måste gå och jobba. Vi har som vana att pussa den andre hej då när vi går, så idag inget undantag. Jag lovar att komma med lunch. Jag älskar hans jacka. Han är så fin i den. Dålig bild älskling, jag vet, förlåt! Kom ihåg att du är världens snyggaste kille och därmed kan bjussa på en ”så där-bild”!

***

11.1011.10

Jag väcker min väckarklocka. Hörru, vill inte du kissa idag eller? Jag är visserligen ledig, men jösses du kunde ju väckt mig du trötta rottis! Master Leo har ingen brådska alls.

***

image

11.40

Vi tar oss en promenix, linslus Leo och jag. Solen skiner och jag har en tunnare jacka. Härligt!

***

12.4012.40

Äntligen morgonkaffe. Jag svarar på en kommentar i bloggen. För övrigt världens gulligaste kommentar! TACK fröken P. Jag blir glad när folk lämnar ett avtryck. Jag vet ju inte alltid vem som läser, och det är faktiskt kul att veta. Ibland brukar någon säga till en ”Du, din blogg är kul att läsa”,  ”vilket bra inlägg du gjorde härom dagen” eller ”du fick mig att skratta jättehögt igår” och då blir jag jätteglad, om än något överrumplad eftersom man står i kön på mataffären och inte alls tänker på bloggen. Men det är kul! Speciellt skriftliga kommentarer!

***

13.40 Vår hall

13.40

Det är visserligen sportlov så där av mycket fritidsprylar i hallen, men jösses, all lera. Hade hoppats på att slippa dräneringar nu när vi bosatte oss i lägenhet, men icke. Bara att städa. Golvet är dessutom täckt av massa små glittriga hjärtan efter att jag igår kväll gömt ett grisöra till Leo i Mr M’s tomma presentförpackning från Alla Hjärtans Dag. Kändes som en bra idé just då.

***

14.40

Även skorna behöver sig en rengöring. Lera överallt! Urs.

***

15.40

Brunch, om än en sen sådan. Fisk, färska rödbetor och isbergssallad. Kontemplerar kvällens meny och bestämmer mig för att vi borde prova en variant på våra hemlagade pizzor. Får se om matbutiken tycker samma sak.

***

16.40

Fixar i ordning mig för att åka till 50-skyltarnas centrum för att handla jäst till pizzan.

***

17.40

Stannar vid sorteringen på vägen in. jag tycker om att få det rent under diskbänken och Leo är nöjd över att slippa dela bagaget med en massa skräp.

***

18.00

Vi stannar till i hamnen och tar en promenad. Leo är något besviken över att han inte kan bada, fullt i is ju!

***

18.40

Bilen är full av varor och vi är på väg hem. Nu ska här bakas pizza!

***

20.00

Nu är degen klar och ska jäsa i en timma. Ett telefonsamtal från flickorna på Mary Kay gör att jag är något sen, men, men…

***

20.40

Ingredienserna på plats. Kebab och bacon samt tre sorters ost och egenhändigt kokad tomatsås. Nu fattas bara mannen och så ska degen kavlas ut.

***

21.40

Första pizzan klar. Nu ska den toppas med sallad, tomat och rödlök samt salt och peppar. Dessutom en klick kebabsås. MUMS!

***

22.40

Pizzan efterföljs av godisskål. MUMS!

***

23.40

Mr M myser i soffan. Sötnos. Filmen är spännande och ganska bra.

***

23.50

Leo bjuder på en sista bild poserandes vid Gerberan. God natt på er! Vår EFIT är härmed över. TO BE CONTINUED (som på film, fast här!) NOT..

Och du, lämna gärna en kommentar, för då blir jag glad! Leo och Mr M oxå..

Vill ni titta på fler EFIT, eller göra en själv hittar ni det här. Kom igen, gå med! Det är kul!

One More Slice

Den här dagen har nog innehållit allt. Vi sov tills hunden knuffade på oss. Det kan vara så att han visste att vi skulle på promenad med brudarna men jag är något osäker. Vi gick en ny väg idag och solen sken. Det var underbart, men det tror jag att ni kan se med tanke på bilderna.

Mr M och jag bytte sedan bort vår tvättid och valde att strosa runt i 50-skyltarnas centrum istället. Vi letade efter en dop-present, tittade på nya förlovningsringar till bröllopet och kollade om det hade kommit in nya fotbollsskor. Vi besökte dessutom den nya mattaffären innan vi njöt av en fika. Det kan bli så att vi unnar oss en ny matta och vi fikade oss med Champis samt hembakta, cafébakta, bakverk. Det var gott! Turligt nog fick man ta två sorter bestämde Mr M. Jag löd.

Trots att vi besökt ett flertal affärer har vi inte handlat särskilt mycket. Jag fick dock Leilas One More Slice. Jippie! Kolla innehållsförteckningen! Man blir hungrig innan man ens läst recepten. Vi har redan bestämt att vi imorgon ska ge oss på någon variation av första kapitlet som är pizza, att göra egen tomatsås. Ja, imorgon är det EFIT, så ni kan följa vad vad det faktiskt blir. Välkomna!

Idag hade vi turen att bli bjuda på mat. Syster yster hade gjort vegetarisk köttgryta med ris. Det var jättegott! Det tyckte Mr M också, för det smakade verkligen köttgryta. Han åt till och med svampen, trots att han inte äter svamp. Vi bestämde därför att han numera äter svamp, för det gör han ju. Ps. Säg inget till syster. Kan berätta att baby Charlie är heltokig i Zumba -kul! =D Fast hon säger ”umba”.

Leo var under tiden hos mamma, för efter middagen blev det träning. Fotboll för Mr M och simning för mig. Jag brukar ju försöka gå på vuxenkvällarna på simhallen. Det är mörkt och vid bassängkanten står levande ljus. Inte att förglömma är rehabbassängen, som är så himla go efteråt. Idag fick jag dessutom med syster yester. Trevligt! När jag kom och hämtade Leo låg han lustig nog och snarkade i soffan. Motiveringen var ”han pep lite när ni gick men tystnade när han fick ligga här” -bortskämma!  Nu har busiga mig gömt ett grisöra till Leo i Mr M’s presentpåse från Alla Hjärtans Dag. Får se när han hittar det! Mr M, ja han ska få massage han.

Puss på er!

image

image