Etikettarkiv | Vägen

årets sista krönika

Det  är nog så att detta är årets sista post. Nyår står för dörren, vinden viner ute och tiden tickar fram till ett nytt år. Det sägs att klockor ringer, men jag har aldrig hört några. Bara nedräkningen 10, 9, 8, 7… Jag stannar på 7, för det är det nummer jag gillar bäst. Mitt år hade många likheter med vädret. När det var mörkt var det mörkt och sakta men säkert ljusnade det. Däremellan fanns en massa tung snö att förflytta, men familj, grannar och vänner hjälpte till med att hålla uppfarten snöfri.

När våren kom blossade en kärlek upp, likt de knoppar som brister. På hösten städade vi rent och nästade för vårt egna boende. Med sommarens lycka i ryggen kände vi att vi var redo att stå på egna ben utan älskade bror. Vi var redo att bara rå om oss. Det var en förlust på många sätt, men vinsten är varandra med ringar på våra fingrar och drömmar om bröllop på sagolika platser. Att älska Mr M har varit en av årets bästa upplevelser. Att få vakna vid hans sida är alldeles underbart!

Året har innehållit en del sorg och 2011 som år har absolut definierat familjeförhållanden och markerat skillnaden mellan släkt och familj. Familj håller man närmast. När domen äntligen föll var det en lättnad och ändå en sorg. Inget straff är någonsin tillräckligt för att väga upp för alla sömnlösa nätter, för alla tårar och för all uppgivenhet som händelsen du orsakade. Men tanken på att jag har mer räcker för du finns inte längre. Jag uppskattar dock att du ringde för du är släkt, så jag respekterar det, men dina handlingar gör att jag alltid kommer gå åt ett annat håll, och det är bort från dig, dit du inte längre är välkommen. Det är synd att det blev så här på livets resa och jag summerar det som att det borde inte hända oss. Det skulle aldrig ha hänt.

2011 har också bjudit på många resor. Mr M och jag har trampat runt i regnet i London. Mr M briljerade i tunnelbanan och jag vägrade The London Eye. Jag har nu lovat honom att vi åka tillbaka och fixa detta, kanske med pappa i släptåg. Jag skriver pappa, och even though förlusten över pappa far är stor har jag  ju dock min pappa kvar i livet, vilket jag är tacksam för. Mr M och han kan prata på ett sätt som jag aldrig lyckats med. Det gillar jag. Det gör att jag kommer närmare honom jag med. Kanske kan han följa med oss på en resa, då han  nämligen drömmer om London. Kanske kan det bli verklighet 2012?

Några veckor efter London styrde vi kosan mot Spanien. Vi bilade runt med sikte på Torrevieja. Det var en upplevelse på många mil och vi hade mycket kul. Några veckor senare åkte vi till Dublin. Dublin fångade våra hjärtan och vi var nyligen där igen då det är en fantastisk stad som har mycket att erbjuda. Att medelåldern i Dublin ligger på 26 år kan vara en anledning, men att det var min födelsedagspresent från Mr M är nog den främsta. När Mr M fyllde år firade vi med två veckors semestrande i Turkiet. Underbart det också! Salta bad och massvis med sol. Vi hade dessutom planerna på att besöka Kina så här över nyår, men den resan bokade vi om på grund av många anledningar. Det blir ett äventyr för 2012 istället. 2012 är året då drömmar blir verklighet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag vet vad jag vill bli -tid är inte alltid av betydelse…

”Älskling, förlåt att jag väcker dig. Men jag tror faktiskt att jag vet vad jag vill bli…” Att klockan är strax efter tre på natten gör ingenting. När allt står klart och man vet vad man vill är tiden inte av betydelse. Bekräftandet är av vikt. Att få dela det med den man älskar är därför tidlöst och av stor betydelse.  Även tre på natten kan man ha konversationer om livet, trots att man faktiskt ska jobba om bara några timmar.

Om det är det ultimata jobbet? Ja, det vet man inte. När jag bestämde mig för att söka till lärarutbildningen ville jag egentligen bli florist, men jag kom fram till att då skulle jag få mycket liknande arbetstider som i restaurangindustrin. Därmed kändes det inte alldeles hållbart, utan istället valde jag något som jag var bra på, och därför blev det engelska. Om jag är en bra lärare? Ja, för vissa elever. För alla – Nää.. Bra sitter i betraktarens ögon, och jag är bara mänsklig. Och det är jag bra på.

Varför just lärare? Jo, det var det jag kom på för att få så mycket ledig tid som möjligt för att kunna pyssla med blommor och annat. Dessutom ingick läsning och människor i yrket, vilket intresserade mig. Dessutom gillar jag att resa, så då passar det sig att att arbeta med språk och historia. Förutom engelska, har jag dessutom svenska, svenska som andraspråk och en specialisering i religion. Det var enkelt så (läs väldigt mycket ambitiöst arbete..).

Min plan var att arbeta med vuxna, och det blev faktiskt så också. Numera är jag dock renodlat med gymnasieelever på lärlingsutbildning och jag tror nog att det är det allra bästa. Eleverna är fantastiska! Det är bekvämt att vara på ett samlat ställe istället för att flänga runt bland diverse lokaler i 50-skyltarnas centrum. Jag anser att jag har tjänat på min utbildning. Idag har jag en fast tjänst. Visst, jag fick ta studielån och annat, men jag har mitt lärarleg (ansökan ska skickas alldeles snart).

Medan jag skriver detta ligger Mr M bredvid och pluggar. Snart ska han få sin belöning för att han är duktig och investerar i framtiden. Jag väger mellan att sött belöna honom genom magen eller kroppsligt. Det står mellan massage och chokladbollar. Hmmm, jag tror att han får båda… Choklad och massage är ju det bästa som finns! Sen blir det sängen. Nattens samtal tar ut sin rätt..

Leva här och nu……..

Då summerar jag en arbetsinsats, för i samband med denna student tar min första årskull sin examen. Det var en härlig dag igår, om än något dyster. Dessa fina ungdomar, dessa mästerverk, tar nu steget ut i livet och det behövdes inga tal, inga särskilda ord på vägen. Det vi inte sagt till varandra under nästan tre år, det behövdes inte sägas igår. Det behövs inte en särskild dag till det. Det räcker med att ha varit närvarande varje dag. Allt är redan sagt. Det är en del av mästerskapet.

M sa härom dagen ”kan vi inte bara leva i nuet”, och det är så sant som det är sagt. Att finnas här och nu är mer än att bara andas in och ut. Det är dock svårt, för man tittar gärna framåt och över axeln bakåt. Att smida planer, att drömma kan vara underbart, men det gäller att leva här och nu. Vårda därför varje dag. ”You only live once”…

Söndagsmys

Vaknade och såg mer eller mindre ut som ett penntroll. Jag har lockigt hår och det märks. Speciellt på morgonen om man lagt sig med nyduschat hår. Kaffekanna nummer två är snart urdrucken och jag har bara pysslat lite efter frukost framför Tv’n. Behöver jag förtydliga vilken kanal som var på?  Det var inte jag som valde. Vi gick och la oss tidigt och vaknade därmed tidigt. Jag är inte mycket för att ställa klockor på helgen, men eftersom Mr har fotbollsträning och matcher på diverse tider, så fick det bli så. Men visst är det härligare att vakna innan klockan ringer? Ja, det är det! =)

Idag är det en härlig dag. Jag ser fram emot en promenad i solen med vännerna, som just nu lyser i sin frånvaro. Både vännerna och solen. Dock säker på att de och den återvänder. Det ingår liksom i mitt söndagsmys. Det har jag redan bestämt.Var det tipspromenad också? När? Var? Stegräknaren har återvänt från sitt superställe och den är på. Mitt söndagsmys innefattar därför även motion idag, på så där lagom nivå. =)

Nästa helg vid den här tiden så är vi i Alicante. =) Ska bli så skönt att få slappa i solen och bara ha semester. MYS på hög nivå , och några kalla öl. M’s penicillinkur har då tagit slut, så även han får dricka då. Ska sanningen fram så veta jag ingenting om platsen vi ska till, så det blir minst sagt spännande. M’s mormor, som bor där, var lite bedrövad över att vi missar marknaden på fredagen då vi kommer, men glädjande nog är det citronmarknad på söndag, vilket var ett måste. Det är väl det enda vi har planerat. Förut bilen som vi hyrt. Det kan bli något av en roadtrip.

Hmmm.. Fick jag plötsligt ont i halsen?

4 blågula kassar senare…

Igår firade vi nytt jobb med vin. Idag firar vi… Hmmm.. Ja, det är inte så  mycket mer än att det är fredag, så därför blir det bubblor. Det finns ett leende i varje bubbla, så är det bara! Jag har burit flyttlådor så jag behöver all hjälp till att le som jag behöver. Det är så trist att packa sina egna saker, om ni bara visste. Det tar liksom aldrig slut.. Och varför tar det aldrig slut? Hmmm.. Jag kan erkänna att mina skor och stövlar krävde 4 fulla kassar storlek Large från det blågula varuhuset.. Hur är det möjligt? Det är äckligt att se allt samlat så… Nää, får ta itu med mina shoppingvanor, så är det bara. Vad hände med att leva sitt liv i en kappsäck?

Städerskan har anlänt!

Det börjar närma sig slutet av en riktigt bra dag. Idag har vår städerska varit här! Tänka sig, vi har anställt en underbar mamma till att hjälpa till med städningen som ingen här i huset riktigt hinner med. Därmed hann jag arbeta lite, M vek tvätt (det gick enkelt framför Tv’n) och älskade bror… Ja, han rakade sig och firade med dusch. Vi hann dessutom att storhandla lite. HÄRLIGT!

I det rena huset väntar nu lite mat och sen blir det nog mys i soffan. Vi ska bara fixa lite uppe också, med kläder och annat. Älskade bror sticker nog in till 50-skyltarnas paradis. Imorgon börjar stegtävlingen och jag har konstaterat att det är 37 steg från sovrummet till vardagsrummet. Eftersom jag numera är hundlös och tar bil till mitt arbete måste jag hitta fina gångvägar här uppe i byn vid bergets slut. M har lovat att traska med, och kanske kan jag få med hans kära mor också -hon ska ju stega hon med!  Idag regnar det dock, så promenaden avstår jag ifrån. För just idag i alla fall. Tävlingen börjar ju som sagt inte förrän i morgon. Jag summerar härmed sista mars som bra.

övertalningsbar

När man är fri att göra vad man vill, kan världen ibland kännas för stor. I mitt huvud råder viss förvirring. Just idag mår jag dessutom illa, och det gör inte saken bättre. Kanske borde jag inte ha ersatt frukost med tre stora kaffe? Nej, kanske inte. Mat hjälper inte heller, utan det verkar vara för sent att ge kroppen bra energi. Då har jag dock inte provat glass, om det nu kan räknas som bra energi. Jag vill inte heller träna, tvätta eller diska. Det är knappt att jag vill fortsätta jobba, men det gör jag ändå. Antar att ”the same goes for” disk och tvätt, för då har jag gjort någon nytta. Träningen skippas dock, det är enklast så. Jag är icke övertalningsbar på den punkten.

Vi har diskuterat New York. Jag känner mig ganska så klar med The Big Apple för jag har redan gjort stan, men jag antar att det inte känns helt främmande heller. Det är så strävsamt bara. Så mycket jobb. Det känns som om att några veckor där, ja visst jättekul, men att leva där en längre tid… Det har jag redan gjort. Men kanske borde alla bo där, i alla fall för en tid. The city will either make you or break you – och det får man bara veta om man varit där. Så därför borde jag glädjas åt det faktum att det kanske blir så. Just idag kanske inte är en bra dag för stora beslut och turligt nog finns det några veckors andrum att inhämta.

Vi har dessutom burit lite lådor -inte mina egna. Det fick jag gjort trots mitt illamående. Enkelt övertalningsbar på den punkten. En flaska cola light och en färdig macka från torget fick ordning på mig en stund så jag hann bidra med lite. Men den färdiga mackan var krämig och innehöll massa sörja som inte fick mig att må toppen som jag hade hoppats. Den gick dock ner, det mesta i alla fall, förutom det som hamnade på jackan och i håret. Varför en massa ”gör” i en macka? M fixade dock papper efter att han jämställt mitt ätande med det av en knappt gående bebis runthasandes i gåstol. En söt sådan dock kan tilläggas, bebisen alltså. Gåstolen helt ok den oxå. Det är fler som lever i ett kaos liknande vårt, låda efter låda -härligt att se! Misstänker dock att de får ordning på sin röra före oss. Det går liksom inte så fort här.  Nää, nagellack på och sen mer arbete.

..att hitta en likasinnad..

Härom dagen sa jag till syster att hon var så lik pappa far. Och det var hon. Det är hon. I sina handlingar och i sina ord. Det är tur att vi har slängt pappas gamla köksbord, för det var där jag satt medan jag pratade med henne. I det rummet..  Att sitta i ett nytt sammanhang och konstatera samma fakta kändes inte lika hårt. Inte lika, ja, säger man -hårt? Att jag dessutom hade sällskap gjorde att jag fick fokusera på annat. Både M och hans kära mor satt bredvid.

Livet den senaste tiden har varit bra. Bättre än på länge. Att ha träffat en ny inspirerande människa att umgås med känns underbart. Till och med spännande. Det är en balans mellan det okända och det kända, det vanliga. Inget är sig likt, utan på något sätt mer primitivt, men ändå bättre. Har ni varit där? Vet ni hur det känns? Det är lite som att bära en kappsäck genom Thailand, även om Kambodja vore mer det jag egentligen menar… Hänger ni med?

Att fråga hur det hänger ihop eller varför det hänger ihop känns oviktigt. Så sluta fråga.  Jag frågar mig, behöver man veta? Ja, kanske behöver man det. Ibland finns det drifter som är starkare än de normer vi sätter, de etiketter vi så gärna vill tilldela varann. När det kommer till kärlek så är det inte så att man träffar någon och på första daten planerar 1. vi är ihop 2. vi ska gifta oss den. 3. …….  Nää, man bara finns liksom.. Att hitta en likasinnad gör en gott och får en att le. Man ler också när någon blir som den som man såg upp till.

…lantligt ursprung…

Jag är född på landet. Det är något som jag är ganska tacksam för. Man lärde sig mycket i och med att man växte upp på en gård. Vi barn fick stort utrymme och vi fick samsas bäst vi ville. Det var ett fritt liv. Kanske något kravlöst också.  Jag har åkt både epatraktor, skördetröska, fyrhjuling och vanlig traktor. Jag har sovit på höskullar, jagat vildsvin, räddat fåglar, klappat kalvar och den hårda vägen lärt mig att kalvar växer upp och blir arga tjurar. Jag har plockat färska lantägg från struts och höna, hämtat mjölk i ladugården, matat fåglar vid dammen, haft egen häst och diverse husdjur så som kaninen Gibson, sliskiga sköldpaddor, raskatter och hundar -både stora och små.

Som vuxen kan jag uppskatta den där bonntösen med skinn på näsan. Hon har sett mycket hon. Det jag kan ångra är att jag sa till syster yster att tar man ett rejält grepp i elstänglet och har gummistövlar på sig, så får man inga stötar. Hon höll en mjölkhink i den andra näven, och jösses vad den flög iväg när hon slutligen kastade den efter att ha svingat den runt ett helt varv medan hon skrek sig hes. Hon grät. Det var inte snällt gjort av mig.

Någonstans i tonåren förbyts den lantliga friheten till ett trist fängelse trots mångfald av tv-kanaler, vida ytor, biljardbord och pingisbord. Jag var 15 år när jag flyttade hemifrån med hjälp från lilla mor. Jag fick då egen lägenhet inne i samhället mellan två 50-skyltar. Den var i ett rött tegelhus. Idag har jag en elev som har sin första lya där…

Älskade bror och vår kusin

viktlös?

Inspirerad av Inna  goes modeblogg tänkte jag kommentera dessa vanliga frågor kring min vikt. Jag går ju alltid upp och ned i vikt. Jag har en ätstörning som ibland leder till övervikt men även undervikt. Det är så det alltid har varit och jag tänker inte så mycket på det. Jag mår inte dåligt av det och jag ser det inte som ett problem. Min vikt är något som ständigt diskuteras på släktkalas och det är den fråga, ibland omformulerad som ett påstående, jag får oftast från männsikor i min närhet: ”Har du gått ned i vikt?”, ”Vad fin du är nu när du inte är så smal” alternativt ”Gud va smal du va när du kom hem från USA”. Jag som inte ens äger en våg, måste ständigt kommentera huruvida jag gått upp eller ned.

Just nu har jag tappat i vikt, och kanske inte på den hälsosamma vägen. Det började med en magsjuka i Egypten, fortsatte med att jag lämnade min sambo och toppades av en misshandel. Inflyttad med två gossar lever jag på skräpmat blandat med tillfälliga hemlagade middagar med frånvaro av grönsaker. Jag äter lunch i cafeterian och tar där vad som erbjuds. Jag har dessutom slutat träna och istället för godisfrossa kan jag istället ta en kvällscigarett. Jag har minskat mängden vatten och dricker dubbelt så mycket kaffe. Jag promenerar inte heller med hund och istället för att gå tar jag bilen till jobbet. Hälsosamt? Nää. Men det är inte övervikt heller.

Att inte riktigt ha koll på sin vikt, betyder att man avläser sin storlek från kläder. Det som blir när man tappar snabbt i vikt är problem med att hitta kläder som faktiskt passar. Just nu är passformen ganska noll. Till och med mina stövlar är förstora! Hmmm. Jag har ganska gott om kläder vanligtvis, men just nu är tyvärr det mesta för stort och sitter löst. Det innebär dock att jag har tillåtelse att frossa i nya. Det blev några få inköp i London, och dem är en bra början, men dock inte tillräckligt. Jag är fortfarande lite osäker på storlek, så det får bli som det blir innan jag har landat på den vikt som jag stannar på för nu. 38 / M?