Etikettarkiv | vänner

Söndagsmys hos Gud med himmelsk vit kladdkaka

Vi har idag varit hos Kristus. Man kan kalla det ett annorlunda söndagsmys. Vi har dopat oss, men absolut inte på den olagliga vägen. Vi har varit på dop, ett trevligt sådant, och det är det jag försöker få sagt. Prästen sa att Jesus Kristus fanns i oss alla. Han var både människa men samtidigt gud. Ja, inte prästen då, utan Jesus. Det där kan jag aldrig förstå, men visst, välkommen hem till mig då.

Efteråt avnjöt vi ett fikabord som heter duga. Sju sorter? Ja, minst! Och då inte bara av sorten kakor, utan där fanns också cheesecake, bullar, äppelkaka, chokladrutor med mycket mera. Det jag vill berätta mest om är den vita kladdkakan. Himmelsk! Garanterat jätteonyttig, men dock med en stor portion gud i sig. Kristus inom mig och jag mådde mycket bra av den. Vi tackar därför fröken B för det. Jag tänker be henne om receptet, och tills jag får det kan ni hålla till godo med detta googlade recept:

Vit Kladdkaka – Recept

Ingredienser:

:: 2 ägg
:: 2 dl socker
:: 100g smör
:: 100g vit choklad
:: 2.5 dl vetemjöl
:: 2 tsk vaniljsocker

Så gör du:

1. Sätt ugnen på 200 grader
2. Vispa ägg och socker tills det blir poröst
3. Smält smöret i en kastrull och rör ner chokladen och därefter äggsmeten
4. Rör (försiktigt) ner mjöl och vaniljsocker
5. Häll ner smeten i en smord form
6. Grädda i 15-20 minuter (Den kortare tiden ger en extra kladdig kaka)
7. Pudra med florsocker och låt kladdkakan svalna innan du serverar med bär (hallon passar perfekt!)

Vi glömde fota kalasbordet men fick med många godingar ändå. Lycka till med kladdkaksbaket! Notera att dem flesta har blått på sig…

***

Detta bildspel kräver JavaScript.

One More Slice

Den här dagen har nog innehållit allt. Vi sov tills hunden knuffade på oss. Det kan vara så att han visste att vi skulle på promenad med brudarna men jag är något osäker. Vi gick en ny väg idag och solen sken. Det var underbart, men det tror jag att ni kan se med tanke på bilderna.

Mr M och jag bytte sedan bort vår tvättid och valde att strosa runt i 50-skyltarnas centrum istället. Vi letade efter en dop-present, tittade på nya förlovningsringar till bröllopet och kollade om det hade kommit in nya fotbollsskor. Vi besökte dessutom den nya mattaffären innan vi njöt av en fika. Det kan bli så att vi unnar oss en ny matta och vi fikade oss med Champis samt hembakta, cafébakta, bakverk. Det var gott! Turligt nog fick man ta två sorter bestämde Mr M. Jag löd.

Trots att vi besökt ett flertal affärer har vi inte handlat särskilt mycket. Jag fick dock Leilas One More Slice. Jippie! Kolla innehållsförteckningen! Man blir hungrig innan man ens läst recepten. Vi har redan bestämt att vi imorgon ska ge oss på någon variation av första kapitlet som är pizza, att göra egen tomatsås. Ja, imorgon är det EFIT, så ni kan följa vad vad det faktiskt blir. Välkomna!

Idag hade vi turen att bli bjuda på mat. Syster yster hade gjort vegetarisk köttgryta med ris. Det var jättegott! Det tyckte Mr M också, för det smakade verkligen köttgryta. Han åt till och med svampen, trots att han inte äter svamp. Vi bestämde därför att han numera äter svamp, för det gör han ju. Ps. Säg inget till syster. Kan berätta att baby Charlie är heltokig i Zumba -kul! =D Fast hon säger ”umba”.

Leo var under tiden hos mamma, för efter middagen blev det träning. Fotboll för Mr M och simning för mig. Jag brukar ju försöka gå på vuxenkvällarna på simhallen. Det är mörkt och vid bassängkanten står levande ljus. Inte att förglömma är rehabbassängen, som är så himla go efteråt. Idag fick jag dessutom med syster yester. Trevligt! När jag kom och hämtade Leo låg han lustig nog och snarkade i soffan. Motiveringen var ”han pep lite när ni gick men tystnade när han fick ligga här” -bortskämma!  Nu har busiga mig gömt ett grisöra till Leo i Mr M’s presentpåse från Alla Hjärtans Dag. Får se när han hittar det! Mr M, ja han ska få massage han.

Puss på er!

image

image

Underbart & underbar!

Igår hade vi en alldeles toppen kväll med goda vänner. Visst det tog lite tid innan grillen kom på plats, men maten var verkligen värd att vänta på. Nygrillat kött av diverse sorter, friterade pommes frites (gud så goda -slår enkelt varenda matställe inne i 50-skyltarnas centrum). Vi toppade dessutom det hela med en jättedessert -fröken B, blev det fika idag på resterna? Önskar att jag varit där! =)

Här följer en bildföljetong. Först, okej hur långt har pappa B kommit i byggandet? Under tiden myser jag och lille P på den nyinköpta picnic-filten. Sedan ser ni snygging som fixar och trixar med muttrarna (snyggingarna borde jag kanske skriva eftersom det är två personer på bilden, så jag gör det så här i efterhand).

När byggandet nådde sitt slut bjöd lilla S på dansuppvisning -himla trevligt! Sedan har vi ju maten… Gott kött, men visst, allt grillat är gott! Dessa underbara pommes frites, och slutligen resultatet… MUMS! Okej , missade att fota desserten, den försvann för fort liksom…

Idag -ännu en underbar dag! Jag varit på fotbollsmatch med kära mamma M och lilla E (CK’s tjej, alltså tillsammans med M’s bror). Vi fixade en snabb mini-picnic bestående av pastasallad och myste vid plan. Det var jättehärligt, mest för att sällskapet var trevligt och solen sken. Sötnosen gjorde mål, vilket var kul, men tyvärr så blev det förlust för laget.

Vi har också hunnit med Thai-mat och fikat hos mamma M. Nu blir det lite godis och eventuellt kan det bli en öl uppe på puben vid tjärnet senare. Det är ju Valborg och fyrverkerier så vi kan ju inte bara sitta här och titta på fotboll, eller kan vi det?

Tack alla underbara människor för att ni gör livet så härligt -det är enkelt att leva då… Och puss till dig snygging… Tur att du plötsligt en dag bara fanns där.. Du är underbar!

The tooth fairy came last night..

Sometimes life offers you a gift way beyond a dream. Sometimes life offers you hardship and pain. The weak is being strong, The sick is being brave, The tired one is sleeping… You just go on, and somehow you get things done. To be complete and fulfilled is what matters the most.

In times of sickness, someone has to be the strong, yet the brave is filled with hope. Watching strong signs of vitality and being in the land where the toothfairy lives is completion in everyday life. In happy moments like baking a chocolate cake or just going to the park or in between dreams of treasures and newspaper-eating crocodiles, you feel really blessed. Yesterday the tooth fairy came.

Today was a lazy day and did not really ended up as we had planned. Yet we had another good day. Tonight it is time for some moroccoan cooking, cous cous with lamb. Friends to the family is coming over and I am expecting a reallt good night.  Soon the girls will be back from the pamper birthday party. Really looking forward that! Tomorrow we might do London City.

Monday in Essex it is..

Monday morning and Detox week is beginning. Coffee first, then lemon water… Don’t be surprised but today I am hitting the gym -well WE are. The gym is downstairs, just outside the elevator, so there is no reason for not going there. But I am somewhat lazy, and somewhat lucky, or at least used to be when my flat stomach did not require any sit ups. I guess those days are over. I somehow got fat, but I am changing all that now. So the gym it is.  And I will buy some new track suits, because the one’s I have are falling off of me -I need a smaller size. I think we’re hitting HM for that. You gotta love HM, no matter where you are… ‘Somehow’ is not really a ‘somehow’, since I was over eating -period! I am not clueless..

I’ve only been here for a few days, and as always, I am already thinking in English. It’s natural. When you’re in Sweden it may seen a bit odd, but being here is making me remembering the old days. It is how I always used to think and speak – how me and M A speak. The girls actaully don’t know a lot of Swedish, since English is their means of communication, so here it may seem a bit rude to speak Swedish -the girls reminded us of that the other day: Please speak English!

We spent last night on the couch, just hanging out, reading, watching TV, snacking and eating good food. Here we are cuddling, me and K. She’s so cute! =)

We did some shopping today, being the Essex girls that we are.. And of course we did Costa as well.. Even though I drank a large coffee, I am tired. Shopping drives me insane.. I honestly don’t like it, but I do love clothing. And I have a lot of it. Luckily the boys don’t need a lot of storage, because I need theirs as well. And I might be bringing something from London – or I am… 

Dinner at home is coming up – M A is making fresh pasta with pesto – yummi! – and then I think we’ll be on the sofa for another night. Did I tell you I got freshly baked bread this morning? Accompanied with cheese and fresh fruit.. = ) ROMFORD IS GREAT!.

…I will speak of you gently…

En kall Corona i samband med värdelösa tv-program. Tecknade serier främst. Jag har funderat en del kring dessa tecknade serier. Det är talande bebisar med jättehuvuden, talande hundar och mammor med blått hår. Fördelen som jag ser är att man behöver inte mycket tankeverksamhet för att se dem. Man skrattar liksom automatiskt. De är ganska brutala och språket är något hårt, men visst, ‘punchlinena’ är ganska många och rätt roliga. Det är någon form av umgänge då samborna är något beroende av dessa, så jag klagar egentligen inte. Det är en lustig upplevelse snarare, och kanske inte helt värdelös vid vidare eftertanke. 

Måste bekänna att jag själv har skrivit ett examensarbete kring användandet av serietidningar i pedagogiskt syfte. Undersökningen visade att pedagoger ofta valde bort serier på grund av att de ansågs våldsamma och jag och min underbara väninna kontrade med att det gör väl den ”finare” litterära kanon också -innehåller våld alltså. Vi pekade bland annat på giftmord i exempelvis Hamlet. Massmedia idag behöver jag väl inte ens nämna. Jag läser knappt dagstidningar längre, av samma orsak. Då är kanske tecknat att föredra, för det är ju inte på riktigt och man skrattar mycket mer.

Vissa saker är dock av mer verklig karaktär. Älskade lillebror har dock humorn i behåll. Även när han hade som ondast försökte han hålla stämningen uppe. Och han lyckades. Det var på gott och ont. Alla har vi våra försvarsmekanismer. Jag skriver och idag nynnar han Takida. Frasen lyder ”I will speak of you gently even after the fight”… Jag ler, behöver jag säga mer?

Idag under middagen diskuterade vi toapappret med dikter. Har ni sett den reklamen? Har ni köpt toapappret? Det måste kräva väldigt mycket för att framställa dessa och det är väl en raid enbart för att Alla Hjärtans Dag närmar sig. Jag tyckte att det kanske vore spännande att köpa för att se vad som faktiskt stod skrivet, B bekymrade sig över priset och menade att det säkert kostade överpris medan M tyckte att vi har ju redan Kalle Anka pockets på toa, så det borde väl duga. Lillebror konstaterade att Alla Hjärtans dag innebär att både mamma och lillasyster fyller år.

London plus att något är det väl….

För att pigga upp mig själv har jag idag bokat en resa till London. Jag ska hälsa på mina NYC-allies Marjo och Nick samt deras två döttrar Aida och Kenza. De härbergerar numera i Romford, East London och jag ska alltså spendera 8 dagar med dem under sportlovet. HÄRLIGT! Det är spännande! Jag kan liksom NYC utan och innan, men London känns smått förvirrande faktiskt. Av erfarenhet har London-borna lite svårt att förstå mig också, och det blir ju något intressant. Lite konstigt eftersom det är engelska alltihopa! Ja, vi får se hur det går denna gången!

Hade hoppats på ett roligt och uppiggande inlägg idag, men tyvärr blir det inte mer än så här. Tröttheten håller i sig. Och nu kan det inte vara för att jag har jagat pirater, för det har jag inte, utan möjligtvis för att jag har svårt att sova. Känner mig orolig och rastlös i hela kroppen. Lite huvudvärk också. Och det är ovanligt, för det har jag sällan. Kanske har jag suttit förlänge vid datorn? Ätit för dåligt? Druckit för lite? Läser du fortfarande? Dessvärre så tror jag egentligen att mina åkommor härstammar ur något djupare än så… Bara inte riktigt säker på vad… Men det löser sig nog…vad det nu än är…

Här kommer lite ärligt stulna bilder från FB på mitt värdpar av världsklass. Det är alltid underbart att spendera tid med dem. Först upp är Marjo och Kenza tillsammans med Johnny Depp aka Mr Captain Jack Sparrow -inte alls avundsjuk…. De har jagat pirater på riktigt dem! Sedan följer en bild från Paris på Nick och tjejerna. Visst syns det hur trevliga de är! Ja, det blir kanon! Can’t wait!

Okay, I’ll see you tomorrow Mr Blog….

…jul mellan två 50-skyltar…

Ja, då har julen kommit och redan passerat… Det gick så fort. Kanske för fort? Julen har dock varit härlig! Familjen har varit här och vi har ätit gott och druckit gott. Det har varit många skratt. I år hade vi inte köpt så mycket julklappar, vilket var jättehärligt. Det bli mer personligt på så vis. Det handlar ju om att umgås och bara vara…

Idag är det en sådan där dag då man bara inte riktigt orkar. Jag sitter därför i soffan med laptopen i knät och ser på film. Mamma ville att jag skulle följa med på mellandagsrean i stan tillsammans med henne och mormor, men det fanns likson inte ork kvar i kroppen för det. Istället myser jag och bara är. Kan alltid handla lokalt… Men det får bli på morgondagens agenda. Nu behöver jag en dag i ensamhet för att finna kraft och energi. Det är som om julen tog all ork. Men foton vittnar om att vi haft kul.

Tänk, världens bästa lillebror har vuxit förbi mig! Jag frågar mig: När hände det? och Hur blev han så himla lång?

När man firar jul mellan två 50-skyltar är det obligatoriskt att gå ut på juldagen. Alla kommer hem för att fira med sina familjer och julhelgen avslutas med att man går ut. Åhh jösses, det gjorde vi! Det hör liksom julen till. Med mottot: Ett leende i varje bubbla, knäcktes flaska på flaska. Många skratt senare gav vi oss ut i kylan för att trängas på ‘lokal’.

Det blir på något sätt lite storstadskänsla över att köa in på ‘lokal’, köa till garderoben, trängas på toaletten, köa till baren och sedan köa för att komma ut i vinterkylan igen. Efterfest är sedan obligatorisk, för det är så man gör här i samhället mellan två 50-skyltar.

Själv tog jag det säkra före det osäkra & skymfade med vatten samt tog en tupplur istället för mer alkohol. Det var ljust när polischefens dotter körde mig hem (tack för det Miss K), så jag har minst sagt gjort juldagsfesten ordentligt. Jag var dock jättenöjd efter en kväll med härliga pinglor! Det är så jag önskar summera min julhelg mellan dessa två 50-skyltar.

Ur askan, in i elden …

”Om du visste var jag varit då skulle du förstå, att det är sant som jag sagt dig, jag var tvungen att gå. Jag visste inte varför, inte vart och inte hur,  jag följde blott min instinkt då jag flydde som ett djur.

Du ber mig inte sänka blicken, men i mitt öga bor det en vulkan, så håll dig undan för jag tampas med att tämja den fan. Möt mig om du orkar. Jag döljer ingenting, men vill du inte se min sanning, vänd då om och spring.

Jag gick ur askan in i elden och jag gjorde det med flit. Jag har bränt allting bakom och jag kan aldrig mer gå dit. Kanske var det fel, inte var det lätt, men jag var tvungen att gå och jag fann inget annat sätt. Jag gick ur askan in i elden och jag gjorde det med flit. Nu står jag här i lågorna så kom inte hit…”

Texten är inte min, utan den är Lisa Ekdahls. Den är från en skiva vi spelade ofta i vår lägenhet, Hanna och jag. Den summerar mycket av det vi delar. Dessa brända vingar som fortsätter att slå, just för att någon finns där. Vissa människor hör ihop. De finner varandra och vet att det är så.  Det handlar inte om att vara lika, utan att se varandra. Att få vara den man är och bli bekräftad för det. Hanna är någon som vet och som alltid förstår. Ur askan och in i elden för att sedan flyga igen. Inte alls åt samma håll eller på samma höjd men dock tillsammans.

Kanske kan vi mer beskrivas som olja och vatten eller olivmörk hy och ljus hy alternativt som blond och röd eller lång och kort -ständigt varandras motsatser? Ja, kanske.

Hanna och jag träffades på dagis. Vi var små, kanske runt fem eller sex år gamla, skulle jag tro. Jag lämnade sedan byn för strapatser i städer, men kom tillbaka till samhället mellan två 50-skyltar i årskurs fem. Högstadiet kunde vi därmed spendera tillsammans som hippes med utsvängda byxor. Vi sydde ofta våra egna kläder. Ibland försökte vi vara hippa också, men jag minns inte hur bra vi lyckades med det. Det kanske inte heller är viktigt. Men det är sommaren på västkusten i gymnasiet som kanske sticker ut mest. För då var det verkligen bara Hanna och jag. Det är sommaren då Killing me Softly spelades på radion.

”Alltid när jag hör den här låten kommer *****”. ”Men va konstig”, svarade  Hanna skrattande och tände ytterligare en cigg medan hon lyssnade på de exempel jag kunde ge. Några minuter senare stannade en bil till under balkongen. Och mycket riktigt, oförklarligt nog stod ***** där, trots att ***** inte alls brukade lämna stora staden en bra bit från västkusten.

Jag minns hela sommaren med glädje! Till och med gången Hannas pappa anklagde oss för att röka hasch -helt ogrundat förstås. Vi hade köpt John Silvers rulltobak, inget annat, och rullade våra egna cigaretter. Han hade sina dagar den mannen, frid över hans minne. Och vi var tvugna att respektera hans regler. När vi inte kunde vara i lägenheten över korvkiosken, rymde vi till båten och kvällarna spenderades på lokala krogar och på många spelningar. Vi gjorde så mycket roligt, så mycket galet!

Det bästa med Hanna är att hon minns allt. Hon kan nämna personer, möten, kläder vi hade på oss, vilka spelningar vi såg och vilken veckodag det faktiskt var. Hon har ett fantastiskt minne! Jag åker fortfarande dit till västkusten, nästan varje sommar, för att känna västkustdoften och återuppleva all tid vi spenderat där. Jag har bara goda minnen av denna underbara västkuststad.

När jag var i USA, höll vi kontakten via telefon. I timmar kunde vi prata om livet. Lustigt nog så har det aldrig varit konstigt att prata, trots att det ibland gick lång tid, utan vi bara tog vid där vi slutade sist. Det finns alltid något att säga, så är det än idag. Och om mina ord tar slut, pratar Hanna för oss båda. Hon har talets gåva och jag bara lyssnar. Det finns en trygghet i det.

Och den där låten, från den där sommaren, korsade min väg även i New York. Jag skulle modella för en ny designer, glömt vilken, och i samband med det eventet lanserade Laryn Hill sin solokarriär. Jag fick god kontakt med hennes trummis och på något sätt fick den där sommaren speglingar i ett annat ljus. Det låter kanske dumt, men det kändes som det redan var utstakat att det var så det skulle bli, att det var så det skulle vara. Det var redan förutbestämt i handlingarna som vi skapade från grunden den där sommaren. 

När jag kom hem från New York, var det hos Hanna jag landade. Hon släppte in mig i hennes liv och lät mig bli hennes sambo. Vi hade en lägenhet där lokaltidningen ligger idag. Det var ett år av allt. ALLT! Jag minns att vi en varm sommardag satt ute på gräset och drack vin, troligtvis Gredos utblandat med alkoholfri päroncider, och att jag frågade: ”Hur i jösses namn tror du att den här sommaren ska sluta?”. ”Ja, jag tror att du hamnar med den där Bullen”, svarde hon snabbt skrattande och tittade på mig med sina små finurliga plirande ögon. Vi skrattade sedan högt tillsammans. Men tänk va rätt hon hade! Hon visste det innan jag visste det själv.

Jag grät när jag flyttade ifrån Hanna. Bullen torkade mina tårar, som han kanske trodde visade på tvekan. Men jag grät inte för att jag skulle börja om, utan för att vi – som i jag och Hanna – skulle ta slut. Det fanns något underbart i allt kaos, i allt sökande. Det fanns glädje i telefonnummer med röd spritpenna på tapeten. Det fanns kärlek i Hannas tokjobbiga hurtiga morgonhumör, när allt jag ville bara var att sova lite till. Det fanns trygghet i att höra hennes Lena PH-skivor som jag avskydde. Det fanns humor i tjejen som vänligen men bestämt hävdade till operatören att vi inte hade TV och därför inte behövde TV-licens, trots att TV-volymen var så hög att till och med operatören hörde TV’n. Det fanns mod… Det fanns hjärta… Det skapades drömmar…

I kunskapens tjänst…

Jag vet inte om jag har nämnt det. Men jag har världens bästa elever! Att jag arbetar i kunskapens tjänst må vara sant, men sanningen är den att jag lär mig lika mycket, om inte mer. Trots att det bara är tisdag har denna veckan redan visat sig vara fylld av mycket. Det som sticker ut mest är vänskap och mod.

Vänskap är nog det finaste som finns. Det finns något vackert att se två vänner skratta så där hjärtligt så att det ekar i rummet. Något underbart över sinnesbilden av en sovande tjej mot en pojkes axel. Att lyssna på när de ger varandra råd, stöd och uppmuntran är inspirerande! Det får mig att minnas en svunnen tid. Jag har haft en sån där riktigt bra vän, Luis. Vi har gjort USA, och främst NYC tillsammans. Luis var länge min ”partner in love and crime” och jag tror att han kanske vet allt om mig. Luis och jag kunde prata om allt och sova på samma kudde utan problem. Luis var helt enkelt bäst! Världens bästa Luis!

Jag minns inte om jag lämnade kvar Luis i NYC eller om han redan åkt hem till sin tjej och Sverige innan mig, men det vi hade Luis och jag, det finns kvar där i NYC. Senast jag pratade med Luis, på telefon, var på min 25-årsdag. Sedan dess har vi bara chattat någon gång, men visst, vi har viss kontakt över nätet. Men det blir nog aldrig som det var då i USA. Men han är min vän för alltid, min bästaste Luis.

Mod är att stå upp för sig själv. Att stå upp för sina tankar i ett forum. Men mod är också att göra det som krävs, som att ta ansvar. I konversationer och diskussioner, ibland konflikter, vässa vi våra argument. Jag har alltid sagt att man bara ska ta de strider man kan vinna, men den vetskapen jag har idag gör att jag misstänker att jag inte positionerade mig rätt just då när jag myntade det uttrycket.

Ta bara de konflikter ni kan vinna, där vinsten är värd att strida för men stå alltid upp för det ni tror på. -Does this make sense? Ord kan vara värdeladdade och strid kan därför uppfattas som negativt, men i mitt sammanhang menar jag inte strid som i att ha en motståndare, för man får opponera sig men utan att trycka ned. Det krävs mod att vara sig själv och att stå upp för sig själv och sina tankar.

Här kommer the NYC Crew. Luis står strax bakom / bredvid mig.

Jag & Luis

Hur som helst, det var bara tankar.. Tankar om mod och vänskap. Har du också någon Luis? Saknar du din Luis lika mycket som jag saknar min?

Många kramar till er där ute! Framför allt till dig Luis!