Etikettarkiv | vänner

…jul mellan två 50-skyltar…

Ja, då har julen kommit och redan passerat… Det gick så fort. Kanske för fort? Julen har dock varit härlig! Familjen har varit här och vi har ätit gott och druckit gott. Det har varit många skratt. I år hade vi inte köpt så mycket julklappar, vilket var jättehärligt. Det bli mer personligt på så vis. Det handlar ju om att umgås och bara vara…

Idag är det en sådan där dag då man bara inte riktigt orkar. Jag sitter därför i soffan med laptopen i knät och ser på film. Mamma ville att jag skulle följa med på mellandagsrean i stan tillsammans med henne och mormor, men det fanns likson inte ork kvar i kroppen för det. Istället myser jag och bara är. Kan alltid handla lokalt… Men det får bli på morgondagens agenda. Nu behöver jag en dag i ensamhet för att finna kraft och energi. Det är som om julen tog all ork. Men foton vittnar om att vi haft kul.

Tänk, världens bästa lillebror har vuxit förbi mig! Jag frågar mig: När hände det? och Hur blev han så himla lång?

När man firar jul mellan två 50-skyltar är det obligatoriskt att gå ut på juldagen. Alla kommer hem för att fira med sina familjer och julhelgen avslutas med att man går ut. Åhh jösses, det gjorde vi! Det hör liksom julen till. Med mottot: Ett leende i varje bubbla, knäcktes flaska på flaska. Många skratt senare gav vi oss ut i kylan för att trängas på ‘lokal’.

Det blir på något sätt lite storstadskänsla över att köa in på ‘lokal’, köa till garderoben, trängas på toaletten, köa till baren och sedan köa för att komma ut i vinterkylan igen. Efterfest är sedan obligatorisk, för det är så man gör här i samhället mellan två 50-skyltar.

Själv tog jag det säkra före det osäkra & skymfade med vatten samt tog en tupplur istället för mer alkohol. Det var ljust när polischefens dotter körde mig hem (tack för det Miss K), så jag har minst sagt gjort juldagsfesten ordentligt. Jag var dock jättenöjd efter en kväll med härliga pinglor! Det är så jag önskar summera min julhelg mellan dessa två 50-skyltar.

Annonser

Ur askan, in i elden …

”Om du visste var jag varit då skulle du förstå, att det är sant som jag sagt dig, jag var tvungen att gå. Jag visste inte varför, inte vart och inte hur,  jag följde blott min instinkt då jag flydde som ett djur.

Du ber mig inte sänka blicken, men i mitt öga bor det en vulkan, så håll dig undan för jag tampas med att tämja den fan. Möt mig om du orkar. Jag döljer ingenting, men vill du inte se min sanning, vänd då om och spring.

Jag gick ur askan in i elden och jag gjorde det med flit. Jag har bränt allting bakom och jag kan aldrig mer gå dit. Kanske var det fel, inte var det lätt, men jag var tvungen att gå och jag fann inget annat sätt. Jag gick ur askan in i elden och jag gjorde det med flit. Nu står jag här i lågorna så kom inte hit…”

Texten är inte min, utan den är Lisa Ekdahls. Den är från en skiva vi spelade ofta i vår lägenhet, Hanna och jag. Den summerar mycket av det vi delar. Dessa brända vingar som fortsätter att slå, just för att någon finns där. Vissa människor hör ihop. De finner varandra och vet att det är så.  Det handlar inte om att vara lika, utan att se varandra. Att få vara den man är och bli bekräftad för det. Hanna är någon som vet och som alltid förstår. Ur askan och in i elden för att sedan flyga igen. Inte alls åt samma håll eller på samma höjd men dock tillsammans.

Kanske kan vi mer beskrivas som olja och vatten eller olivmörk hy och ljus hy alternativt som blond och röd eller lång och kort -ständigt varandras motsatser? Ja, kanske.

Hanna och jag träffades på dagis. Vi var små, kanske runt fem eller sex år gamla, skulle jag tro. Jag lämnade sedan byn för strapatser i städer, men kom tillbaka till samhället mellan två 50-skyltar i årskurs fem. Högstadiet kunde vi därmed spendera tillsammans som hippes med utsvängda byxor. Vi sydde ofta våra egna kläder. Ibland försökte vi vara hippa också, men jag minns inte hur bra vi lyckades med det. Det kanske inte heller är viktigt. Men det är sommaren på västkusten i gymnasiet som kanske sticker ut mest. För då var det verkligen bara Hanna och jag. Det är sommaren då Killing me Softly spelades på radion.

”Alltid när jag hör den här låten kommer *****”. ”Men va konstig”, svarade  Hanna skrattande och tände ytterligare en cigg medan hon lyssnade på de exempel jag kunde ge. Några minuter senare stannade en bil till under balkongen. Och mycket riktigt, oförklarligt nog stod ***** där, trots att ***** inte alls brukade lämna stora staden en bra bit från västkusten.

Jag minns hela sommaren med glädje! Till och med gången Hannas pappa anklagde oss för att röka hasch -helt ogrundat förstås. Vi hade köpt John Silvers rulltobak, inget annat, och rullade våra egna cigaretter. Han hade sina dagar den mannen, frid över hans minne. Och vi var tvugna att respektera hans regler. När vi inte kunde vara i lägenheten över korvkiosken, rymde vi till båten och kvällarna spenderades på lokala krogar och på många spelningar. Vi gjorde så mycket roligt, så mycket galet!

Det bästa med Hanna är att hon minns allt. Hon kan nämna personer, möten, kläder vi hade på oss, vilka spelningar vi såg och vilken veckodag det faktiskt var. Hon har ett fantastiskt minne! Jag åker fortfarande dit till västkusten, nästan varje sommar, för att känna västkustdoften och återuppleva all tid vi spenderat där. Jag har bara goda minnen av denna underbara västkuststad.

När jag var i USA, höll vi kontakten via telefon. I timmar kunde vi prata om livet. Lustigt nog så har det aldrig varit konstigt att prata, trots att det ibland gick lång tid, utan vi bara tog vid där vi slutade sist. Det finns alltid något att säga, så är det än idag. Och om mina ord tar slut, pratar Hanna för oss båda. Hon har talets gåva och jag bara lyssnar. Det finns en trygghet i det.

Och den där låten, från den där sommaren, korsade min väg även i New York. Jag skulle modella för en ny designer, glömt vilken, och i samband med det eventet lanserade Laryn Hill sin solokarriär. Jag fick god kontakt med hennes trummis och på något sätt fick den där sommaren speglingar i ett annat ljus. Det låter kanske dumt, men det kändes som det redan var utstakat att det var så det skulle bli, att det var så det skulle vara. Det var redan förutbestämt i handlingarna som vi skapade från grunden den där sommaren. 

När jag kom hem från New York, var det hos Hanna jag landade. Hon släppte in mig i hennes liv och lät mig bli hennes sambo. Vi hade en lägenhet där lokaltidningen ligger idag. Det var ett år av allt. ALLT! Jag minns att vi en varm sommardag satt ute på gräset och drack vin, troligtvis Gredos utblandat med alkoholfri päroncider, och att jag frågade: ”Hur i jösses namn tror du att den här sommaren ska sluta?”. ”Ja, jag tror att du hamnar med den där Bullen”, svarde hon snabbt skrattande och tittade på mig med sina små finurliga plirande ögon. Vi skrattade sedan högt tillsammans. Men tänk va rätt hon hade! Hon visste det innan jag visste det själv.

Jag grät när jag flyttade ifrån Hanna. Bullen torkade mina tårar, som han kanske trodde visade på tvekan. Men jag grät inte för att jag skulle börja om, utan för att vi – som i jag och Hanna – skulle ta slut. Det fanns något underbart i allt kaos, i allt sökande. Det fanns glädje i telefonnummer med röd spritpenna på tapeten. Det fanns kärlek i Hannas tokjobbiga hurtiga morgonhumör, när allt jag ville bara var att sova lite till. Det fanns trygghet i att höra hennes Lena PH-skivor som jag avskydde. Det fanns humor i tjejen som vänligen men bestämt hävdade till operatören att vi inte hade TV och därför inte behövde TV-licens, trots att TV-volymen var så hög att till och med operatören hörde TV’n. Det fanns mod… Det fanns hjärta… Det skapades drömmar…

I kunskapens tjänst…

Jag vet inte om jag har nämnt det. Men jag har världens bästa elever! Att jag arbetar i kunskapens tjänst må vara sant, men sanningen är den att jag lär mig lika mycket, om inte mer. Trots att det bara är tisdag har denna veckan redan visat sig vara fylld av mycket. Det som sticker ut mest är vänskap och mod.

Vänskap är nog det finaste som finns. Det finns något vackert att se två vänner skratta så där hjärtligt så att det ekar i rummet. Något underbart över sinnesbilden av en sovande tjej mot en pojkes axel. Att lyssna på när de ger varandra råd, stöd och uppmuntran är inspirerande! Det får mig att minnas en svunnen tid. Jag har haft en sån där riktigt bra vän, Luis. Vi har gjort USA, och främst NYC tillsammans. Luis var länge min ”partner in love and crime” och jag tror att han kanske vet allt om mig. Luis och jag kunde prata om allt och sova på samma kudde utan problem. Luis var helt enkelt bäst! Världens bästa Luis!

Jag minns inte om jag lämnade kvar Luis i NYC eller om han redan åkt hem till sin tjej och Sverige innan mig, men det vi hade Luis och jag, det finns kvar där i NYC. Senast jag pratade med Luis, på telefon, var på min 25-årsdag. Sedan dess har vi bara chattat någon gång, men visst, vi har viss kontakt över nätet. Men det blir nog aldrig som det var då i USA. Men han är min vän för alltid, min bästaste Luis.

Mod är att stå upp för sig själv. Att stå upp för sina tankar i ett forum. Men mod är också att göra det som krävs, som att ta ansvar. I konversationer och diskussioner, ibland konflikter, vässa vi våra argument. Jag har alltid sagt att man bara ska ta de strider man kan vinna, men den vetskapen jag har idag gör att jag misstänker att jag inte positionerade mig rätt just då när jag myntade det uttrycket.

Ta bara de konflikter ni kan vinna, där vinsten är värd att strida för men stå alltid upp för det ni tror på. -Does this make sense? Ord kan vara värdeladdade och strid kan därför uppfattas som negativt, men i mitt sammanhang menar jag inte strid som i att ha en motståndare, för man får opponera sig men utan att trycka ned. Det krävs mod att vara sig själv och att stå upp för sig själv och sina tankar.

Här kommer the NYC Crew. Luis står strax bakom / bredvid mig.

Jag & Luis

Hur som helst, det var bara tankar.. Tankar om mod och vänskap. Har du också någon Luis? Saknar du din Luis lika mycket som jag saknar min?

Många kramar till er där ute! Framför allt till dig Luis!