Arne Hegerfors konstaterade att det såg mörkt ut på Kameruns avbytarbänk, och det gör det även för huset i backen. Efter att ha mött snickarna i bara en väldigt liten urringad tunika borde man har lärt sig sin läxa, men icke. Det var tur att jag tvättade överdragen till den vita soffgruppen bara några några timmar innan grabbarna kom tillbaka. De kom nämligen med en sticksåg, behöver jag förklara? Fick jag klädkoden rätt i alla fall? Icke… Det finns mer, men jag besparar er detta, annars får ni alldeles för roligt på vår bekostnad. Det är bara att konstatera att vissa saker är som de är, så är det bara.
Det här huset äter upp en.. Det är så vi resonerar. Kanske är det dags att flytta till något nytt? Ja, till hösten. Än så länge får det bara ett gult kort, men det röda ligger nära till hands och vi sitter kvar här på bänken för nu. Kan vi sitta utomhus? Nja, möjligtvis under träden nära vägen. Vem klipper förresten dem? Är det vårt ansvar?
Efter att ha portionerat ut möbler till höger och vänster konstaterar jag ändå att det är fullt. Var ska allt få plats? Var ska allt ta vägen? Borde jag köra till loppis? Nej, allt är inte bara mitt, så det krävs gemensamt arbete. Och vad gör man egentligen med gamla kläder? Jag har en hel del att ta på mig, men storleken passar inte alls. Jag har gott om skor, men nya är ju roligare. M ska aktiv påminna mig om köpförbud av skor, och jag kommer på mig själv med att konstant försöka slingra mig ur det. Jag måste rensa innan jag ens tänker på att köpa nytt. Kanske blir jag överraskad? Ja, just idag, sitter jag kvar på bänken, i väntan på rött kort.
A Room of My Own 